Den här texten publicerades första gången i tidningen Epoch Times 23 maj 2024 och publiceras här som en bonus till våra QLN-prenumeranter.
Den som saknar en riktig nyhetstidning med en tryckt helgupplaga i brevlådan varje helg kan hitta senaste prenumerationserbjudande här:
https://www.epochtimes.se/prenumerera

---

Vad fungerar bäst när man är deprimerad? Ett lyckopiller – eller att läsa Platon och verk av renässansens melankoliker? Det senare förslaget kan vara värt att begrunda i ett Sverige där 1,2 miljoner människor använder antidepressiva medel.

Vi lever i en tid då läkarvetenskapen presenteras som ett bevis på hur mänskligheten utvecklats. Kommer antikens greker på tal skakas det på huvudet – tänk så märkliga saker de fick för sig i Aten och Thebe. De trodde att melankoli berodde på att kroppens fyra vätskor hade kommit i obalans och att den svarta vätskan – som alstrades i gallan – dominerade.

Men frågan är om det som i dag förklaras vara vetenskap kommit mycket längre? I DN sade nyligen Mikael Tiger, överläkare i psykiatri på Karolinska institutet:
– Det är fortfarande oklart vad som exakt händer i hjärnan vid en depression. Hos många med depression har det med serotoninsystemet att göra, men så är det inte för alla.

Om vetenskapen inte vet varför människor blir deprimerade behöver vi dock inte tvivla på resultatet av denna osäkerhet. Det senaste årtiondet har antalet personer som tar antidepressiv medicin i Sverige ökat med 44 procent. 1,2 miljoner knaprar antidepressiva medel – trots att det är ”oklart vad som exakt händer i hjärnan vid en depression”.

I dag förklaras alltså inte depression och melankoli med ett fel på mjälten, utan med en brist på en substans i hjärnan. Kanske.
Är vi då verkligen så mycket klokare än forna tiders människor?
Vändpunkten kom i mitten av 1800-talet, då studierna av människokroppen ledde till att man övergav idéerna om kroppsvätskors betydelse (som dominerat under både renässansen och upplysningen).

Dagens vetenskap har förvisso upprättat tabeller i frågan, och på vårdinstitutioners webbplatser informeras det:

Den svåraste formen av egentlig depression kallas melankoli. Man blir tungsint och det går inte att avleda eller påverka symtomen genom yttre stimulans.

I WHO:s ICD (International Classification of Diseases) har man utrangerat begreppet ”melankoli”. Numera är depressionsdiagnosen ett slags bingobricka, och det som skiljer de olika utgåvorna av ICD är hur många av rutorna som ska prickas av.
I praktiken blir resultatet alltid detsamma. I två tredjedelar av fallen skrivs det ut piller när diagnosen blir ”depression”.
Ställd inför tabellerna och bingobrickorna mår man gott av att förflytta sig bakåt i historien, och läsa. Några av världslitteraturens stora verk är nämligen resultatet av individers kamp mot den egna melankolin.
Robert Burton (1577–1640) arbetade under en stor del av sitt liv med sitt encyklopediska verk Melankolins anatomi. Det var hans sätt att hantera ständigt återkommande anfall av djupgående dysterhet. I verket, som han ständigt reviderade, samlade han historiska och samtida uppfattningar om melankoli, dess olika former och orsaker.

Artikeln fortsätter under bilden

Det berättades om honom att han ibland muntrade upp sig med att vandra ner till Themsens strand, där han i timmar satt och lyssnade på hur pråmskepparna förbannade varandra med köttiga svordomar och könsord. Uppfinningsrikedomen i de råa skämten gjorde Burton munter till sinnes. Det slutade alltid med att han började gapskratta och upplyft kunde återvända till sina rum på Christ Church College för att fortsätta sitt arbete med storverket.

Under de sekler som gått sedan den första utgåvan har det bland kommentatorerna funnits många som hävdat att Melankolins anatomi är en satirisk kommentar till sin samtid och dess förhistoria. Man ska läsa den som skönlitteratur, inte som ett filosofiskt verk.

Ståndpunkten vittnar om en mycket begränsad förståelse för Burtons egen form av melankoli – han håller distansen till sin egen person, och betraktar sig själv och sina tillkortakommanden av olika slag med ett stort mått av ironi.

I avsnittet om kvinnor och melankoli framför Burton uppfattningen att ”extrem depression” bara förekommer hos kvinnor i de övre samhällsklasserna. Men så stannar han upp i sin utläggning och kommenterar sig själv:

Men vad håller jag på med? Vad är det för ämne jag gett mig i kast med? Vad vet väl jag om nunnor, jungfrur, adelsfröknar och änkor? Själv är jag ju ungkarl, och lever ett klosterliknande liv. Bäst jag håller tyst.

Just självdistansen och självironin är ett gemensamt drag hos de stora och läsvärda melankolikerna – det förvandlar inte de idéer som framförs till fantasier. När Burton konstaterar att ”en dvärg som står på en jättes axlar ser mer än jätten” är det sig själv och sitt maniska läsande av alla antikens tänkare (men också av allt däremellan fram till hans egen tid) han syftar på.

Burton såg melankolin som ett tillstånd som uppkommer hos den som ser klart på sin samtid och omgivning – och upptäcker allt som är fel. Den enda boten är att försöka se och förstå mer; det är därför Burton säger att ”melankoli kan bara övervinnas med mer melankoli”. Läsande och tänkande håller melankolin i schack så att den inte övergår i en allt förlamande depression. Den tänkande människan är till sin natur melankolisk, och måste försöka bevara denna melankoli för att inte bli galen. Den som inte förstår att tillvaron innebär hårt arbete, och en ständig känsla av att något fattas, den personen kommer att göra som den melankoliske renässanspoeten Tasso: vandra in i depressionens galenskap, dricka bläck och hamna på dårhus – för att hans kärlek till en kvinna inte var besvarad.

1603 utkom de första av Michel de Montaignes essäer i engelsk översättning, och det är ganska troligt att bokslukaren Burton läste dem, och inspirerades till sitt monumentala verk om melankoli.

Montaigne hade ju dragit sig tillbaka till sitt torn för att i någorlunda ensamhet försöka hantera sin melankoli. Och han hade alla skäl i världen att vara svartsynt; hans mycket nära vän Étienne de La Boétie hade dött, hans far och bror hade dött, hans barn var sällsynt sjukliga (bara ett nådde vuxen ålder) och själv hade han allvarliga problem med hjärtat.

I sitt torn arbetade sig Montaigne igenom filosoferna som föregått honom, och den kunskap som finns samlad på olika områden, precis som Burton skulle göra. I de tidiga essäerna ser man spåren av den stoicism som i begynnelsen präglade honom, men som han kom att överge. Att försöka lösgöra själen från köttet genom att gå in i ett tillstånd av förädlat jämnmod var egentligen inte något som Montaigne kunde anpassa sin läggning till.

Han var liksom Burton hungrig på livet, ville veta, ville kunna förstå.

Ett av problemen med begreppet melankoli genom historien är att många olika individer sorteras in i gruppen enbart på grund av sin dystra läggning, och att melankolikern ofta har kommit att representeras av diktare, författare, och andra skönandar som utmärkts av en skör och skir själ. Dessa har ofta framställt sina mentala åkommor som ett resultat av att de är mer intelligenta och mer känsliga för skönhet än sin omgivning, och att de därför har svårt att hantera en i deras tycke rå och ful värld.

Vi befinner oss därmed mycket långt bort från den Robert Burton som blev upplivad av pråmskepparnas svordomar, och som liksom Montaigne ofta behandlade sig själv med elegant förminskande humor och ironi i sina texter.

Romantikens melankoliker under 1800-talet ville att omvärlden skulle uppmärksamma dem och se upp till dem. Montaigne förklarade däremot att.

jag bryr mig inte så mycket om hur andra ser på mig, jag bryr mig mer om hur jag ser på mig själv

Renässansens melankoliker var ett annat slags melankoliker än romantikens – de senare geniförklarade sig själva och förbannade dem som inte höll med.

Vår nutida svenska bekännelselitteratur är en mindre begåvad variant av det fenomenet genom sina uppräkningar av vem man haft sex med, vem man inte haft sex med, hur usla ens föräldrar varit samt kataloger över den sorts oförrätter som är på modet för dagen.

Precis som individer vill utmärka sig genom att uppvisa ett melankoliskt beteende kan också städers invånare tala om melankolin som präglar platsen där de bor: Burgos ”tristeza”, Buenos Aires ”mufa”, Istanbuls ”hüzün”, Lissabons ”saudade”, och så vidare. Ibland gör hela nationer anspråk på att vara melankoliska till sin natur, som den ungerska.

Oftast rör det sig i de fallen om en nostalgisk, sentimental längtan efter mer glansfulla dagar, eller om sorgen över att staden inte blivit så framgångsrik som den hade förutsättningar att bli.

Man ska inte förkasta detta som en falsk form av melankoli.

Burton och Montaigne såg ett samband mellan melankolin hos individen och tillståndet i en stat och ett samhälle. I sina verk förde de en dialog med den grekiska antikens cyniker, och med Platon, som i sin sista dialog Lagarna låter Sokrates förklara att det värsta som kan hända republiken är stasis – att den blir lamslagen, oförmögen att handla. Han härleder orsaken till att republiken är befolkad av individer som alla är drabbade av sin egen stasis; de rids av motstridiga impulser och begär, och vet inte hur de ska få utlopp för dessa. Vad Platon beskriver är ett melankoliskt tillstånd hos republiken och medborgarna.
Och för Platon grundlägger stasis en risk för inbördeskrig i republiken och, i analogi med detta, att individen drabbas av galopperande galenskap.

Om individerna inte finner sig själva och sin plats i tingens ordning riskeras republikens existens. Och om den leds av politiker som inte lärt sig att hantera sin melankoli kommer detta att återverka på individerna och förvärra deras tillstånd.

Så trots det där med gallan kanske antikens greker har mer att säga oss om dagens depressioner än vi riktigt vill medge.

Det får bli ett piller i stället.

Boris Benulic