”Grått hår är en ärekrans, man vinner den med rättfärdigt liv”, konstateras i Ordspråksboken 16:31.

Kanske läser Ulf Kristersson och Henrik Landerholm Bibeln, och i anfall av självinsikt beslutade de båda att färga sitt hår, inte mycket rättfärdigt i deras liv. Ett beslut som tidigare tagits av Jimmie Åkesson.

Eller så fattade Ulf sitt beslut för att vinna respekt bland kinesiska potentater – det stora landet därborta är ju en synnerligen viktig marknad … eller så ville han och hustrun Birgitta bara få bästa tänkbara service när de äter fyra små rätter på sin favoritkinakrog.

Rimligast verkar förklaringen med en anpassning till Kina – Ulf ger ju inget intryck av att på kvällarna sitta lutad över familjebibeln (det gör inte ens hans fru, hon som aldrig tar av sig prästkragen).

Och varför skulle umgänge med kineser underlättas om man är svarthårig?

Svaret på den frågan får man i ”Dekanen i Shandong” (Karneval förlag), en nyutkommen bok där Daniel A. Bell skildrar sin tillvaro i Kina.

Det är en listigt konstruerad bok. På ytan är det en kanadensisk akademikers beskrivning av hur det är att få en ledande position på ett kinesiskt universitet … trots att man inte är kines. Kanske inte låter så märkligt men Bell är expert på Konfucius, och administrativ chef för den statsvetenskapliga fakulteten vid Shandonguniversitet, och innehar därför en topposition – i världen – när det gäller forskning om Konfucius.

Det listiga är att Bell skildrar vardagen på ett sådant sätt att han åskådliggör konfucianska regler och förhållningssätt – utan att nämna att det rör sig om sådana, det gäller allt ifrån hur ett möte i fakultetens ledning går till eller när han diskuterar kinesers förhållande till alkohol … eller bilkörning.

Även bokens undertitel är ett exempel på detta: ”Bekännelser av en lägre byråkrat på ett kinesiskt universitet”. Mer konfucianskt ödmjuk kan man inte gärna vara.

Bells beskrivning av livet i dagens Kina är strukturerad som ”Analekterna”, som är Konfucius lärdomar förmedlade genom vad som ska vara samtal mellan Konfucius och hans lärjungar*.

Konfucius levde i Kina under slutet av femhundratalet och två årtionden in på 400-talet. Alltså en samtida med Sokrates … och Konfucius är på många sätt minst lika betydelsefull i världshistorien.

Konfucianismen kan betraktas som en ideologi för att skapa den perfekte ämbetsmannen – bestämd och stark i sin vilja att tjäna stat, samhälle och folk, men ödmjuk inför uppdraget och inför sina egna brister.

Inte riktigt som en svensk statstjänstemän av i dag alltså.

Själv skulle jag vilja betrakta Konfucius som en föregångare till Machiavelli – men där Machiavelli talar om hur en furste bör vara, talar Konfucius om hur man bör vara för att kunna bli ämbetsman – eller rentav rådgivare – i furstens tjänst.

Det som skiljer Konfucius från andra filosofer, eller för den delen religionsgrundare, är hans totala motvilja mot det översinnliga. I Analekterna finns inga resonemang om vad Gud eller gudarna stadgar för oss människor, inga idéer torgförs om livet efter detta, här finns vare sig himmel eller helvete. Det som finns är det jordiska livet, och anvisningar om hur man bör förhålla sig till det.

När Konfucius fick frågan om vad som skulle vara hans första handling om han fick makten blev svaret att han skulle rätta de namn vi gett tingen:

”Om namnet inte är korrekt, saknar språket föremål. När språket saknar föremål kan inget uträttas … människor vet inte var de står eller vad som sker”.

Det är ungefär där vi befinner oss i dag. Språket saknar föremål. ”Kön” beskriver enligt den officiella ideologin inte män och kvinnor, biologiskt faktiska företeelser utan kan vara vad som helst. Orden har lösgöras från föremålen. Det som sägs har inget med verkligheten att göra.

Konfucius insåg att världen befinner sig i ständig förändring, vilket skapar kaos och oordning. Därför måste det finns något fast, säkert och givet i samhället – och staten; och det är ämbetsmannen. Denne ska skapa stabilitet inte minst genom sitt sätt att vara i vardagen … Konfucius betonar dygderna, främst lojaliteten mot föräldrar, mot sin äkta hälft, mot syskon och vänner. Den gode ämbetsmannen kännetecknas av känslan för rättvisa, ödmjukhet, allvar, pålitlighet och sanningsenlighet. Genom sitt exempel ska han få andra att bli bättre människor.

Man kan nog med stor säkerhet anta att studier av Analekterna inte ingår i utbildningen av tjänstemän i den svenska offentliga sektorn.

Och kanske är det en viktig skillnad mellan Sverige och Kina. Här försvann idéen om den oväldige ämbetsmannen någon gång på 1950-talet. Då hade han existerat länge; uppenbarar sig under Gustav Vasas tid, blir tydligt synlig under Axel Oxenstierna, administrerar Karl IX:s reduktioner, håller statsskutan på kurs under de kommande seklerna när mer eller mindre dugliga kungar avlöser varandra.

Att den svenske oväldige ämbetsmannen försvinner beror kanske på att idéen om en sådan aldrig formulerades så grundligt som den gjordes av Konfucius, ämbetsmännen utvecklades inte till en grupp som hölls samman av en gemensam filosofi och tro på vissa dygder. En slags administrativt prästerskap.

Men i Kina skapades det ett sådant skikt, och det behöll sin ställning – även under kulturrevolutionen på 1960-talet. Mao Zedong hade förklarat att han lärde sig hata Konfucius redan som åttaåring. Konfucianen Zhou Enlai sade inte mot sin härskare, men fortsatte i tysthet sitt idoga arbete med att hålla det stora riket någorlunda fungerande, och målet var en fungerande kärna som kunde överleva kulturrevolutionen och skapa en ny, och stabilare ordning.

Det är den vi ser i Kina i dag.

Och om det är något som gör att västerlandet riskerar att förlora alla former av kapplöpningar med Kina är det just att vi saknar ämbetsmän formade av Konfucius tänkande.

Om det nu inte är så att det som kommer att övervinna konfucianismen i Kina till slut blir västerländsk dekadens, och att ämbetsmännen istället för att måna om de inre kvaliteterna börjar prioritera sitt utseende.

Kristersson och Landerholms färgande av håret har ju sin motsvarighet i Kina. Inte bara landets ledare Qi Jinping håller sin hårman svart – det gör varje kines som innehar någon slags maktposition och vars hår börjat gråna. Det är viktigt att se ung ut.

Konfucius skulle ha hånskrattat, skakat på huvudet och tagit sig en klunk risbrännvin till.

Boris Benulic

( * Mot slutet av året ska det komma en nyöversättning av Analekterna. Det finns en 70 år gammal översättning där Alf Henrikson var inblandad – den har jag vis av erfarenhet inte ens bläddrat i – utan jag håller mig till The Analects of Confucius i översättning av Simon Leys.)