Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 23 maj 2007 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Visst tycker du att de är näpna, de små indianbarnen från Venezuela som de senaste veckorna visas upp i reportage på svenska kultursidor. De står där i nystärkta vita skjortor och ser med stora ögon in i kameran. Krampaktigt håller de sina violiner eller cellor som om det var livbojar som ska hålla dem flytande så länge att de kan lämna livet i den slummens arkipelag av kåkstäder som omger huvudstaden Caracas.
Gustavo Dudamel bidrar till uppmärksamheten; han är nybliven chefsdirigent för Göteborgs symfoniorkester och tillhör de mer än en miljon elever som fostrats i den unika statliga venezuelanska musikskolan FESNOJIV. Skolan har också egna verkstäder, där barnen lär sig att reparera och bygga instrument.
Men vad Venezuela behöver är inte instrumentmakare — det är ingenjörer, svetsare, sjukvårdspersonal, rörmokare, elektriker och naturvetare som kan bygga upp samhället.
Förutsättningarna finns ju — men i dag importeras 60 procent av landets konsumtion, och det är enbart möjligt på grund av höga oljepriser. Vad händer när oljepriset går ned?
Trots att Hugo Chávez ökat de offentliga utgifterna till mer än en tredjedel av BNP har inte arbetslösheten minskat nämnvärt. Fortfarande arbetar 40 procent i den informella sektorn med gatuförsäljning, investeringarna är få och infrastrukturen verkar inte ha åtgärdats sedan försommaren 1871.

Det finns en vanlig och väldigt märklig syn på kultur — att det är en aktivitet som på något sätt i sig genererar välstånd.
Det är en syn som förenar välmenande musikpedagoger i Venezuela och kommunalråd i Bergslagens bruksorter, där ingen rök längre kommer ur fabriksskorstenarna.

I de svenska fallen tror man att välfärdssamhället ska återuppstå genom utbildningar i drama, matlagning, teckning och musik. Är det tänkt att de som genomgått utbildningarna ska betala för sig i snabbköpskassan genom att dra en låt eller spela upp en scen ur ”My Fair Lady”?
Sent på kvällarna, när familjen somnat, sätter jag mig i fåtöljen, läser och lyssnar på musik. Kultur skärper mina sinnen, men skänker samtidigt frid.
Kultur ger mitt liv en extra dimension. Får mig att orka mer. Får mig att vilja mer. Men kultur ger aldrig liv. Kultur skapar inte liv.

+ Fredrik Reinfeldt tog inte upp fallet Annika Östberg i sitt möte med Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger.
Det visar på sinne för proportioner och förmåga att prioritera.
– Femveckorskursen i hatbrott tas bort i utbildningen på Polishögskolan. I stället ska de lära sig simma 150 meter.
Tack! Drunknande poliser som man jämt måste baywatcha upp på land har ju länge varit ett stort problem.

Boris Benulic

Kommentar: I samhällen som präglas av arbete och flit existerar kulturen med en självklarhet — den är en del av det verkliga välståndet; det kan vara läsecirkeln som samlas hemma hos en av deltagarna, den kan vara det rofyllda läsandet eller lyssnandet efter arbetsdagens slut eller det egna skapandet i form av musicerande eller målande.
Men blotta tanken på att kultur i sig skulle kunna skapa stora värden och få en bygd eller ett samhälle leva eller till och med ge upphov till exportintäkter som är av någon betydelse … en sådan uppfattning kan bara torgföras av personer som själva är helt utan kultur.
Kultur är resultat av ett friskt samhälle, kultur skapar inte arbete och välstånd.
Kultur börjar med att vi tvättar fötterna.
Nu står vi istället där med tvättad hals.