Det är ganska lätt att lista ut vem som får årets Nobelpris i litteratur – det finns två möjliga alternativ: amerikanerna Don DeLillo och Thomas Pynchon.
Varför?

Akademien går ju ofta inte i första hand efter litterära kvaliteter utan efter vad dess majoritet anser är en korrekt positionering för att göra Akademien relevant i samtiden – och relevansen avgörs genom att man följer tidsandan, men gör det på ett sätt som är oväntat.
Man ska visa att man tycker som den låtsasbildade medelklasspublik som påstår sig läsa, men att man vet och förstår mer än denna medelklasspublik.

Och liberala personer i västvärlden vurmar för representativitet och inkludering … alla ska med. Därav de återkommande diskussionerna av typen: ”… blir det en afrikansk manlig poet eller en asiatisk kvinnlig romanförfattare som får priset.”

Men i år är det viktigt att visa sin liberalism genom att jaga fram en författare som är amerikan och som kan ses som en representant för ett annat USA än det som valde Donald Trump till president.
Så därför blir det DeLillo (mest troligt), eller Pynchon.

Möjligen biter sig Akademien därmed lite i svansen – båda författarna skildrar ju egentligen hur den djupa staten genomtränger allt i det amerikanska samhället och att inget är vad det synes vara; den våldsamma vänsterradikala terroristen visar sig plötsligt vara FBI-agent.
Så den absurda och drömlika värld fylld av skuggor som DeLillo och Pynchon frambesvärjer kan betraktas som en dokumentär skildring av USA i dag … och i går.
Vem som än är president.