Vi ställer oss frågan om man kan använda glass för att förutse vad som händer i politiken och då leder det kvickt vidare till tredje delen om snabbmatskulturen.

Dödliga kulor

Det här med glass och amerikansk politik är märkligt. Kan det vara på det viset att frenetiskt glassätande är ett tecken på att man är – eller kommer att bli – olämplig som president?
Ju mer förvirrad Joe Biden har blivit, desto oftare har han synts med en glasstrut i handen – så pass ofta att det har noterats med en viss förundran i media. Det gör förvisso ett konstigt intryck att diskutera bombningarna av Gaza medan man slickar på en vaniljglass.
Senast en president visade samma besatthet av glass var när Woodrow Wilson satt i Vita Huset. Oklart är om hans ständiga intag av mycket fet pecannötsglass bidrog till att han drabbades av hjärnblödning och hans fru i praktiken – men i det fördolda – tog över hans funktioner.
Vi får se hur det går för Kamala Harris … hennes märkliga favoritglass är smaksatt med Cap´n Crunchs frukostflingor, samt smulade fattiga riddare.

Lata föräldrars räddning (Snabbmatskultur del 3)

Om jag passerar förskolan Näckrosen valfri eftermiddag en vardag kommer det alltid att sitta en grupp föräldrar vid korvkiosken som är granne med förvaringsanstalten för barn upp till sju år. Föräldrarna är i färd med att mata de telningar de nyss hämtat ut.
Det barnen matas med verkar vara potatismos och kokt korv för de små, sibyllaburgare för de lite större.
Varför det sker förstår jag inte.
Kommer det att ta timmar innan föräldrar och barn kommer hem och kan äta?
Om nu barnen drabbats av plötsligt – och uppenbarligen kollektivt – blodsockerfall … finns det inget annat att ge dem än korv och mos?
Svaret är förstås att föräldrarna inte anser sig orka något annat.

För några år sedan utbröt en märklig strid på kultursidorna. Några skribenter visade sig ha tröttnat på att det hackades på McDonalds och ryckte ut till burgarjättens försvar. De hävdade att McDonalds var ”stressade föräldrars räddning” som till ett rimligt pris erbjöd ett effektivt sätt att ge barnen mat när de började gråta eller skrika därför att de tröttnat på att vandra runt med föräldrarna på shoppingturen.
Vad jag kunde bedöma då segrade försvararna av McDonalds – ingen ville framstå som antingen elitistisk eller som oförstående inför småbarnsföräldrars vedermödor.
McDonalds var bra för att McDonalds räddade kulturarbetare som inte hade tid med sina barn.
Ingen ställde de två självklara frågorna:
Har du inget bättre att göra med din tid än att vandra i gallerior och längs med shoppingstråk?
Om det nu är absolut livsnödvändigt för dig med dessa långa shoppingturer – varför tar du med dig barnen på dem?
Svenska kulturarbetares argument för snabbbmatskedjor markerar några viktiga skiften i den västerländska kulturen.
Under 1900-talets första årtionden definierade sig människor efter vad de gjorde; hamnarbetare, skogshuggare, präst, svetsare, hemmafru, disponent, telefonist … och så vidare.
Under 1900-talets andra hälft började människor alltmer definiera sig på grundval av vad de konsumerade – och hur de konsumerade.
I snabbmatsindustrins begynnelse var kopplingen – även rent fysiskt – till arbetsplatser viktig … i Europa.

I USA däremot växer snabbmatsindustrin i början fram kopplad till fritid, avkoppling, nöjen och shopping. Ett exempel på det är hur ”hot dogs” skapas och lanseras på ett Coney Island präglat av badstränder och nöjesfält.
Den brittiska hamburgerkedjan Wimpy var ett resultat av att ägarna hade en vaken blick för marknaden och förändringar när det gällde trender, mentalitet och kultur.

Det brittiska företaget J Lyons som köpte rättigheterna till det amerikanska varumärket Wimpy grundades av de två judiska familjerna Salomon och Gluckstein. De två familjerna har i slutet av 1800-talet fått en dominerande position inom tobakshandeln i Storbritannien. De ser möjligheterna att skapa en kedja av tehus som ska erbjuda arbetarklassen te, smörgåsar och bakverk. Kedjan med tobaksbutiker har gett dem en känsla för konsumtionsmönster i de fattigare befolkningsskikten. Men familjerna tycker det är lite under deras värdighet att låta sina namn synas i en verksamhet som vänder sig till proletariatet, så de erbjuder Joseph Lyons att bli delägare – han är släkt med en kvinna som gift in sig i familjen Gluckstein. Tanken är att ingenjören Lyons ska vara frontfigur, men han visar sig också vara en mycket driven entreprenör.

Först tehus för arbetare, och efter kriget, te- och kaffehus för shoppare. Människor går från att definiera sig som producenter till att uppleva sig som konsumenter – och J Lyons anpassar sig – och där kommer köpet av rättigheterna till varumärket Wimpy in i bilden – amerikansk snabbmatskultur var då själva sinnebilden i västerlandet för den konsumtionskultur som växte fram i USA… och som blev modellen för hur man borde leva.
Tehusen var kända för sin art deco-inredning, och nu förflyttades deras utbud in i en amerikansk miljö och den inhemska snabbmatsmenyn smältes samman med listan på olika varianter på hamburgare. Här kunde man få både chips och pommes.
(Fortsättning följer.)

Boris Benulic