I detta nummer av QLN grubblar jag över min relation till äpplen. Dessutom publicera den avslutande delen om Lilla Fridolf-staten och vår saknad efter Selma (som föregås av en text där jag besvarar frågan ifall jag skulle vara homofob … svaret är ”nej” … men man får alltid den frågan om man förklarar varför kärnfamiljen är samhällets grund).
Och så avrundar vi med en genomgång av förhållandet mellan Donald Trump och Ryssland.

Nästa QLN utkommer 17 september – då ska det handla om spöken, vilda västern samt Frankrike.

Ångest & äpplen

Jag har bakat tio äppelpajer den här veckan. Det kunde blivit minst tio till om jag inte plötsligt kommit att tänka på uttrycket ”American as apple pie”.
Hade jag blivit ett offer för amerikansk kulturimperialism?
Så jag började genast baka äppelstrudel enligt min mors gamla recept (mycket mer komplicerat än att göra äppelpaj), det blev också två franska äppelkakor, samt en tysk och så en Dorset apple cake.
Fortfarande fanns det äpplen kvar efter två kvällars frenetiskt bakande – i år blev äppelskörden sällsynt riklig efter förra årets beskärning … dock blev äpplena svagare i smaken. Men det blir nog bättre nästa år … i vilket fall blev det också en sharlotka (rysk äppelkaka), en almas pité (ungersk) och så en bizcocho de Manzana (spansk).
Nu hade jag värnat det europeiska kulturarvet, och egentligen kunde jag ha gjort det även om jag fortsatt att baka ”vanlig” äppelpaj. Förutsättningen för den amerikanska äppelpajen var ju de tyska nybyggare som till det nya landet förde med sig konsten att göra pajdeg, och de holländska som visste hur man konserverade äpplen. Ursprungligen måste man ha använt vildäpplen, som man annars gjorde sprit av.
När årets äppelskörd var använd, och frysen fylld upptäckte jag ett engelskt recept från 1381. Där ska man förutom äpplen också använda fikon, russin, päron och saffran.
Det får bli nästa år.

Att jag vill ta tillvarata varenda äpple i trädgården beror på att jag av någon underlig anledning personligen skäms för att 265 000 ton äpplen varje år ruttnar bort i svenska trädgårdar. Jag vill inte höra till den grupp människor som är så slöa att de inte orkar ta tillvara det naturen ger dem.
Den dag jag inte bakar med hjälp av våra äpplen har jag blivit som alla andra. Lika ointressant – och egentligen onödig – som ett exemplar av fruktindustrins Granny Smith.

Mitt maniska äppelbakande varje år kan bero någon slags fruktan för äpplen. Har ni sett någon av Courbets stilleben där det förekommer äpplen? Det är något hotfullt över de äpplena. Som om de krävde att bli brukade.
Jag tror inte att jag är ensam om detta förhållande till äpplen – jag kan förstå de drömsyner Robert Frost beskrev i sin dikt After Apple Picking.
Men själv smiter jag från mer djuplodande känslor inför dessa frukter genom att en gång om året stå och skiva äpple efter äpple efter äpple. Då har jag gjort min plikt, och de sin.
I kommande nummer av QLN ska jag då och då resonera kring några av äppelkakerecepten jag använt och diskutera vad de säger om de länder och de kulturer som frambringat dem (givetvis redovisas också recepten).

Hur inskränkt är jag … egentligen?

Efter de två första delarna om Lilla Fridolf-staten har jag fått några läsarbrev som har det gemensamt att de ställer frågan: men bögarna då? De lesbiska? Har de ingen plats i en diskussion om män, kvinnor, familj och statsmakt?
Mitt svar har blivit: Klart de har. Jag har skrivit om det tidigare.

Lilla Fridolf-staten och vår saknad efter Selma, del 3

Märkligt många bekymrar sig för födslotalen i västvärlden. Mest verkar det bero på att problemet kan användas för att peka på just den lösning man själv anser i skapar ett bättre samhälle på alla områden.
De som vill se ett Europa präglat av mångkultur förklarar att enda räddningen är att öppna gränserna och låta fler strömma in i kontinenten – annars kommer det om några årtionden inte finnas någon som kan vårda alla sjuka och gamla hävdas det.
De som anser att mångkulturella samhällen skulle innebära att Europa sjönk ner i efterblivenhet och kaos förespråkar istället statlig familjepolitik så att det föds fler ungerska, svenska, polska eller italienska barn. Föd fler barn och ni får premier och skattelättnader är budskapet, säkerligen är politikerna också beredda att kasta in några åkband till ett nöjesfält för att stimulera samlagande och barnalstrande.
Jag finner båda lösningarna tämligen människofientliga.
Att det gäller den mångkulturella lösningen är väl för många självklart – men varför skulle det vara fel med statliga åtgärder för ökat barnafödande?
Att så få ser det problemet visar bara hur beroende människor blivit av staten.

En familj som väljer att skaffa ett barn till, eller två barn till eller ett halvdussin till för att det innebär att man får mer pengar från staten är inte en familj som jag själv tycker ska sätta barn till världen. Den är ju uppenbarligen inte kapabel att skapa sig en tillvaro där ban är möjliga utan statligt stöd, och är faktiskt därför i en grundläggande mening dysfunktionell.
Det är inte så att jag anser att det är lätt att sätta barn till världen i exempelvis Sverige i dag. Jag ser problemen – men för den familj som ser problemen, och är beredd att söka lösningar som gör att man kan skaffa så många barn man önskar är det fullt möjligt att göra det – utan statens hjälp.
Jag säger inte att det är lätt – bara att det är möjligt.
Och den familj som sätter barn till världen och som tar statens ”omsorger” och ”stöd” som en förutsättning … är inte för mig i någon begriplig mening en familj.

Familj och stat är två sociala formationer som står mot varandra. Hos staten kommer det alltid att finnas en vilja att kontrollera individen – och det innebär att familjen står i vägen. Den måste underkuvas och underordnas, och förlora sin avgörande roll för var och en av familjens medlemmar. Den svenska staten har kommit mycket långt på det området, understödd av en kultur där familjen ofta beskrivs som ett hinder för individens förverkligande av sig själv.
Det är lättare att se detta om man anlägger ett långt historiskt perspektiv på familjen – som Ferdinand Mount en gång gjorde i The Subversive Family: An Alternative History of Love and Marriage. När den skrevs början på 1980-talet var det som ett angrepp på den dåtida (och nu ännu fortlevande) uppfattningen att människor förr var känslomässigt primitivare och helt oförmögna till att vara som en modern människa. 1980-talet var en utsiktshöjd från vilken historikerna tittade ut över tidig industrialism, upplysning, renässans, medeltid och antik … och belåtet konstaterade att förvisso fanns det ljuspunkter … men de var få … det som fanns var svält, smuts, och grymhet och våld.

Muntert monterade Mount ner fördomarna. Han visade att kärnfamiljen inte var något som skapades i och med den industriella revolutionen, tonårs- eller barnäktenskap var heller inte vanliga, föräldrar var inte alls ointresserade av sina barns väl och ve, de visade dem stor kärlek, liksom gifta par var ömsint och kärleksfulla mot varandra.
Mount visar också hur stat och överhet länge, mycket länge, sett undersåtarnas familjebildningar som hinder för ett totalt maktutövande. Även kyrka och påvedöme försökte mycket länge bryta upp familjens band och göra familjen till en institution beroende av den rätta läran (ungefär samma sak som Stalin försökte sig på).
Kärnfamiljen uppstår inte de senaste tvåhundra åren, den framträder bara för oss alltmer tydligt efter att ha överlevt alla dessa försök att krossa den.
Men Mount medger att det kan vara svårt att upptäcka dess existens tvärsigenom hela historien – eftersom kärnfamiljen för att överleva omkring sig skapar många konstellationer för att värja sig mot attacker som vill bryta loss man från kvinna, barn från föräldrar. Dessa konstellationer kan ta sig olika former; som storhushåll, med flera generationer som lever tillsammans eller grupper som består av flera besläktade kärnfamiljer som lever och arbetar tillsammans.
Där finns också kärnfamiljernas samspel över de gränser som utgörs av social skiktning, och ekonomisk ställning. Det är en fråga som diskuteras i flera av studierna i samlingen Family Forms in Historic Europe (kom också i början på 1980-talet). Vanligt var att familjer på gårdar som inte kunde ge utkomst åt alla barnen sände barnen att tjäna i mer välbeställda familjer – och på så sätt åstadkoms också en naturlig ståndscirkulation genom ingiften och äktenskap. De rikare bönderna var ofta måna om att få de bästa drängarna till sig i norra Europa – i södra Europa och på Balkan var samspelet mellan de sociala skikten mer komplext – men det var ett samspel … och kvinnorna spelade en viktig roll.

Det säger sig egentligen självt att kärnfamiljen som institution inte kunde ha överlevt under århundraden utan starka män och kvinnor som värnade det band som fanns mellan dem. Studierna i samlingen ger också många exempel på den kraftfulla rådighet som krävdes av kvinnor för att familjen skulle överleva.
Den historiska sanningen om kvinnors roll i familjen strider mot den politiska ståndpunkt som nu börjat dyka upp i debatten, den som säger att eländet i västerlandet och Sverige beror på att kvinnor (som påstås vara mjuka, svaga, känslosamma) har fått för mycket makt i stat och samhälle. Därmed blir det kaos.

Vad som hänt är att sedan Mount skrev sitt verk om den subversiva familjen är att den på några få årtionden rört sig mot sin undergång i västerlandet. Denna institution som hade klarat sekler av angrepp ser vi nu duka under för en stat som erbjuder sig att ta hand om precis allt som familjen behöver (men som inte kan det).
Resultatet har snabbt blivit svaga män och kvinnor som inte kan rå sig själva.
Det är de svaga individernas diktatur vi nu lever under.
Och inget kommer att bli bättre av att låtsasfamiljer lyder de nya mjuka diktatorernas uppmaning om att föda fler barn.
Ingen har några enkla svar på de svåra problem vi står inför.
Det är det som gör den här tiden så intressant att leva i.

Trump och Ryssland

Trump kampanjade inför valet 2016 för att förbättra relationerna med Ryssland, något som journalisten Michael Tracey uppmärksammat. Det blev inte så, snarare motsatsen. Han har listat sakerna som talar emot narrativet om att Trump är ryssvän.
Beväpnade Ukraina och expanderade Nato, vilket han skryter om än idag.
Införde hårdare sanktioner mot Ryssland än någon annan innan honom.
Försökte byta ut regeringen i Venezuela, vilket är Rysslands främsta klientstat i den västra hemisfären.
Försökte avsätta regimen i Tehran med sanktioner, Iran har blivit allt mer allierade med Ryssland.
Införde ännu större sanktioner mot Syrien och plundrade landet på olja. Syriens regering har kommit allt närmare Ryssland.
Har lovat ekonomisk krigföring mot Kina, vilket är ytterligare ett land som närmat sig Ryssland.
Han stängde ett ryskt konsulat och utvisade dussintals diplomater.
Avslutade flera långvariga avtal om vapentillverkning med Ryssland, för att kunna öka produktionstakten av robotar.
Ökade den amerikanska militära närvaron i grannländer till Ryssland i östra Europa.
Trump har anklagat Putin för att begå ett folkmord i Ukraina.
Har varnat för att han kan skicka atomutrustade ubåtar till den ryska kusten, som ett hot för att få Ryssland att kapitulera i Ukraina.
Ställde sig bakom beslutet i Kongressen att skicka 61 miljarder dollar i militärt stöd till Ukraina i april.
Formaliserade lagstiftning att Krim aldrig kommer erkännas som ryskt territorium.
Trumps rådgivare och potentiella chefer i en ny regering säger att planen för fred i Ukraina är att lägga sanktioner på Rysslands riksbank och lätta på begränsningarna för ukrainarnas användning av amerikanska vapen.
Har antytt att han kommer utse Mike Pompeo till en chefsposition inom nationell säkerhet. Pompeo var hjärnan bakom den antiryska linjen när Trump var president förra gången.

Många runt Trump, inte minst J D Vance, har sagt att man vill ”avsluta kriget” i Ukraina. Det rimmar också med den MAGA-trogna del inom Kongressen som ser kriget som lönlöst och kostsamt för USA. Det kan kanske bli så att kriget tar slut om Trump blir vald till president.
Men som exemplen ovan visar, kan det ske en hel del andra saker som skärper konflikten med Ryssland i övrigt. 2017–2021 var en tid av relativ fred, under hans presidentskap. Det kanske är det man kan hoppas på om han blir omvald, ett frostigt men oblodigt stillestånd.

Boris Benulic