Dagen innan jag skriver detta gick Salomon Schulman bort. Författare, bevarare av judisk kultur och jiddisch, barnläkare, barnpsykiatriker och en gång i tiden medgrundare till satirtidningen Egget.
I dag har varje större tidnings kultursida en ordentlig text till Schulmans minne. Alla verkar ha läst Schulmans Jiddischland: bland rabbiner och revolutionärer.
Men det hör till man ska påstå att man läst den, då kan man på middagar och vid kafébord lite sorgset kan vagga med huvudet och säga något i stil med: ”Ack, så sorgligt att den judiska kulturen i Europa – denna kontinent i kontinenten – nästan utplånades under andra världskriget”.

Är idéen om en judisk kultur egentligen antisemitisk?

Men de som sorgset vaggar med huvudet har sällan något begrepp om den där kulturen, och det närmaste de kommit den är när de köpt en bagel på 7-eleven.
I texterna till minne av Schulman nämns inget om det där med att han 1988 var med och grundade satirtidningen Egget. Publikationen var illa sedd av kulturetablissemanget. Sara Danius kallade den ett magasin som bara ”smädade”, satir var det inte fråga om menade den känsliga framtida Akademiledamoten.
I DN beskrevs Egget som att den ””utan vare sig elegans eller anständighet riktar sina slag mot den politiska och kulturella maktens representanter för dagen”.
Jag gillade den.

Men som ni ser var kultursidesfolk ömhudade redan på den tiden och måna om att skydda makten från ”vulgära” angrepp. Makten får bara angripas om den delar ut för lite bidrag till kulturarbetare och till medierna.
Men det här är länge sedan – och eftersom judisk kultur är att betrakta som kultur bättre än all annan kultur så kom Schulman in i värmen. För andra i Eggets redaktion gick det väl inte lika bra.

Själv tycket jag att det väl är utmärkt om judisk kultur bevaras, jag månar om alla europeiska kulturers bevarande. Men jag brukar ha problem med att få andra att dela mina bekymmer för om det resianska språket och kulturen ska överleva i den italienska Friuli-regionens dalgångar. Resianska är an arkaisk slovensk dialekt.

Att ”judisk kultur” i Europa nästan skulle utplånats har jag svårt att förstå innebörden av, lika svårt som jag har att de vanliga påståenden om att ”en hel kultur och ett sätt att leva förintades”. Fanns det en enhetlig judisk kultur? Jag kan inte hitta någon sådan i historiska verk.

Redan här är det möjligt att jag gör mig skyldig till ett brott enligt den nya svenska lagstiftning som föreskriver vad som får sägas och inte får sägas om förintelsen.
Är mitt resonemang lite för nedsättande när det gäller judisk kultur? Kan en del judar därmed känna sig kränkta, och kan deras upplevelse då innebära att de anser att det rör sig om ett hatbrott?
Det är möjligt.
Men man bör lägga märke till att de som nu stiftar lagar om vad som får sägas om Förintelsen, och alla de som vill att den efterlevs laborerar med ett gammalt antisemitiskt begrepp; en enhetlig ”judisk kultur”.

Några kanske tycket att det här är ett mycket märkligt sätt att inleda en text som ingår i serien om forskares anklagelser i AB mot Lewi Pethrus för att ha varit antisemit … till och antisemit i en sådan utsträckning att det ”måste utredas hur nära han stod Hitler”.

Därför är det dags att vi granskar vad forskarna hittat i Lewi Pethrus bibliotek:

”Den internationelle juden” av Henry Ford står här, ”Min kamp” av Führern likaså. Inskjutet bland böckerna finns flera publikationer från den nazityska ambassaden. I en mapp som Lewi Pethrus märkt ”Judefrågan” ligger den första svenska utgåvan av Sions vises protokoll, den beryktade text som under stora delar av 1900-talet använts för att beskriva en påstådd global judisk konspiration

Tre av verken finns även i mitt bibliotek. Men där saknas ”publikationer från den nazityska ambassaden”. Fast jag har dock något nummer av det nazistiska propagandamagasinet Signal.
Så nu ligger jag illa till.

Men å andra sidan … det gör väl i så fall också en och annan i Expos redaktion. Mer måste väl ändå forskarna ha hittat? Huset var ju ”fullt av nazilitteratur” står det i rubriken.
Var Lewi Pethrus en tumme hög och framlevde sina dagar i ett dockhus?
Pethrus ska också ha mottagit två signerade böcker av ”en notorisk antisemit”. Vi får dock inte veta vilka böckerna var.
Så vad jag förstår … fem böcker … av 6000.
Där ligger Pethrus i lä om man betraktar mitt bibliotek, och jag är ju inte i någon begriplig mening antisemit.

Jag må då säga att kraven på antisemitism numera är ganska lågt ställda – om det är Pethrus bibliotek som används som måttstock.

Restan av attack-artikeln är korta citat ur Pethrus predikningar där han hävdar att de ”fruktansvärda” förföljelserna i Tyskland beror på att människor retar sig på judars ekonomiska makt och ställning i media- och kultursfären.
Pethrus lösning blir att man bör ge judarna ett eget land – Palestina.

Då och då dyker det upp artiklar som letat upp citat i brev, böcker eller artiklar som visar att död författare eller politiker uttryckt idéen om att judar har alldeles för stor makt, och att en del av dem är giriga.
Om författaren eller politikern fortfarande omhuldas och anses vara någon slags kulturell nationalklenod så viftas fynden bort med att sådan var tidsandan, man får förstå och ursäkta det hela med detta – så har Strindbergs utfall mot judar hanterats.
Metoden blir extra enfaldig i Strindbergs fall eftersom han aldrig tvekade att ställa sig på tvärs mot tidsandan. Varför skulle han just i fallet med judar ha låtit sig bli en viljelös flöjt för vindar i tiden?
Vi kan nog gott utgår från att Strindberg faktiskt menade exakt det han skrev när det gällde judar.
Och det innebar inte att han skulle ha bejakat koncentrationsläger som låg i framtiden.

I dagens debatt är själva utgångspunkten att mördandet av judar under andra världskriget var en följd av en allomfattande antisemitism, och om en bankdirektörs eller en chefredaktörs judiskhet nämns i en bisats lyfts antisemit-stämpeln, trycks mot bläckkudden och den som formulerat bisatsen får ordet ”antisemit” stämplat i pannan.

Men …. samtidigt som Lewi Pethrus står i predikstolen på 1930-talet och talar om judar och deras maktposition på vissa områden, men samtidigt konstaterar att förföljarna i Tyskland är omänskliga, och att judarna bör söka sig ett nytt land … samtidigt dundrar den sionistiske ledaren Zjelev Zjabotinskij mot judenheten i Europa. I artiklar och tal beskriver Zjabotinskij hur det gäller att forma och fostra en helt ny sort jude, ett folk av hebréer som är raka motsatsen till vad Zjabotinskij uppenbarligen menar präglar Europas judar: ”fulhet”, ”sjuklighet”, ”svaghet” – den nya tidens jude, hebréen ska utmärkas av ”manlig skönhet”, ”god hållning”, ”massiva axlar”, och ”kraftfulla rörelser”. Hebréen ska vara ”stolt”. Han ska vara ”oberoende”.
Zjabotinskij föraktar och avskyr den europeiska judenheten, uppenbarligen äcklar den honom. Han vill skapa något nytt. Han är vida mer fördömande mot judar och judisk kultur under 1930-talet än vad Lewi Pethrus är. Vad Zjabotinskij ser är ett folk där en del bara tänker på pengar, och en annan del är försänkt i ständigt torah-läsande i väntan på Messias.
Zjabotinskij vill se ett folk som där alla har ett gevär i ena handen och en hacka i den den andra. Krigiska bönder. Och de ska lämna Europa.

Tre judiska författare och tänkare som betytt mycket för mig är Walter Benjamin, Karl Kraus och Franz Kafka.
Benjamin ansåg likt Zjabotinskij att den europeiska judenheten till hälften bestod av personer som bara vill berika sig, och till hälften av individer där tron och ritualen var viktigare än jordelivet. Marxisten Benjamin ansåg att det judiska arvet var en fråga om andlighet, ett speciellt sätt att tänka fritt, en egen form av nyfikenhet och frimodighet – och en vilja att bevara europeiska intellektuella traditioner renässansen och upplysningen – och utveckla dem med hjälp v något som väl kanske bäst kan betecknas som judisk mystik. Men han såg hur en sådan judiskhet riskerade att försvinna när judarna ägnade sitt intresse åt annat.

Karl Kraus var sin tids främste och fränaste satiriker, och mest brutalt hånade han sitt eget folk, han konverterade till och med till katolicismen, men fann skenheligheten där outhärdlig och lämnade också den tron.

Franz Kafka hade milt uttryckt en distanserad hållning till den ortodoxa judendomen, men var mycket medveten om sin judiskhet (på grund av antisemitismen) – men kunde inte fördra sekulära judars försök att bli en del av samhället. Han kände sig inte ens hemma i det tyska språk han så mästerligt behärskade, och mot slutet av livet funderade på att söka sig till Palestina.

Dessa tre författare och tänkare förenades av att de föraktade det moderna samhälle som växte fram, ett okultiverat massamhälle, och de led av att deras folk antingen drev på avkultiveringen och massamhället – eller väntade de på Messias.
Den kritik som det kunde utmynna i mot andra judiska kulturpersonligheter, mot bankdirektörer och mediamagnater var obarmhärtig (som i Kraus fall).
Och alla tre såg de den existerande judiska kulturen som problematisk i alla dess former (för det är omöjligt att tala om ”en judisk kultur” – just för att de var judar.

Då ställs vi inför den intressanta frågan – är det möjligt att citera Karl Kraus i dag utan att stämplas som antisemit?
Kan man likt marxisten Walter Benjamin (som dog på flykt undan nazismen) kritisera judiska miljardärer och judiska mediamoguler – och likt Benjamin se dem som ett utslag av en viss strömning i judisk kultur?
Jag tror inte det.
Då lär man råka än mer illa ut än Lewi Pethrus eftermäle.

Boris Benulic