Jag kan inte tänka mig ett liv utan böcker, film, teater och konstutställningar.

Och jag menar det ordagrant – ett liv utan detta vore inget liv för mig.

Inte för att kulturen gör mig till en bättre människa, eller gör mig klokare, eller godare … eller någonting annat heller för den delen.

Jag bara behöver det … lika mycket som jag behöver andas. Varför det är på det viset har jag inte reflekterat särdeles mycket över. 

Men …

Det finns hos väldigt många en fånig tro på att kultur är en förutsättning för ett bättre samhälle.

Märkligt nog är det just nu våra politiker – av alla schatteringar – som tjatar om hur viktigt det är med kultur. 

Men betrakta alla partiledarna, och dem de omger sig med. De vill inte genomdriva en kulturkanon på grundval av att kulturella upplevelser varit viktiga för dem – utan för att de fått för sig att ”kultur” är en slags Alvedon som kan dämpa smärtorna i samhället.

Därför pågår skapandet av en ”svensk kulturkanon”, därför betraktas kulturskolor som lösningen på klanväldet i förorterna; om femteklassarna får spela teater eller lär sig traktera ett instrument så antas de inte att ge sig ut och skjuta på beställning och mot betalning.

I dessa dagar när det diskuteras att årets mottagare av Nobels fredspris är en oppositionspolitiker kommer jag att tänka på att mer än en miljon barn gick i den venezolanska kulturskolan ”El sistema” – inte hindrade det Venezuela från att till slut ligga i topp i världen när det gäller mord och andra brutala våldsbrott.

Landets invånare i dag lever i armod och är förtryckta både av brutala gäng och den egna regimen – utvecklingen har pågått i snart tre årtionden … det har blivit värre dag för dag.

Men om det pratades det inte mycket de första årtiondena – då kacklades det i västvärldens kulturkretsar bara om hur fantastiskt ”El sistema” var.

Dock … det var möjligt att se vart allt var på väg redan för 18 år sedan … något jag konstaterade 2007 i den här krönikan i Metro.

….

KULTUR SKAPAR ALDRIG LIV

Visst tycker du att de är näpna, de små indianbarnen från Venezuela som de senaste veckorna visas upp i reportage på svenska kultursidor. De står där i nystärkta vita skjortor och ser med stora ögon in i kameran. Krampaktigt håller de sina violiner eller cellor som om det var livbojar som ska hålla dem flytande så länge att de kan lämna livet i den slummens arkipelag av kåkstäder som omger huvudstaden Caracas. 

Gustavo Dudamel bidrar till uppmärksamheten; han är nybliven chefsdirigent för Göteborgs symfoniorkester och tillhör de mer än en miljon elever som fostrats i den unika statliga venezuelanska musikskolan FESNOJIV. Skolan har också egna verkstäder, där barnen lär sig att reparera och bygga instrument. 

Men vad Venezuela behöver är inte instrumentmakare — det är ingenjörer, svetsare, sjukvårdspersonal, rörmokare, elektriker och naturvetare som kan bygga upp samhället. Förutsättningarna finns ju — men i dag importeras 60 procent av landets konsumtion, och det är enbart möjligt på grund av höga oljepriser. Vad händer när oljepriset går ned? 

Trots att Hugo Chávez ökat de offentliga utgifterna till mer än en tredjedel av BNP har inte arbetslösheten minskat nämnvärt. Fortfarande arbetar 40 procent i den informella sektorn med gatuförsäljning, investeringarna är få och infrastrukturen verkar inte ha åtgärdats sedan försommaren 1871. 

Det finns en vanlig och väldigt märklig syn på kultur — att det är en aktivitet som på något sätt i sig genererar välstånd. Det är en syn som förenar välmenande musikpedagoger i Venezuela och kommunalråd i Bergslagens bruksorter, där ingen rök längre kommer ur fabriksskorstenarna. 

I de svenska fallen tror man att välfärdssamhället ska åter- uppstå genom utbildningar i drama, matlagning, teckning och musik. Är det tänkt att de som genomgått utbildning- arna ska betala för sig i snabbköpskassan genom att dra en låt eller spela upp en scen ur ”My Fair Lady”?

Sent på kvällarna, när familjen somnat, sätter jag mig i fåtöljen, läser och lyssnar på musik. Kultur skärper mina sinnen, men skänker samtidigt frid. 

Kultur ger mitt liv en extra dimension. Får mig att orka mer. Får mig att vilja mer. Men kultur ger aldrig liv. Kultur skapar inte liv.