Man ska inte ge sig på att försöka sminka en gris. Inte ens ansenliga mängder mascara och rouge kan dölja trynet.

Det där verkar trots allt svenska politiker och byråkrater ha förstått … så nu applicerar de kosmetika på grisens röv i stället.

Ett nytt betygssystem ska införas, det tredje på 30 år.

Och debatten är igång. Ska man använda siffror eller bokstäver? Ska elever kunna bli underkända?

Ingen diskuterar grundproblemet – de låtsas som om vi kan få en fungerande skola genom att ändra på det ena eller andra; betyg, lärares behörighet, elevernas sammansättning, antalet i varje klass … och så vidare bort till frågor som skoluniformer och huruvida det ska finnas kolonilotter på skolgårdarna.

Den svenska skolans problem är enkla att lösa.

Avskaffa den nioåriga grundskolan – ersätt den med sexårig folkskola. Det räcker med sex år för att lära sig läsa, skriva och räkna.

Men i dag har vi en situation där många lämnar grundskolan efter nio år utan att kunna ta till sig en text, eller skriva begripligt – och de går vidare till gymnasiet, och därefter till högskolan … varifrån det numera kommer larmrapporter om hur oförmögna de studerande är när det gäller att inhämta kunskaper.

Därför ska vi göra så här…:

Den som inte kan läsa, skriva och som inte behärskar räknekonstens grunder efter sex år ska lämna skolsystemet och får inte gå vidare till realskolan, och mer avancerad undervisning.

Den eleven blir föräldrarnas ansvar.

Och för att vara exakt – den eleven har hela tiden i den sexåriga folkskolan varit föräldrarnas ansvar – men de har brustit i detta ansvar eftersom de under sex år inte brytt sig om att kontrollera om deras unge kan läsa, skriva och räkna.

Vad vi behöver är inte åtgärder som motiverar eleverna att engagera sig i läromedlen.

Vad vi behöver är åtgärder som återställer det naturliga – att barn är föräldrarnas ansvar.

Misslyckas de med det ansvaret när det gäller skolgången och därför en dag står där med en 13-årig analfabet så får de lösa det problemet bäst de vill.

Nu kommer förstås mängder av personer att skrika om att det är orättvist, och att min lösning kommer att skapa klyftor i samhället.

Att de skriker beror på att de har jobb och funktioner som bygger på att föräldrar inte kan ta hand om sina barn … de skrikande är hjon i statens tjänst, och deras uppgift är att göra alla oss andra beroende av statens omsorger … för på så sätt skapas det nya jobb för att dem som förenar ett slött sinnelag med en sykofantisk socialarbetarsjäl.

Klyftorna blev inte större i samhället när vi hade sexårig folkskola som följdes av realskola – och framförallt fanns det inga som lämnade sjätte klass utan att kunna läsa, skriva och räkna.

Det fungerade för att i arbetarklassens familjer förstod man nödvändigheten av att barnen skaffade sig grundläggande färdigheter och vakade också över att de tillgodogjorde sig undervisningen – och respekterade lärarna.

Är ovanstående en skönmålning? Ja, här och där. Några penseldrag är fel och finns där för att dölja att själva målarduken är lite fläckig. Men sådant får man ta.

Problemet i dag är att politiker och byråkrater försöker skönmåla hela verkligheten, och den har större problem än en fläck här och där.

Politiker och byråkrater har ett egenintresse av att ständigt trixa och fixa med reformer och utbyggnader av skolan. Det ger dem mer makt.

Och vi andra får därmed mindre makt.

Alltså.

Riv upp hela skolsystemet.

Nästa avsnitt: Barns behov av korvstoppning

Boris Benulic