Donald Trumps försök att lägga skinnhandskarna på Grönland har satt lite fart på diskussionen om urbefolkningar och deras rättigheter.

Trump har meddelat världen sin vilja att visa omsorg om inuiterna, vars välfärd danskarna anses ha försummat … alltför upptagna som de är med att mumsa på smörrebröd och dricka öl.

Med tanke på att han är president för ett land som till stora delar utrotat de egna urbefolkningarna känns väl inte omsorgen så där väldigt välgrundad.

En sak är att vilja återupprätta banden mellan människa och natur i det moderna Europa.

En helt annan sak är att romantisera kultur och livsstil hos de folkspillror som lever under förmoderna förhållanden. De har möjligen ett förhållande till de buskar och träd som omger dem – men definitivt inte till de högkulturer som föregått dem.

Att försöka utvinna vishet genom att lära något av dessa kulturer är som att tro att man får del av Aristoteles visdom genom att sitta och småprata med en korrumperad grekisk kommunalpolitiker.

Dagens text är ett utsnitt ur mina gamla dagböcker där jag diskuterar en kultursidestext om urfolks påstådda visdom.

---

Ett vanligt inslag i det offentliga samtalet har väldigt länge varit de röster som propagerar för att vi ska återvända till jurtan, kåtan eller palmhyddan … möjligen kan en liten, liten timrad stuga vara tillåten som boplats.

Det var väl bara att vänta sig att dessa röster skulle bli fler och mer högljudda i pandemins spår … som i dag på Expressens kultursida då konstnären Björn Ola Lind i en längre artikel hävdar bland annat:

”Urfolk som lever i balans med ekosystemet besitter kunskaper för ett hållbart samhälle och är villiga att dela med sig av sina erfarenheter. Urfolken förvaltar 11 procent av jordens landområden och där återfinns 80 procent av planetens biodiversitet. De innehåller också intrikata ekosystem som spelar en stor roll i regleringen av hela jordens klimat. Urfolken vet hur de ska läsa av flodernas, trädens och djurens beteenden. De förstår hur skogar kan användas hållbart, intakta för mat och skydd åt framtida generationer – men är vi beredda att lyssna?

En bättre beskrivning på urfolkens förhållande till naturen än att ”de lever i balans” med den är att de är hårt trängda och fåtaliga efter det att det moderna samhället växt fram runt omkring dem … och ibland är på väg att växa över dem. De besitter inte en överlägsen kunskap om naturen, de besitter en insikt om att de får nöja sig med att ta vad de kan … och de orkar inte i sin nuvarande situation ta så mycket.

I diskussioner om hur samhället bör fungera måste man försöka undvika att hamna i ett av de två stora läger som erbjuds.

Det ena är utvecklingsoptimisternas, globalisternas och nyliberalernas läger varifrån vi får ständiga proklamationer om att det bara är att sitt still i båten och vänta på att allt ska bli ännu bättre och att de problem som finns kommer att lösas i sinom tid … bara vi inte krånglar med politiker, ledare för de mycket stora företagen och bankerna och de vetenskapsmän, byråkrater och teknokrater som står i deras sold. De fixar biffen, möjligen måste den bankas lite först.

Det andra lägret är en alldeles speciell sorts utvecklingspessimister – de som på fullt allvar tror att naturfolken besitter en högre kunskap, en mer djup insikt än den moderna människan om hur naturen och materian är beskaffad, och underförstått är att vi borde leva som de gör.

Men naturfolken har inte en högre kunskap, de har rationaliserat insikten om sitt nederlag mot européerna till ett förhållningssätt som är underdånigt mot naturen.

När alla de stammar och grupper som i dag buntas ihop under beteckningen ”naturfolk” och ”ursprungsfolk” var herrar i sitt eget hus skövlade de sin omgivning tämligen grundligt. Nordamerikas indianer tog kål på en obegripligt stor del av djurlivet och de som försökte sig på att odla visade ofta en märklig oförmåga att förstå enkla principer om jordbruk (men visst fanns det undantag som navajo- och puebloindianerna).

De centralamerikanska indianstammarna och de i västra Sydamerika byggde stora riken, och förödde i vissa fall naturen så att de till slut till och med hade svårt att få till en kost som hade tillräckligt mycket proteiner. Jag har lite svårt att se vad vi har att lära av dessa folks ättlingar.

Det vore mer rimligt att hävda att svenska kakelsättare i dag skulle studera hur deras abbasidiska koller arbetade kring år 1100 än att som Lind föreslå att vi lär oss av naturfolken.

Min negativa inställning till naturfolkens kunskaper innebär förstås inte att jag anser att de ska fördrivas, förföljas eller förtryckas. Låt dem vara. Och finns det västerlänningar som vill följa naturfolkens exempel och leva som de lever skulle det innebära ett livgivande tillskott i de västerländska samhällena. Men att det finns individer i västerlandet, och med tiden kanske ganska många, som frivilligt kommer att välja att leva ett mer primitivt levt därför att de anser att påfrestningar och närhet till naturen gör att de kommer i samklang med sig själva och naturen …det bevisar inte på något sätt att naturfolken besitter en högre kunskap. Det säger oss något om dessa individer, inte något om naturfolkens kunskaper eller insikter. Och jag är övertygad om att de västerlänningar som medvetet väljer en enklare och mer primitiv livsföring inte kommer att se vare sig Nord- eller Sydamerikas ursprungsfolk som förebilder.

Problemet med Björn Ola Linds inställning är dessutom att den kan användas av överheten under den nya världsordningen för att försämra människors materiella villkor i verklig mening – och att det sker med hänvisning till att ett liv i fattigdom är mer i samklang med vad naturen kräver av oss. Argumentationsgången har dessa krafter finslipat under åren av propagerande om den kommande klimatkollapsen.

En pessimistisk hållning till utvecklingen behöver inte betyda att man vandrar Björn Ola Linds väg och drar på sig höftskynket och skickar ut frun att samla bär medan man själv börjar spåra upp ett vildsvin (jo, jag vet … lite tilltalande låter det i och för sig …) – man kan mycket väl bekämpa rovdrift på naturen, monokulturer både när det gäller djurhållning och odling, stora städer, och industrialiserad slakt av djur utan att hänvisa till en stam i Colombia … man kan göra det på grundval av den kunskap som anrikats i västerlandet om natur och materia och ett förnuftigt sätt att leva.

Det är ju inte så att Björn Ola Lind förespråkar att vi ska söka oss tillbaka i tid och historia för att hitta visdom och föredömen – han föreslår att vi ska lära av de spillror som i dag finns kvar av forna tiders högkulturer.

Men själv tycker jag att det är en god idé att söka sig tillbaka i historien – men då till västerlandets högkulturer och det antika Grekland – där finner vi filosofer, vetenskapsmän, statsmän och krigare vi kan lära så mycket mer av än av urfolk i tredje världen – både när det gäller människans förhållande till naturen … och människors förhållande till varandra.

Om vi söker ursprunglig visdom där – då kan vi också väga, mäta och värdera den kunskap och teknologi som finns i dag – och se vad som är i verklig mening brukbart.

Men att ta det arvet som utgångspunkt är dock inte förenligt med den globalisternas önskemål.

Björn Ola Linds evangelium är däremot helt i linje med dessa krafters intressen – trots att det ingår i deras planer att skövla urskogarna.

(Den som vill försjunka i ett resonemang om hur man i det moderna samhället söker sig fram till ett förhållande till naturen kan med fördel läsa Paul Kingsnorths En tillfrisknande miljöaktivists bekännelser.)

Boris Benulic