Förr kunde man uppmana människor att lyssna på sin inre röst när de inte visste vilken väg de skulle ta här i livet. I dag hör inte många den rösten – kanske för att de lyssnat på körinstruktioner från sin gps.
Om du är på besök i Paris är det väl inte alldeles omöjligt att du bestämmer dig för att besöka det stora varuhuset Galeries Lafayette. Där kan du beundra den fantastiska kupolen i art déco-stil, och för att undvika horderna av turister – som vandrar runt i förvirrad förundran över de höga priserna – kan du ta hissen upp till terrassen och få en fantastisk utsikt över staden. När du väl upptäckt det som står att finna i denna köpenskapens katedral studerar du guideboken och väljer ut andra lämpliga mål för din rundvandring. Du tittar därefter i mobilen och får din väg utstakad och kanske promenerar i väg till Operan eller Palais-Royal. Med största säkerhet kommer du då att missa l’Agence Centrale de la Société Générale på 29 Boulevard Haussmann, mitt emot Galeries Lafayette. Det är ett monumentalt bankkontor som uppfördes de första åren på 1900-talet. Att komma in där är en märklig upplevelse för den som kommer från ett Sverige där bankkontor är lika ovanliga som kontanter. Société Générales huvudkontor är öppet även för dig som inte är kund – lite oväntat för den som kommer från ett Sverige där du inte alltid känner dig riktigt välkommen i banken även om du är kund, utan banken föredrar att du håller kontakten via en webbplats.
Om du hör till dem som letar dig fram i främmande städer med hjälp av kartan i mobilen är risken alltså stor att du missar upplevelsen av Société Générales huvudkontor och bara hastar förbi, möjligen noterande att något måste pågå innanför de tre stora portarna. Men om du stannar till och går in så träder du in i en monumental sal. Taket är en 27 meter hög glaskupol med tusentals färgade glasrutor. Mitt i salen finns den så kallade osten – en stor, rund disk. I salen finns valvbågar med vapensköldar. Golven är belagda med mosaik. Överallt detaljer i gjutjärn och guld. Om det här är en plats där Mammon dyrkas mäter den sig i skönhet med platser där andra gudar tillbes. Kanske är ett par rader av Tomas Tranströmer inte det första man tänker på när man står där:
Det finns i skogen en oväntad glänta,
som bara kan hittas av den som gått vilse.
Ändå känns orden välfunna. Om du letar dig fram i en främmande stad med hjälp av kartan i mobilen riskerar du inte bara att missa möjligheten att göra helt egna upptäckter, du blir också garanterat lite dummare. Överdrivet? Inte alls.
Om du rör dig i en okänd stad med hjälp av dina sinnen aktiverar du inte bara synen, utan också hörseln och information från muskler, leder, balansorgan och tidigare minnen. I din hjärna hanteras all denna information av platscellerna i hippocampus, som samverkar med entorhinala cortex, som upprättar ett koordinatsystem med hjälp av rutnätsceller, och så har vi huvudriktningscellerna. De aktiveras enbart när huvudet riktas åt ett visst håll och fungerar som en inre kompass. Om du slår på vägvisningsfunktionen i en gps-baserad karta får du genom röst- eller textmeddelanden instruktioner om hur du ska röra dig. ”Gå 200 meter, ta av till vänster”, eller ”kör en kilometer, ta tredje avfarten i rondellen”. Din hippocampus ligger då i träda, delar av din hjärna upphör att ägna sig åt sådant som den utvecklats för under tiotusentals år. Även om du kanske når ditt mål snabbare med hjälp av gps, känns det bra att med dig inleds avvecklingen av urgamla förmågor och färdigheter?
Det finns en annan nedärvd förmåga hos människor: rädslan för att gå vilse – i värsta fall kunde ju den som tappade bort sig förlora livet. Den nedärvda rädslan har drivit på utvecklingen av alla de där cellerna i hjärnan, men paradoxalt nog har den instinkten också skapat gps och de digitala kartorna. Jag tror att det är dags att vi ser den verkliga faran. Den består inte i att du går vilse i skogen och blir uppäten av en björn som är utsvulten efter några månaders hibernering, eller att du vandrar in i kvarter kontrollerade av människor som vill råna dig. Den verkliga faran är att du ger upp din nyfikenhet, din vilja att bruka dina sinnen och din kropp. Och att du förlorar din förmåga att minnas – det är den som sakta förtvinar när du förlitar dig på gps.
När jag vandrar genom Råsunda kan jag inte undvika alla dessa valaffischer. Samma personer som lovar mig i stort sett samma saker som inför förra valet. Och valet dessförinnan.
Eftersom de lovar mig samma saker en gång till har inget uppfyllts. Men människor verkar ha glömt vad som lovats.
Möjligen är det en följd av att deras minne försämrats av att de använder gps. Det visar i så fall att bruket av gps försämrar förmågan att hitta rätt inte bara i stad och på land, utan även i livet och politiken. Dock ska man inte förtvivla. Det är som David Wagoner konstaterade i dikten ”Lost”:
If what a tree or a bush does is lost on you
You are surely lost. Stand still. The forest knows
Where you are. You must let it find you.
Det finns en verklighet som väntar. Bara man inte går i den av andra påbjudna riktningen. Man kan komma långt bara genom att stå still.

Leave a Reply