Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 3 januari 2007 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

De ligger tätt tryckta mot sockerrörsfältets uttorkade jord.
Över dem cirklar regimens spaningsflygplan, men en av männen kan inte hålla tyst. I en monolog som varar i över tio timmar berättar han för de andra två om allt som ska hända i landet när det befriats.
En av dem har i sina minnen berättat att han nästan önskade att regeringens soldater skulle hitta dem, för att han skulle slippa den eviga svadan.
Men den självupptagne talaren Fidel Castro klarade sig, och jag firar nyår i det Havanna där han härskat i snart 50 år. Och när vi skålar i märklig skumpa kan man känna samma samhörighet som i Östeuropa på 1980-talet. Uselt system, men människorna är genuint trevliga, och kontakterna med omvärlden är så kontrollerade och begränsade, att här finns en sanslös hunger efter kunskap, diskussioner och samtal.
Men här finns också en stolthet över det egna landet och historien som nästan aldrig fanns i sovjetimperiet. När jag går över ett torg i gamla Havanna, där man säljer antikvariska böcker och magasin, tycker jag mig i min ena mojito-blodsprängda ögonvrå skymta ”Bohemia 1959” samlad i en stor volym.
Ägaren vill ha 50 konvertibla pesos, och jag slantar upp med en gång. Men han vägrar ge ifrån sig volymen direkt. Han vill först förvissa sig om att jag är rätt ägare. Förstår jag vad det är jag köper? undrar han. Han hämtar en vän som talar bättre engelska, och tillsammans ska de förvissa sig om att jag inser det speciella med ”Bohemia”, och till slut vill jag bara skrika: Gubbjävlar, hit med boken, jag vet vad jag köper!

Kulturtidskriften Bohemia förenade i årtionden busfräck kommersialism (massor med annonser för amerikanska varor) med orädd kritik av Fulgencio Batistas diktatur, och man stödde Castros skäggiga kämpar i bergen. Han tackade med att kastrera magasinet när han fått makten; det var för frihetligt och individualistiskt för hans smak.
Till slut förstår de att jag vet vad jag köper, och just den här årgången har fantastiskt material från revolutionsåret.
Ägaren stryker med handen över ett uppslag och säger: ”Vi kunde ha fått ett annat slags socialism.” Inte för sent än, tänker jag.

+ Den skumma baren längst ned på Paseo del Prado. Tre män blandar tillsammans den bästa mojito jag druckit. Undantaget som bekräftar regeln att kollektivism inte fungerar.
– El Floridita i Havanna. Om Ernest Hemingway sett vad de gjort med hans gamla bar, så skulle han återvända och spöka med hagelbössan laddad.

Boris Benulic

Kommentar: Jag tar fortfarande ibland fram den där inbundna, nu 60 år gamla årgången av ”Bohemia” och bläddrar i den för att påminna mig om att kanske skulle man kunna tänka sig en estetiskt tilltalande socialism präglad av välsydda kostymer, kvinnor i aftonklänning rökande cigaretter i långa munstycken, romstinna drinkar … feta cigarrer och välstånd och arbete åt alla.