Rytmen i Trogir bestämdes en gång av fisket. Vattnen runt Trogir är artrika. Här kan man fiska sardiner, sardeller, makrill, multe, havsabborre och guldbraxen … till detta kommer alla skaldjuren … och för den som kan med sig att äta bläckfisk finns otaliga arter.
Men det märkliga med Trogirs restauranger i dag är att de flesta – när det gäller fisk – huvudsakligen serverar havsaborre och guldbraxen.
Den som reste i Dalmatien i under 1970-talet eller 1980-talet erbjöds där ett rikare utbud av fisk – även i Trogir. På strandpromenaden fanns försäljare av grillade sardiner, längs med gränderna såldes olika inläggningar av sardeller tillsammans med nybakat bröd.
Nu har hittar jag sardeller bara på en av restaurangerna vi besökt, och den lilla firren är citronmarinerad … och tämligen trist.
Men tillbaka till stadens rytm … för några decennier sedan vaknade staden tidigt, när fiskarna kom tillbaka med sin fångst. Vattnen är så rika runt staden att man inte behöver bege sig utomskärs för att landa en bra och delikat fångst, man ger sig ut på natten, och är tillbaka i gryningen.
I dag bestäms stadens rytm av turisterna, och de är oftast inte benägna att vakna tidigt, och är mer än nöjda med att serveras guldbraxen, abborre och bläckfisk. Liksom de är mer än nöjda med ett litet urval kötträtter av mer internationellt snitt än de traditionella.
Restaurangen Alka är ett undantag. En gång i tiden var det platsen där partibyråkrater och högre tjänstemän i förvaltningen dinerade och intrigerade. Här finns finns forna tiders rätter kvar på menyn. Vår kypare är nästan tvungen att sätta sig vid vårt bord för att hantera sin uppenbara förtjusning över att jag beställer kalvlever som ugnsbakats i bukhinnan från ett lamm. Här är förrätternas skinka rökt som den ska vara och inte lufttorkad, och osten är verkligen från Pag, och med en smak av förmultnat gräs som gör att man för stunden njuter, men inte gärna upplever den igen förrän någon gång under det kommande året, eller året därefter. Det blir liksom lite för mycket. Det är dessutom trevligt att serveras av kypare som är lika åldersstigna som de på Alka, de började nog sin bana när Tito fortfarande regerade, och de utgör en välbehövlig kontrast till andra restaurangers servande flickebarn, som förvisso är trevliga, men anställda mer för sit utseende än för sina kunskaper om mat och olika rätters historia, och hur de bör tillagas.
Trogir hade en gång en mångsidig ekonomi; invånarna var en slags de vardagliga sysslornas och hantverkets renässansmänniskor och ägnade sig åt olika verksamheter … fiske, sjöfart, handel, odling, och skeppsbyggnad. I dag finns några mindre varv kvar, och de bygger lyxyachter åt oligarker av det mindre formatet. Fiskebåtarna är till stor del ersatta av turisters fritidsbåtar eller guidernas utflyktsbåtar, och befolkningen livnär sig på besökares behov av boende, mat, bad, underhållning och försäljning av vad som närmast kan beskrivas som krimskrams – vare sig det rör sig om kläder eller betecknas som lokalt hantverk.
Massturism innebär den dåliga smakens seger – för varför servera eller sälja något än det som är enklast att producera? De flesta som kommer väljer kvantitet för kvalitet. Alltså ersätter pressat industrikött den grova färsen som behövs för att skapa luftigheten hos äkta ćevapčići eller pljeskavica, och pašticadan – den traditionella mustiga köttgrytan med gnocchi tas bort från menyn och ersätts med “grilltallrikar”. Till slut har det gått så långt att turisten inte längre ens erbjuds möjligheten att välja mellan det genuina och det massproducerade, och den som verkligen söker det genuina riskerar att inte längre kunna finna det.
De flockar som utgör massturismens armé äter vad som helst, och förväxlar i sin lata okunnighet illa tillagad industrimat med det “lokalt genuina” … bara för att de inte riktigt är vana vid just den sorts värmda halvkonserver som serveras.
Vi diskuterar i Europa ofta migrationsströmmarna från Afrika och arabvärlden som söker sig hit.
Men vi talar aldrig om de inre flyktingarna i Europa – för horderna av europeiska massturister längs med Dalmatiens kust (eller i Italien eller Spanien) kan också ses som flyktingar. De försöker undkomma det moderna västerländska samhällets intighet genom att bryna sig på stränderna, dricka på barer, och fylla sina krävor på restauranger. Flyktingar är de likafullt … trots levernet, och även de är – likt de som kommer från tredje världen – på sitt sätt skadliga för den lokala kulturen på de platser de söker sig till – och de skapar okultiverade miljöer där i sin tur många av migranterna från tredje världen kan känna sig hemma.
Massturism är en flykt från det moderna samhällets vardag, men är samtidigt en företeelse som föröder de platser där turisterna söker en fristad.
Men vad är det för kultur och mentalitet som massturismen riskerar att utplåna på en plats som Trogir … eller för den delen Split eller Dubrovnik eller Zadar?
Den grekiska handelskoloni som lade grunden för Trogir under antiken, blev när romarriket bredde ut sig, en stad med lokalt självstyre i imperiet. Om skatterna betalades och kejsaren erkändes fick man vara ifred och sköta sig själv.
När det romerska imperiet går under i sin ursprungliga form, Västrom faller och östrom blir ett eget imperium i form av Bysans så blir Dalmatien ett gränsland. Egentligen står området under den bysantinske kejsarens överhöghet, men han är oftast upptagen med annat, och i städer som Trogir kan man i princip rå sig själv.
Den lokala eliten styr, och den består av köpmännen, adeln och prästerskapet. Viktigt är dock att alla de tre grupperna skiftar i sin inre sammansättning under olika perioder – det är egentligen bara i Dubrovnik man är noga med att upprätthålla strikta gränser mellan de olika delarna i det styrande skiktet … vilket också kan förklara att den stadsrepubliken är den som överlever längst.
När senare kroatiska kungar tar kontrollen, och därefter följs av furstar i den ungersk-kroatiska unionen kvarstår Trogirs och andra kuststäders självständighet; de hade egna lagar, egna domstolar, egna råd och en egen ekonomi.
Denna period varar till början på 1400-talet – då Venedig slutligen infogar Trogir i sitt välde.
De sekler som föregår Venedigs överhöghet är också den period som kommer att se manikeism och bogomilism att växa och vinna anhängare i området, och det är uppenbart varför dessa strömningar kan få fäste i befolkningen.
Det beror inte så mycket på att de vanliga människorna dras till tanken på ett asketiskt liv, det beror på att de som har makten uppmuntrar och ger stöd till de predikanter som sprider idéer om att försakandets väg leder till paradiset – och de predikanterna värvar proselyter.
Ungefär som i Sverige i dag alltså. De i verklig mening styrande har nytta av personer som predikar att gemene man ska lära sig att försaka och predika. Vår tids, och vårt lands predikanter av detta budskap återfinns inte bara i Miljöpartiet, utan i alla partier.
(Och om detta fortsätter vi att tala i näsa avsnitt).

….

ILLUSTRATIONEN är en oljemålning av den kroatiske naivistiske konstnären Ivan Generalic, som ibland skapade konst som präglades av en magisk realism – som i detta verk: Fisk i himlen.