Nyligen blev 3 500 hushåll i Skåne strömlösa på grund av en råttas gnagande. Råttor skrämmer oss när de dyker upp på våra gator, eller rentav lämnar spår efter sig på restauranger. En ny bok reder ut vad som är myt och vad som är sanning när det gäller råttor och andra djur som har valt att leva i vår närhet.

Jag kan föreställa mig hur råttor sitter i källare och tunnlar och diskuterar sitt dåliga renommé. Det kan inte vara det lättaste att bygga upp ett gott rykte när man till och med angrips av Nobelpristagare i litteratur, vilket sker i begynnelsen av Albert Camus ”Pesten”:

”När han lämnade sin mottagning på morgonen den 16 april kände doktor Bernard Rieux något mjukt under foten. Det var en död råtta som låg mitt på trappavsatsen. Spontant sparkade han undan den utan att fundera mer på det och fortsatte ner för trappan.”

Den smittbärande döda råttan förebådar att stadens invånare snart kommer att drabbas av massdöd i böldpestens och lungpestens spår. Råttan är för Camus ett förebud och en symbol för ond, bråd död.

Fast råttorna borde vid det här laget ha vant sig vid att ha dåligt rykte. Alltsedan digerdöden i Europa på 1300-talet har råttorna hållits ansvariga för att minst en tredjedel av de 75 miljonerna som bodde i Europa mötte en plågsam död. Den bilden har levt kvar, även om senare forskning har visat att den mesta smittspridningen skedde från människa till människa. Förekomsten av svartråttor var för begränsad i Europa för att kunna förklara den oerhört snabba smittspridningen, och troligare är att den dödliga farsoten spreds av loppor och löss som levde som parasiter på människor. Men det har väl alltid känts enklare att förklara pestutbrott med en lömskhet – som gränsar till det rent ondskefulla – hos råttor än att se männi­skors lortighet som orsaken till smittspridning.

Nu kan det kanske verka lite överdrivet att tala om ”lömskhet” och ”ondska” hos råttor, men som Marlene Zuk påpekar i sin bok ”Outsider animals” (Princeton University Press, 2026) tillskriver vi människor ofta djur olika egenskaper, dels för att kunna urskulda oss själva, dels för att försvara eller förespråka vissa former av beteenden hos människor. Marlene Zuk är professor i biologi och har tidigare avsatt spår i evolutionsbiologin med sina studier och teorier om hur sexuella preferenser hos djur uppstår för att säkra starkast möjliga avkomma.

Hennes forskning gör henne allergisk mot alla försök att inordna djur och människor i något slags hierarki, där platsen i rangordningen bestäms av hur ”intelligent” en djurart anses vara. Delfiner och bläckfiskar kommer ofta högt upp på skalan, liksom vissa apor – eftersom de till exempel har visat sig ha förmåga att lösa uppgifter människor ställer dem inför eller på annat sätt uppvisar beteenden som kan betraktas som människolika.

Zuk avvisar alla sådana resonemang och menar att varje art måste studeras för sig och hur den har utvecklats i förhållande till sin omgivning. Vi riskerar att bli blinda för det djuriska hos djur om vi hela tiden jämför dem med människor, menar hon – och blir vi blinda för det säregna hos varje djurart minskar vår förmåga att se oss själva – för hur vi är visar sig i vårt samspel med djur.

I ”Outsider animals” går hon in på våra vanföreställningar om de djur som lever i vår närhet – men som vi inte vill ha som grannar eller inneboende, till exempel råttor, måsar, ormar och kackerlackor.

Tänkare har ofta använt djurvärl­­den och naturen för att underbygga sina idéer om hur samhället bör fungera. Resultatet blir aldrig lyckat. År 1902 utkommer Pjotr Kropotkins ”Inbördes hjälp”, där det hävdas att samarbete och ömsesidig hjälp är minst lika viktigt som konkurrens i evolutionen – ofta viktigare – och att det utgör en central drivkraft för arters överlevnad och utveckling. Kropotkin ger exempel från djurvärlden (från insekter och fåglar till däggdjur) där sociala beteenden som kolonibildning, gemensamt försvar och resursdelning ger fördelar i kampen mot svåra miljöer och andra arter.

En sentida debattör som Göran Greider gör ungefär som Kropot­­kin – Greiders förslag om större offentlig sektor och högre skatter sker gärna med hänvisning till 
talgoxars eller myrors sätt att leva och ordna sina samhällen.

Problemet är bara att man i en politisk debatt lika gärna kan hämta exempel från naturen på hur kamp, aggressivitet och själviskhet är till fördel för en art och driver evolutionen framåt.

Zuk förklarar för oss att vi måste sluta använda biologin som ett slags förråd ur vilket vi plockar exempel som passar oss när vi argumenterar för det ena eller andra. Vi bör inte bete oss som den art en debattör råkar anse föredömlig – för om vi gör så förlorar vi blicken för tillvarons rikedom, menar Zuk.

Först om vi studerar djurarter förutsättningslöst kan vi i verklig mening förstå något om oss själva som människor, och det är därför hon i ”Outsider animals” diskuterar alla de djur som vi äcklas av, eller till och med fruktar.

Om vi undersöker vad som är myt och sanning, om vi utreder vad som bara är fördomar om råttor eller kackerlackor, inser vi mer om hur våra samhällen fungerar eftersom vi då kommer att förstå orsakerna till att vi projicerar våra vanföreställningar 
på djur.

När jag läser Zuks avsnitt om råttor kommer jag att tänka på Edward Payson Evans ”The criminal prosecution and capital punishment of animals”, som utkom redan 1906. Verket är en studie av hur det i medeltidens Europa förekom att djur ställdes inför rätta. År 1522 åtalades råttorna i den franska staden Autun. De anklagades för att ha ätit upp skörden. Men råttorna försvarades framgångsrikt av advokaten Barthélemy de Chasseneuz, som på processrättsliga grunder menade att rättegången skulle ställas in. Hans huvudargument var:

– Kallelsen till rättegången var ogiltig eftersom inte alla råttor fått en individuell kallelse.

– Domstolen kunde inte garantera råttornas säkerhet under färden till rättegången eftersom det fanns gott om katter längs med vägarna.

Harvandet kring procedurfrågorna drog ut så länge på tiden att rättegången till slut ställdes in.

Under medeltiden betraktades råttor, grisar och kor som varelser med själ och medvetande som gjorde att de kunde åtalas för sina gärningar – de ansågs kunna skilja mellan rätt och fel, gott och ont.

Det kan verka vara ett sätt att se på djur som avsevärt skiljer sig från vårt – men när jag läser Zuk inser jag att människor fortfarande på något sätt betraktar djur som kapabla till medvetet onda handlingar – men vi ställer dem inte inför rätta utan ringer Anticimex eller länsstyrelsens jägare.

Och som ofta när människor talar om ondska tillskrivs bärarna egenskaper som gör dem extra farliga genom sin infernaliska list eller fysiska förmåga; dessutom överdrivs gärna antalet. Råttor är ett utmärkt exempel på detta. Vi slipper granska oss själva på så sätt, och våra svagheter.

I början av 1900-talet uppstod myten om att det i städer och byar finns en råtta per människa. 1:1-myten lever kvar i populärkulturen, men också i medierapporteringen – ibland kan man till och med se ännu märkligare uppskattningar. Aftonbladet har till exempel spridit uppfattningen att det finns tre miljoner råttor i Stockholm, tre per invånare – vilket i så fall innebär att det finns lika många råttor i Stockholm som i New York (där antalet råttor numera fastställts med hjälp av DNA-analyser av vattnet som omger staden). Men tre miljoner råttor i en stad med nio miljoner invånare har ansetts vara ett tillräckligt stort problem för att borgmästaren ska inrätta posten som ”rått-tsar” med uppgift att bekämpa gnagarna.

I april 2023 utsåg New Yorks borgmästare Kathleen Corradi till ”rått-tsar” med uppdraget att komma till rätta med råttplågan genom informationskampanjer och leda en mer aktiv bekämpning med gift och gas. Några större resultat av detta var inte märkbara, och hon lämnade sin post efter två år.

Samtidigt hade New Yorks myndighet för renhållning börjat installera containrar för sopor i vissa delar av staden, och där gav det snabbt resultat, vilket inspirerade stadens nytillträdde borgmästare Zohran Mamdani till att utropa införandet av ”sewer socialism”, vilket väl närmast kan översättas med ”kloak-kommunism”. Det ska bli slut på råttplågan genom att varje fastighet i New York ska få en eller flera stora låsbara containrar som är råttsäkrade.

Slut på berg av plastsäckar med sopor på stadens gator, inga överfyllda soptunnor.

Till detta kommer rensningar och utrotningar i avloppssystem och tunnelbana.

Säkert kommer detta att innebära en minskad råttplåga, men den som läst ”Outsider animals” tvivlar på att det finns någon slutgiltig lösning på problemet med djur som irriterar, eller rentav skrämmer oss; måsar, råttor och ohyra kommer alltid att finnas i vår närhet så länge det finns tillgång till lättillgänglig föda – och det finns det alltid där det finns människor, eftersom vår lust att leva i varandras närhet är lika stor som vår oförmåga att undvika att spilla, drälla eller slarva med förvaring och sopor.

Intressant nog påpekar Zuk att vi egentligen vet ganska lite om råttor. Visst, råttor och möss är vanliga som laboratoriedjur inom forskningen, men studier av råttor i naturen utanför städerna är nästan helt frånvarande, och forskning om beteenden hos stadsråttor är tämligen begränsad.

När vi talar om ”råttor” är det ofta med utgångspunkt i de studier som gjorts på laboratorieråttor som isolerat avlats i väldigt många generationer – och vi vet faktiskt inte om de på avgörande punkter skiljer sig från sina vilda rasfränder.

Zuks genomgång av de studier som gjorts på laboratorieråttor är fascinerande, till exempel de experiment som visat att råttor blir glada och optimistiska om man kliar dem på magen. Inte för att jag blir förvånad över detta, men likt Zuk förstår jag inte riktigt hur det har kunnat få de involverade forskarna att börja fundera på hur resultaten ska kunna användas för att utforma terapier för att lindra depressioner hos människor.

Zuks analyser av våra förhållanden till måsar och kackerlackor är inte bara tankeväckande utan också späckade med märklig information. Som att fiskmåsen är mormonstaten Utahs symbolfågel – andra stater har valt mer ståtliga eller näpna fågelarter, men i Utah vördar man fiskmåsarna eftersom de anses ha räddat delstatens invånare genom att sätta stopp för en enorm gräshoppsinvasion som hotade skördarna, och det gjorde fåglarna förstås genom att mumsa i sig gräshopporna.

Och vem kunde väl ana att de som försöker bygga så människoliknande robotar som möjligt noggrant studerar kackerlackors kroppsstruktur och rörelsemönster?

Själv har jag gått omkring och oroat mig för nya invasiva djurarter som kan komma att hemsöka lantstället. Tvättbjörnar har siktats i Danmark, den etiopiska guldschakalen i Finland.

Snart är de här.

Men efter att ha läst ”Outsider animals” känner jag mig bättre rustad och redo för deras ankomst.