Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 15 agusti 2007 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Den som tror att folkparkernas dansbanor är en köttmarknad där kvinnor tvingas underordna sig män som lever på tunnbrödsrulle och hembränt, borde besöka någon av bokmässorna i Göteborg, London eller Frankfurt.
Där — i mässhallar stora som containerhamnen i Shanghai — står i varje hörn en salongsberusad man med insjunken bröstkorg och berättar kulturanekdoter: det var jag, Bellman, en tysk, en fransman och så en Bonnier. Och det mest märkliga — de där självupptagna männen är alltid omringade av minst 30 år yngre kvinnliga marknadsassistenter som fnissar och oooar åt allt de gamla manliga förlagsgamarna säger.
I kulturlivet blir manliga chefers pinnar ofta en stegpinne för de kvinnor som visar sig tillräckligt villiga och underdåniga. Om just detta handlar Maja Lundgrens nu omdiskuterade roman ”Myggor och tigrar”. Det märkliga är att alla de recensioner jag läst låtsas som om de är förfärade eller förbluffade — och i vissa fall låtsas de tvivla på det Lundgren talar om. Men det vet ju alla som arbetat på bokförlag och kultursidor att Maja Lundgren berättar som det är; enda problemet är väl att hon inte berättar allt.
Kanske känner sig män i kultursvängen inte som riktiga män? De har läst kulturhistoria, litteraturvetenskap eller kinesiska, och nu sitter de på olika sätt och sliter med egna och andras texter. Men kanske tycker de innerst inne att en riktig man ska försörja sig genom att spika, köra lastbil, sälja el, fräsa kuggar, falsa tryckark eller hantera en motorsåg.

Eftersom de inte kan det tvingas de överkompensera, leka macho och bete sig som berusade kanadensiska skogshuggare på avlöningsdagen så fort de möter någon av det motsatta könet.
Jag har arbetat i rätt många olika miljöer — men vare sig det varit vägbyggen, statliga verk, verkstäder, hamnar eller reklambyråer har jag aldrig rört mig på platser där kvinnans underordning är en så självklar del av verksamheten. En kvinnlig snickare eller polis som var lika inställsam som unga tjejer verksamma i förlagsbranschen eller som kulturjournalister, skulle betraktas med största misstänksamhet av sina arbetskamrater och säkert bli tagen åt sidan av någon äldre man som klokt förklarade att: Jo, hördu — det viktiga är inte att du har tuttar eller skrattar åt allt alla män här säger. Det viktiga är att du gör ett bra jobb.
Visst är det en bra skildring Lundgren levererar — men frågan är; varför diskuteras detta först nu — och hur kommer det sig att så många tjejer går med på att underordna sig i kulturlivet?

+ Mr. Afghanistan har utsetts i Kabul. Fler bodybuildare behövs om talibanerna ska kunna hållas kort.
– Rekordmånga utepinkare 2007. Höj böterna, eller tvinga okynnesskvättarna att bära kateter.

Boris Benulic

Kommentar: Tio år efter den här texten kom #metoo och där framträdde många kvinnor i ledningen för protesterna som själva tidigare hyllat, stött och till och med underkastat sig dessa patetiska manliga påstådda genier. Det var inte en fråga om ett moraliskt uppvaknande, mer om att man var förbannad över icke uppfyllda löften och att man kände vittringen av ledarhundarnas svaghet.
Trakasserierna hade varit verkliga, sorgligt nog var inte uppgörelsen det.