1987 hittas Daniel Morgan mördad i en bil i södra London. Han är privatdetektiv och någon har begravt en yxa i hans huvud. Bilen han hittas i står parkerad utanför en pub där de flesta av stamgästerna är poliser.

Fyra större mordutredningar har genomförts för att fastställa vem som drog en yxa i huvudet på Morgan.

2021 avslutades en statlig utredning om varför mordet på Daniel Morgan inte kunnat lösas, och utredarna konstaterade att orsaken var ”institutionell korruption” i Londons poliskår.

Det har gått tre år sedan den utredningen av utredningarna – ännu har ingen fällts för mordet. Ingen har heller ännu åtalats för att vara en del i den där ”institutionella korruptionen” som uppenbarades i detta mordfall. Det kan tyckas lite märkligt med tanke på att ett sådant konstaterande ändå måste bygga på olika polisers handlingar.

Men … vi bör komma ihåg att vi som bor i Sverige inte har så mycket att yvas över när det gäller polis och rättsväsende.

I förrgår ville alla stegla rättsläkaren och obducenten som stod åtalade i Catrine da Costa-fallet.

I går var de bortglömda.

I dag vill alla ge nådegåvor till rättsläkaren och obducenten för att de orättvist fått lida … i 40 år…

Men ingen av alla dem som uttalar sig i medierna om skadestånd vill att alla de som var inblandade i rättsprocessen ska ställas till svars för sin delaktighet i det som drabbade rättsläkaren och obducenten.

Dessutom – ingen vill att man granskar den rättsapparat vars maskineri orsakade två personers lidande i årtionden – och att man efter utredningen gör en utrensning i den apparaten.

Va? Varför skulle det behövas? Jag kan tänka mig att landets politiker och ledarsidesskribenter ilsket skulle ställa just den frågan om kraven på ansvarsutkrävande i da Costa-fallet skulle drivas av en stor folklig opinion.

Men … sådana krav är skulle faktiskt vara helt i enlighet med de idéer som styr mycket av utvecklingen i Sverige.

Betänk följande.

I snart 30 år har det tjatats om och om igen om att det finns rasistiska strukturer, och att dessa strukturer kontrollerar människors handlingar och tankar – även om de inte själva förstår det.

Det har i tre årtionden räckt med att någon muslim eller afrikan i en insändare påstått sig vara utsatt för rasism så har media och politiker gått igång och börjat tala om rasistiska strukturer i Sverige. Strukturer som måste krossas.

Betrakta nu da Costa-fallet … de allra flesta är i dag överens om att behandlingen av de två åtalade var rättsvidrig, och ett övergrepp. Domarna, nämndemännen, åklagaren Anders Helin, rättsläkaren Jovan Rajs, psykologexperterna och polisens utredare – alla deltog de i detta övergrepp, som inte bara skedde i stunden … utan formerna för övergreppet har gjort att det pågått i decennier.

Är det möjligt att ett sådant övergrepp sker om det inte finns strukturer som underlättar för styrda utredningar, och fega beslut, av dem som är satta att döma?

Varför ska vi inte granska och förstöra dessa strukturer?

Själv har jag svårt att upptäcka de där rasistiska strukturerna, men även utan glasögon ser jag de skadliga strukturerna i rättsväsendet.

De poliser, åklagare, domare och ”experter” som var delaktiga i övergreppet fortsatte att verka långt efter det att da-Costa-fallet var klart. De umgicks med andra i sin kår, de var bärare av en kultur och mentalitet och de fostrade nya poliser, åklagare och domare. Där har ni en tydlig struktur, och uppenbara bärare av en farlig mentalitet.

Dessutom … det förefaller väl inte rimligt att förutfattade meningar fått styra poliserna och åklagaren bara vid detta enda tillfälle i deras karriär.

Eller hur?

I hur många fall har utredningar där de här figurerna varit inblandade genomförts på samma enfaldiga, skadliga och farliga sätt?

Och om någon tycker att det inte räcker med att anföra da Costa-fallet som skäl till att vi behöver ett räfsteting med rättsapparaten så vill jag bara påminna om några av de mest kända fallen där människor drabbats av det begränsade förståndet hos de inblandade medlemmarna i rättsväsendet. Vi har:

• • Tomas Quick/Sture Bergwall-fallet

• • Fallet Kevin

• • Kaj Linna-fallet

I alla fallen har under mycket långa perioder rättsystemet (precis som i da Costa-fallet) agerat efter förutfattade meningar och på grundval av fria fantasier (förträngda minnen).

Märk väl – i alla fallen har det i medierna – när fallen var aktuella – tjatats om hur erfarna poliserna, åklagarna och experterna var. I Thomas Quick-fallet upprepades det i var och varannan mening att det var ”landets mest erfarna mordutredare” som arbetade med ärendet.

Om så är fallet kan vi ju lätt föreställa oss kvaliteten på alla de andra mordutredarna.

Bergwallkommission som tillsattes för att granska Thomas Quick-fallet, eller snarare fallen, listade kritik på många punkter i sitt utlåtande 2015 – men kom fram till att det inte på något sätt rörde sig om ett systemfel.

Landets mest rutinerade mordutredare, erfarna åklagare och domare har således gjort fel om och om igen.

Men det är inte ett systemfel?

Vad vi står inför är en rättsapparat som alltför ofta är bemannad med mindre begåvade personer.

I varje byråkratisk apparat kan de mindre begåvade ta sig uppåt genom att leverera de resultat som de känner på sig att åklagaren vill ha. Utredarna visste vilket resultat Anders Helin ville ha.

Anders Helin i sin tur agerade utifrån den opinion som piskades upp i medierna mot de åtalade.

Och politikerna var lika följsamma mot denna opinion – vilket förstås gjorde karriäråklagaren Helin än mer benägen att göra allt för att få rättsläkaren och obducenten fällda.

Förstår man hur en byråkratisk apparat fungerar förstår man också varför poliskåren och rättsväsendet ser ut som de gör i Sverige.

Att rättsväsendet inte fungerar gör de ständiga överbuden från partierna så märkliga; alla försöker övertrumfa varandra när det gäller att lova fler poliser. Det rationella vore ju att skärskåda, avskeda, effektivisera. Sedan kan man anställa fler – om det behövs.

Förklaringen är att det finns en sak till som utmärker varje byråkratisk apparat – förutom att den är en medemåttekrati (i bästa fall) – och den andra saken är viljan att växa; att få mer resurser och pengar. Eftersom apparater bemannade av mindre begåvade män och kvinnor inte kan lösa de problem de ska lösa kommer de hela tiden att kräva mer resurser och mer personal och högre löner … med hänvisning till att de är för få och för illa utrustade. Den politiska riktning som ger dem mest kommer också att få följsamma poliser och åklagare. Och den polischef och åklagare som vill stiga i graderna kommer att se kampen mot ”hets mot folkgrupp” som viktig, och ha värdegrunden och inkluderingen och mångfalden som ledstjärna.

Därmed är vi tillbaka i Storbritannien – för där ser man denna utveckling tydligast.

1984 inleddes de stora slagen om kolgruvorna. Thatchers beslut att genomdriva nedläggningar av landets gruvor berodde inte bara på ekonomiska överväganden – hon såg också fram mot en möjlighet att bryta ryggen på fackföreningsrörelsen. Kunde hon knäcka gruvarbetarnas fack skulle den brittiska arbetarrörelsen försvagas.

Thatcher segrade. Hon gav polisen fria händer att bulta på strejkvakter, säkerhetstjänsten skickade in provokatörer och angivare bland gruvarbetarna.

Här skapades ett hat mot polisen – som lever kvar än i dag i alla de gruvarbetarsamhällen som aldrig riktigt hämtat sig.

Thatcher såg den brittiska arbetarklassen och dess kultur och mentalitet som det stora hotet mot det samhälle hon ville skapa. Under hennes regeringstid fick polisen fria händer att ge sig på arbetare för att de ”störde ordningen” – genom sitt uppträdande på fotbollsmatcher eller under pubrundor. Deras blotta existens irriterade Thatcher.

Här ser vi en struktur som skapas – arbetare är lovligt byte för brittisk polis. Även dess kvinnor; något som alltså visade sig genom upprättandet av de specialenheter som hade som uppdrag att förföra kvinnor.

2021 fördömdes den metoden i en engelsk domstol ”som olaglig och ett uttryck för kvinnoförakt”.

Föga har det domslutet hjälpt. Strukturerna fanns där … sedan länge.

Det var de strukturerna som gjorde att brittisk polis blundande för de pakistanska våldtäktsgängen för de förgrep sig på brittiska flickor, men det var också dessa strukturer som gjorde det möjligt för poliser att förgripa sig på brittiska kvinnor – och att länge kunna göra det utan att deras kollegor ingrep.

Ett exempel: David Carrick anställdes vid Londonpolisen 2001. 2021 avskedades han och greps, och kom två år senare att åtalas för 23 fall av våldtäkt, till detta kom åtalspunkter om misshandel och andra former av övergrepp. Han fick livstid.

Under de 20 åren som polis anmäldes Carrick flera gånger av kvinnor, men utreddes aldrig. Kollegorna kallade honom skämtsamt för ”Bastard Dave” på grund av hans brutalitet.

Som en följd av den allmänna vrede Carrick-fallet väckte tvingades polisledningen att lova gå igenom alla gamla anmälningar om sexuella övergrepp eller övergrepp som riktats mot poliser i London.

Hur många poliser det rörde sig om?

Av de 45 000 anställda fanns det gamla anmälningar mot 1000 av dem.

Strukturer som sagt. Strukturer.

De senaste månaderna har vi kunnat se hur brittiska poliser bankar på demonstranter som kräver krafttag mot de politiker och poliser som låtit de pakistanska våldtäktsligorna härja fritt. Många av de protesterande som slagits ner, gripits och dömts till fängelse har rest in till de stora städerna från de små tynande gruvarbetarsamhällena som slogs sönder för 40 år sedan under Thatchers offensiv.

Historien upprepar sig. Vita, arbetande britter får på skallen för att de protesterar. För 40 år sedan protesterade de mot att Thatcher våldtog deras samhällen och kultur, i dag mot att pakistanier våldtar deras döttrar.

Då var det de konservativa som kommenderade ut polisen, i dag är det Labour.

I båda fallen har politikerna – oavsett kulör – förenats i och drivits av sitt hat mot det egna folket.

Boris Benulic

PS. Men … vad har egentligen Daniel Morgan att göra med det här? Ja, du har väl inte glömt privatdetektiven som hittades mördad med en yxa … utanför en pub fylld med poliser?

Sambandet ska vi förklara i en kommande artikel – då vi också diskuterar vad det har att göra med utvecklingen i Sverige.