Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 2 september 2004 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Tänk dig att du har en arbetskamrat som extraknäcker genom att skvallra om vad människor gör när de är jättepackade.
Eller att du har en kollega som brukar ringa hem till mordoffers anhöriga för att få veta hur de känner sig — bara för att kunna få berätta det för dig vid morgonfikat nästa dag.
Inte skulle du vilja umgås med sådana fönstertittare och snaskare i andra människors olycka?
Visst skulle du lämna matsalen om de kom in, och du skulle undvika deras sällskap. Jag också. Men du och jag är ju hederligt folk, och den gruppen verkar vara rätt liten bland de journalister som jobbar på skvallertidningar eller kvällstidningar som satsar på nöje och kändisar.
Folk som är litet fina i kanten brukar protestera mot att horor ibland vill bilda en fackförening. Fast varför ska de inte få organisera sig och bli upptagna i den stora gemenskapen?
Klart de som säljer sin kropp ska ha ett fack — vi har ju accepterat att de som säljer sin själ har en fackförening som heter Journalistförbundet — där finns det rätt många som horar.
Kanske kan man låta sexarbetarna gå in i Journalistförbundet? Fnask som fnask.
För några år sedan åkte jag ut ur Journalistförbundet. Jag hade inte betalat avgiften i tid, men det berodde på att jag gjorde en reportageresa i Jugoslavien, och liksom inte hann betala avgifterna. Jag betalade direkt när jag kom hem, men det hjälpte inte. Jag var utesluten, och en tant på kansliet meddelade att jag kunde överklaga beslutet till förbundsstyrelsen.
Man utesluter inte folk som snokar i folks soptunnor eller som skriver om ”Expedition: Robinson” och märkliga såpa – kändisar. Däremot kan man inte vara medlem om man livnär sig på att skriva företagsinformation eller reklam, eller om man missar inbetalningar på grund av att postgången på Balkan inte är den bästa.

I går intervjuades ”Kristi brud” (Åsa Waldau) i tv, och nu dras det ett varv till på tragedin i Knutby. Vi får åter se bilderna från barnkammaren — ni vet de där som för oss mycket närmare gråten än alla bilder från rekonstruktionen — de små sängarna med pösiga lakan. Kramdjuren.
Med vilken jävla rätt publiceras dessa bilder? Och måste vi namnge Sara Svensson, Helge Fossmo och Åsa Waldau?
Måste vi visa dem på bild? Har vi inte ett ansvar mot deras barn, syskon och föräldrar som inte har med det hela att göra, men ändå drabbas?
Egentligen struntar jag i om folk vill läsa om att Robinson-Robban brukar trycka upp ett helrör i ändan på sig själv när han uppträder.
Låt gå.
Men jag skulle inte vilja arbeta på samma ställe som människor som skriver om detta. Och jag skulle nita en kollega som ringde mitt i natten till mordoffers anhöriga.
Det här diskuteras om och om igen, men inget blir bättre.
Ska vi nöja oss med att många journalister är kritiska i ord — ska vi inte kräva praktisk handling av dem?
Journalister som vill behålla sin heder bör lämna Journalistförbundet och bilda något nytt, eller nöja sig med att betala a-kasseavgiften.
Vem vill vara med i samma fack som skrivarfnasken?

Boris Benulic

Kommentar: Högt upp på listans över tillvarons absurditeter hamnar förstås att det fortfarande är så att de allra fegaste, de med allra minst civilkurage, mod och självständighet — alltså den svenska journalistkåren — fortfarande kollektivt ser sig som en grupp som värnar friheten och demokratin i landet. #metoo-kampanjandet här om året var ett utmärkt exempel … i årtionden har mäns (eller vad som ska föreställa män) övergrepp och trakasserier varit en självklar del av livet på väldigt många tidningsredaktioner … och det har tolererats … obegripligt nog väldigt ofta också av dem som utsatts för detta.
Och när avslöjandena börjar komma ställer sig aldrig dessa redaktioner frågan om hur de kunnat acceptera detta obegripligt länge … än mindre ställer de sig den andra nödvändiga frågan: hur kunde vi samtidigt hålla på och fylla tidningen med hur viktigt det är att kämpa för jämställdhet och mot sexism?