Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 11 juni 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

När jag som barn lånade böcker på biblioteket fanns det böcker som fick allting omkring mig att försvinna — böckerna var så mycket verkligare än det som påstod sig vara verkligheten. När jag lämnat tillbaka böckerna kollade jag in när bibliotekstanterna ställde tillbaka dem i hyllan — sedan smög jag fram och gömde undan böckerna. Jag dolde dem bakom andra böcker — för jag ville inte att någon skulle låna dem, läsa och därefter föras in i samma världar som jag.
Jag ville ha den upplevelsen för mig själv. Den var bara, bara min. Jag är rätt säker på att de här åren var det inte många som till exempel lånade Jules Vernes böcker på mitt bibliotek — och hur skulle de ha kunnat göra det — så svåra att upptäcka som de var.

Visst finns det de som tycker att det här är en form av egoism, men jag tror att det är en ganska naturlig sak att vilja hålla en del saker för sig själv, att inte vilja dela dem. Att ha en hemlighet. Men de senaste tio åren har vi fått uppleva en kulturell förändring som innebär att vi ska tvingas dela våra upplevelser med alla i vår omgivning. Den totala öppenheten är lag. I tv låser man in folk i hus och filmar allt de gör.
På bussar och i tunnelbanan berättar alla högljutt i mobiltelefoner exakt var de är — vem behöver gps när alla i ens omgivning hela tiden ger väldigt exakta positionsbestämmelser? Och sexliv, ekonomi, arbetsförhållanden tillhör självklara konversationsämnen — även mellan människor som bara samtalat i en kvart. Vi förväntas öppet redovisa vår inställning till analsex, och om vi gillar det, så ska vi berätta hur ofta vi utövar det.

Men det är just denna totala öppenhet som är den verkliga egoismen — att antaga att hela världen, bara den är inom hör- eller synhåll, är intresserad av de egna upplevelserna.
Det märkliga är att det hypermoderna samhället inneburit att den gamla byn återupprättats. Där kunde inget ske i lönndom. Alla visste att det var drängen som gjort storbondens piga med barn, att klockaren söp och att prästen slog sin fru. Inget gick att dölja, och den som ändå hade något att dölja avslöjades snabbt eftersom hemlighetsmakeriet gjorde att deras beteende avvek från vad som förväntades.

Det talas numera ofta om ”den globala byn” vilket är ett alldeles utmärkt uttryck och dessutom väldigt exakt — för vad vi sällan tänker på är att datorer, it, dygnet runt-tv och mobiltelefoner har återskapat den gamla byns kontrollmekanismer. Du kan knappt längre kommunicera med omvärlden eller hävda dig på arbetsmarknaden, om du inte har tillgång till dessa redskap — men samtidigt sugs du in i en värld där den som vill snabbt kan ta reda på var du är, vad du gör och vad du vill. Vi tvingas till öppenhet för att få plats i ”den globala byn”.
Men den öppenhet som avkrävs av oss härnere motsvaras inte alls av en öppenhet hos dem däruppe. Vad vet väl vi om vad de har för sig i sina av cigarrök dimmiga sammanträdesrum? Så kanske vi ska börja hävda vår rätt till hemligheter? Du har inget att vinna på att avslöja hela din personlighet. Berätta bara vad som behövs för att du ska kunna lösa de problem du står inför. Se dig själv som en krigsfånge i det moderna samhället — uppge bara namn, grad och nummer.
Resten får fienden lista ut.

Och om ni undrar, så är det är fortfarande så att de gånger jag besöker ett bibliotek gömmer jag böcker. De är fortfarande faktiskt bara mina.

Boris Benulic

Kommentar: Det finns de som tror att min antimodernism och teknikfientlighet är av ett tämligen sent datum. Möjligen kan denna kolumn få dem att förstå att den alltid funnits där … allt sedan barndomen.