Den här texten publicerades första gången i tidningen Epoch Times 20 september 2024 och publiceras här som en bonus till våra QLN-prenumeranter.
Den som saknar en riktig nyhetstidning med en tryckt helgupplaga i brevlådan varje helg kan hitta senaste prenumerationserbjudande här:
https://www.epochtimes.se/prenumerera

---

I går gällde slit-och-släng. I dag krävs det att vi återanvänder det som i går ansågs ha begränsad hållbarhet; samtidigt ska vi städa ur våra hem och leva minimalistiskt. Själv försvarar jag ”bra-att-ha”principen.

När jag går ut på morgnarna känner jag redan ruttnandets uppfriskande doft. Hösten är inte riktigt här än, men snabba väderväxlingar de senaste dagarna – från 28 grader och sol till 12 grader och ihållande regn – verkar påskynda multnandet av fallfrukt som fått ligga kvar (för hararnas skull) och de löv som träden redan hunnit fälla.

Det ligger något märkligt i att höstens dofter för mig, och många andra, är upplivande, för det är ju lukten av förgängelse vi känner.

Är det möjligen något ursprungligt vi upplever när vi känner oss stärkta av doften av förmultnande och död i naturen? Påminns vi kanske, utan att riktigt förstå det, om livets kretslopp? Allting börjar alltid om – på ett eller annat sätt – i naturen.

När jag tvingas återvända till stadsboningen måste jag ibland uppsöka Solna Centrum. Butikerna där blir allt färre. Lokalerna fylls därför med second-hand-butiker, och därmed med den speciella odör som kommer från kläder och skor som aldrig varit avsedda att återanvändas, men som nu ändå hänger där, eller står på hyllor, i väntan på en ny ägare. Plagg och skodon som tillverkats för att hålla en modesäsong eller två, men som nu i det hållbara samhällets namn åter betraktas som brukbara – och säljbara.

Jag är på intet sätt främmande för återbruk. Trasmattor, filtar och täcken i mina hem vittnar om detta. En gång i tiden, ibland för kanske ett sekel sedan, har de skapats genom återanvändning av trasor av varjehanda slag. De är lika slitstarka och vackra som då de skapades av nödtvång av flitiga, flinka händer med känsla för materialet.

Vem kan skapa något sådant av de plagg som erbjuds i modekedjornas butiker?

Kan dagens plastknappar i skönhet och hållbarhet tävla med gårdagens knappar gjorda av ben?

Visst finns det second-handbutiker i Stockholm där det inte doftar som det gör i de secondhand-butiker som etablerar sig i köpcentra som annars skulle stå med tomma lokaler. Men i de där lite finare butikerna med en mer tilltalande lukt är priserna annorlunda och högre, och materialen av en bättre kvalité. Men granskar man etiketterna ser man att det är konfektionsmode från 50 och 60-talen. Det var fortfarande en tid då gemene man kunde köpa kostymer eller klänningar som på ett korrekt sätt kunde sys in eller läggas ut, och ärvas – eftersom de var tidlösa i snittet.

I dag betecknas gårdagens konfektion som ”vintage” och kostar vida mer än dagens masstillverkade kläder – de som går in i kretsloppet som ”second-hand”.

Ännu en av de saker som vittnar om hur människor i allmänhet fått det sämre ju mer moderniseringen av samhället fortskridit.

Utan att människor riktigt märkte det vandrade de en gång i tiden in i konsumtionssamhället där varor producerades med utgångspunkt från att de inte skulle vara i bruk länge – snart skulle de bytas mot det som förklarades vara det gällande modet. Men nu har människor utan att de riktigt märkt det vandrat in i ett samhälle där allt ska återbrukas. Resultatet är att undermåliga material saluförs i second-hand-butiker, och vi förväntas sitta i eller ikläda oss det som tidigare hamnade på sopberget.

David Trotters ”Cooking with Mud: The Idea of Mess in 19th-Century Art and Fiction” utkom för snart 25 år sedan under en period då rätt många tänkare intresserade sig för avfall, sopor och skräp, och vad dessa restprodukter och vår hantering av dem, sade om oss och våra samhällen.

Den mycket stora stjärnkikaren har stått där i 20 år, inköpt på en konkursrea, ännu ej använd. Dock helt nödvändig.

Det är en av de mycket få böcker i ämnet som jag återvänder till, kanske mest för att Trotter blottlägger människors fruktan för att tappa kontrollen över sig själva och sina liv. Det skapar äckel inför kroppens avfall, och för orenlighet – men grundlägger också städmani och minimalistisk heminredning.

Rädslan kommer också därmed att omfatta vad Trotter betecknar som den ”goda röran”: de pinaler som kanske finns i ett hem – utan att användas. Ett exempel på det skulle väl kunna vara den mycket stora stjärnkikaren som står under trappen på mitt lantställe. Den har stått där i 20 år, inköpt på en konkursrea, ännu ej använd. Dock helt nödvändig. Jag bara vet att jag en dag kommer att ha bruk för den – liksom för alla inhandlade, ännu ej lästa böcker, som upptar varje ledigt utrymme. Liksom min samling av cigarrlådor i snidat trä.

Det kommer att visa sig att alla dessa ting är bra-att-ha.

Trotter noterar att det som ofta betecknas som ”mess”, alltså röra, är en beteckning som skapas av dem som kräver omedelbar användbarhet av ett ting, eller en växt. För sådana personer ska sådant som inte är omedelbart användbart städas bort.

Boris Benulic