Hjältinnorna i en viss sorts feelgood-romaner eller filmer uppträder alltid i linneklänningar samt är iförda bredbrättade stråhattar. De har lämnat en välordnad tillvaro i England, USA, Sverige eller Tyskland … eftersom de dessförinnan själva först blivit lämnade av sin make eller pojkvän … som förlöpt förhållandet med ett yngre kjoltyg.
Den övergivna kvinnan vill därför börja om i livet, glömma det som varit och söker sig därför alltid till Toscana eller Provence. Jag har aldrig riktigt förstått varför de beger sig just dit, men så tillhör jag heller inte denna utsatta grupp. Jag har heller aldrig förstått det där med den klädsel som man tydligen måste iföra sig om man är en försmådd kvinna. Finns det någon för mig okänd EU-regel för detta?
Fast det där med Provence och Toscana …jag undrar … för under vistelsen i Trogir börjar jag misstänka att i verkliga livet söker sig dessa – av ödet och kärleken – förfördelade kvinnor till Trogir.
Överallt rör de sig i gränderna, ensamma eller i små grupper, iklädda linneklänningar i naturfärger samt stråhattar. De fotograferar dessutom allt som dyker upp i deras väg, intet är för smått för att inte vara värt att man höjer mobilen och tar några bilder.
Fenomenet övergår från att vara sorgligt till störande när jag besöker stadens katedral och studerar dess portal. En kvinna i roströd linneklänning ställer sig hela tiden mellan mig och portalens olika motiv och börjar fotografera, hon verkar inställd på att vara min skugga … men tråkigt nog inte en sådan som faller bakom en.
Min fru som betraktar det hela lite på avstånd förklarar efteråt att det med största säkerhet handlat om ett försök att få kontakt med mig, det rörde sig trots allt om en ensam ömhetstörstande kvinna … av utstyrseln att döma.
Min enkla svar är att om det jag nyss upplevt är sådana kvinnors sätt att försöka komma i kontakt med det motsatta könet så lär hon tyvärr nog förbli ensam.
Jag återvänder nästa dag till katedralen i hopp om att få studera portalen mer i fred.
Den var redan under 1200-talet omtalad för sin intrikata skönhet, och skaparen Radovan omnämndes alltid med epitetet ”Mäster”. Att den skulle varit vida omtalad i Europa redan under medeltiden kan låta överdrivet, och det var förvisso inte så att man på krogarna i en bondby utanför Hamburg eller Madrid diskuterade katedralportalen i Trogir, men skickligheten hos stadens stenhuggare var omtalad och erkänd sedan århundraden bland dem som fått för sig att de skulle bygga en kyrka av det ståtligare slaget. Och marmor från stenbrotten utanför staden var begärlig i både Rom och Konstantinopel på grund av sin kvalitet; och bland Trogirs stenhuggare var Mäster Radovan den främste.
Men vad ville Radovan egentligen visa med sina figurer? I Black lamb and grey falcon, monumentalverket om Jugoslaviens historia och kultur – som Rebecca West skrev efter sina resor i landet på 1930-talet – blir portalen en krypterad framställning av bogomilismens,syn på tillvaron, en pamflett huggen i sten. Dualism mot monoteism.
Men i de nutida mer officiella beskrivningarna av portalen framställs den som ett beställningsarbete av påven som ville att ingången till katedralen skulle påminna besökaren om den enda rätta läran … den som predikades av katolska kyrkan.
Men det mest intressanta är kanske att man i de nutida officiella presentationerna och under de guidade turerna inte låtsas om två figurer längst ner på ömse sidor om portalens öppning.
Det är en jude och en turk som framställs på ett sådant sätt att det är uppenbart att de ska betraktas som de lägst stående varelserna i skapelsen, möjligen ska de till och med betraktas som stående utanför skapelsen. Och om de ska anses vara en slags människor så är det undermänniskor; figurer med mindre värde än de djur Mäster Radovan konstfärdigt avbildar.
Så även om vi inte vet om mäster Radovan var krypto-bogomil eller påvens trogne propagandist så vet vi att han inte gillade judar och muslimer … för att uttrycka det milt.
Men vi vet också att stadens nuvarande officiella historiesyn inte riktigt vill kännas vid detta – och det är ganska typiskt för den officiella bild som de styrande i alla Dalmatiens kuststäder vill ge av just sin stad … för de vill ju locka dit turister, många turister. Även om det främsta lockbetet är möjligheten att äta, dricka sprit, sola, bada och festa gäller det att skapa sig en politiskt korrekt historia. Vem vill väl åka på badsemester till ett ställe där man genom seklerna hatat, och till och med dödat, judar och muslimer … och andra? Alltså framställs i dag städer som Trogir, Split och Dubrovnik som eviga mångkulturella paradis där utövare av alla regioner och kulturer fredligt levt sida vid sida.
Jag vill nog ändå hävda att Dalmatien står jag ganska väl jämfört med resten av Europa när det gäller tolerans och förmåga att hantera att man tillber olika gudar i samma stad – just därför är frampenslandet av en tavla som förestället ett mångetniskt Eden onödigt, liksom förgyllningen av själva ramen.
Men sådant trixande med historien gör att vi får mycket svårare att se att manikeism och bogomilism lever kvar idag, och vi förstår därför heller inte varför de kan göra det.
(Fortsättning följer.)