Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 11 januari 2005 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Han är liten, böjd och blekgul och påminner mest om en okokt makaron. Den magra, tärda kroppen hoppar till för varje hostning som han måste dämpa, eftersom han sitter i den stora läsesalen i Zürichs bibliotek. Han och hans fru lever på kex, skorpor och ibland en rå köttbit; de har ingen spis i sitt lilla rum — att gå på restaurang är otänkbart. Året är 1916, och redan har mer än tio miljoner människor dött i första världskriget. Vladimir Iljitj Uljanov — eller som han också kallar sig: Lenin — undrar varför.
Hade inte de stora mäktiga socialdemokratiska partierna bara två år tidigare sagt: Krig mot kriget? Men nu hetsade de sina egna ungdomar ned i skyttegravarna, där motståndarnas artilleri malde dem till lapskojs.

Dessa månader går Lenin tillbaka till Karl Marx och Friedrich Engels texter och försöker se om det någonstans där finns ett svar på det som hänt. Han kommer under de studierna att skriva ”Staten och revolutionen”, som är ett av de mest kaxiga och samtidigt osäkra verk man kan tänka sig.
Här samsas den frimodige Lenin med den Lenin som inte riktigt vågar lita på människorna, den Vladimir Iljitj som ska bli arbetar plågare och bondemördare. Den tanke som Lenin vågar leka med vid den här tiden (i Karl Marx efterföljd) är att staten alltid är ond.

Lenin säger: ”Ingen stat är fri, och ingen stat folklig.” Observera att han säger ”ingen”, och han menar uttryckligen att även den socialistiska staten är ett nödvändigt ont som så snabbt som möjligt måste ”dö bort”.

Den centrala statsapparaten och politiken drar till sig människor som inte kan hävda sig ute i samhället, på marknaden och i samspelet mellan människor och organisationer.
Staten blir en stor byråkratisk koloss för att den befolkas av små byråkrater som tror att andra är lika rädda och svaga som de. Drömmen för dessa bärare av tunga pärmar genom ändlösa korridorer är att Svensk Bilprovning tar över ansvaret för med borgarna och ständigt ger vår förmåga en tvåa så att vi tvingas in för ombesiktning och reparation.
Men hörni — tänk efter — vad ska vi egentligen ha staten till? Jo, den ska hjälpa oss med sådant vi inte klarar själva; krig och naturkatastrofer. Där och då krävs det en stark centralmakt som agerar snabbt och effektivt för att till exempel ta hand om svenska strandsatta föräldralösa barn. Men vi behöver inte staten för att reglera vår vardag. Du och jag är själva fullt kapabla att ta hand om och fostra våra barn, välja skolor, försäkringar, pensions system och elleverantörer.

Det räcker inte med att hoppas på nya statsråd i stället för de vi har nu — vi behöver en ny, mindre och därmed effektivare stat. Möjligen blir Anitra Steen lyckligare om Göran Persson slimmar sig, vi andra blir glada i sinnet först när statsapparaten varit på hälsokur och gått ned i vikt. Eller för att åter citera Lenin: ”Hellre färre men bättre.” Vår ledning var handfallen när mördarvågen slog till för att katastrofer aldrig ryms i en byråkrats värld. Vi behöver inte en stor stat som bara tar sig an de små frågorna — vi behöver en liten stat som klarar de stora problemen.

Boris Benulic

Kommentar: När jag läser om den här kolumnen slås jag av tanken att antagligen är jag och Steve Bannon de enda två nu levande personer som verkligen läst Lenin … och förstått honom.