Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 8 januari 2004 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Tänk dig att Göran Persson tröttnade på allt tjafs i riksdagen och helt enkelt förbjöd alla partier. Kanske drömmer han om det varje natt — att slippa Maud Olofsson, Alf Svensson och de andra. Aldrig mer behöva käfta med dem ens i en tv-soffa. Jo, jag vet — en del av dem som sitter där skulle man sakna lika mycket som chilipeppar i kaffet. Men ändå.
Och antag sedan att Göran Persson lät fängsla varje person som uttalade sig kritiskt mot den nya ordningen. Hårdast drabbade skulle vara de som hade ordet i sin makt — författare och journalister. Skulle de dessutom vara homosexuella skulle man med största säkerhet pina inte bara deras själar,
utan också deras kroppar. I varje kvarter och på varje arbetsplats, skulle det upprättas kommittéer som hade till uppgift att övervaka de boende och de arbetande. Minsta lilla skämt för att lätta upp en vardag skulle kunna leda till fängelse.
Antag att folk tröttnade på detta förtryck och startade en namninsamling där undertecknarna krävde att regeringen åter inför yttrande-, tryck- och mötesfrihet, friger de politiska fångarna, samt tillåter fri företagsamhet. Då skulle säkerhetspolisen slå till och fängsla ledarna, flera av dem kommer åklagaren att kräva dödsstraff för. Göran Persson skulle då i sin outgrundliga nåd markera att han var emot dödsstraff i just dessa fall. Så de anklagade får ”bara” 25 års fängelse och dessutom får de rätt att träffa sina anhöriga i fängelset. Hela åtta timmar. Per år.

Varje gång omvärlden protesterade mot denna diktatur skulle Persson försvara sig med att den nya regimen kapat sjukvårds köerna och samtidigt ökat baskunskaperna bland landets skolelever; ingen gick nu ut nian utan att kunna läsa och skriva. Om du bodde i det landet, så skulle du antagligen tänka att bra sjukvård och skolor inte på något sätt ursäktar en diktatur. Om man utgår från att människors kunskaper och godhet är ett lands viktigaste tillgång, så borde väl största möjliga frihet för dessa människor också innebära största möjliga utveckling i landet? Ju friare människor är, desto bättre sjukvård och undervisning.
Bara om man utgår från att människor är korkade och onda kan det vara begripligt om man inför diktatur, för då förstår individerna inte sitt eget och sina medmänniskors bästa. Ovanstående kan verka som en orealistisk framställning av tillståndet i ett land.
Mardrömslikt.

Men den mardrömmen är verklighet och har varit så nästan ett halvt sekel. I dag för exakt 45 år sedan rullade Fidel Castros styrkor in i Havanna, och började släpa socialismens namn i smutsen. Socialism ska innebära frihet, jämlikhet och broderskap och det var också vad Castro lovade.
Horhusen skulle stängas, liksom alla kasinon.
I dag verkar hela Kuba ha omvandlats till bordell, och könshandeln pågår överallt. Roulettehjulen snurrar åter.
Fulgencio Batistas förtryck skulle försvinna, lovade Castro, men han nämnde aldrig att det skulle ersättas med hans eget långt mer effektiva förtryck.
Jag minns min egen lycka de första revolutionsåren; äntligen en frihetlig socialism långt från den sovjetiska bunkerkommunismen och den kinesiska fakirmaoismen, och den fanns på Kuba — ett land som vågade trotsa sin stora granne USA och samtidigt gå sin egen väg utan att styras av de andra socialistiska länderna.
Den drömmen har jag kvar. Någonstans ska den realiseras. Men först måste den långa mardrömmen på Kuba upphöra. I dag på årsdagen är en lämplig dag att sända e-post till den kubanska ambassaden.
Kräv att förtrycket upphör. Eller att Castro & co åtminstone slutar kalla sig för socialister.

Boris Benulic

Kommentar: Länge trodde jag att de som försvarade Kuba gjorde det för att de aldrig besökt landet och fått skåda misären.
Men efter att ha mött människor som varit där och ändå försvarar styrelseskicket utgår jag från att dessa personer tror att Kubas folk har samma läggning som de själva har … masochism.