I en av de små butikerna i Trogir i vilka man kan hyra våtdräkter, tuber och annan utrustning som behövs om man ska dyka finns också en stor hylla med spritflaskor; inte till uthyrning utan till försäljning. Det kan tyckas var en märklig kombination – vilket det förvisso är – men det mest underliga är att alla flaskor är av märket Jim Beam – och där återfinns alla tänkbara typer av denna ädla Kentucky Straight Bourbon Whiskey. En del varianter av den kände jag inte till, och hade aldrig kunnat föreställa mig att de existerade; som Jim Beam smaksatt med äpple? Eller persika? Eller ananas?
Vart är världen på väg?
Mannen bakom disken noterade mitt intresse, och undrade om det var någon speciell sort jag var intresserad av.
Jag svarade att jag mest var intresserad av varför en butik där man hyr ut dykutrustning också har ett obegripligt stort sortiment sprit … som dock enbart består av Jim Beam-varianter.
Mannen bakom disken förklarade att han var anställd och faktiskt inte hade någon aning om varför ägaren ville ha det på detta vis.
– Du har aldrig frågat honom, undrade jag försynt.
Han stirrade på mig som om han inte förstod frågan.
Möjligen ska man se det som ett uttryck för vidsynthet hos invånarna i Trogir. Om nu mannens chef kände för att ha vad som antagligen är Europas mest kompletta sortiment av Jim Beam-whiskey så kan han väl få ha det.
Innan jag lämnar butiken dristar jag mig till ännu en fråga om spriten, lika försynt ställd:
– Är det många som köper med sig en Jim Beam?
Den här gången ids han svara:
– Har nog aldrig hänt vad jag vet.
Så möjligen är Trogir i dag en stad med där folk får vara lite som de vill, och leva ut sina nycker och idéer – hur obegripliga de än kan verka.
Men det har inte alltid präglat staden.
Den som besöker Trogir i dag har svårt att föreställa sig att staden för 800 år sedan var ett centrum för manikeiska rörelser.
Men så var det.
Lite mer oklart är dock vad det egentligen innebar. Mindre oklart är hur manikeiska predikanter kom till staden.
De tog en båt från någon del av det som nu är Italien.
Och helt klart är varför de gjorde det – det var för att undfly den katolska kyrkans förföljelser och i handelsstaden Trogir på andra sidan Adriatiska havet riskerade – åtminstone till en början – att fängslas, torteras och som avslutande partytrick från de katolska prästernas sida … bli brända på bål.
Påven fick snart ögonen på vad som hände på andra sidan havet och började på 1200-talet uppmana till korståg mot Trogir. Var det nämligen inte rentav av så att stadens biskop var maniké?
Den katolska kyrkans propagandaapparat på den tiden var lite effektivare än idag, och krånglade inte till det hela med teologiska spetsfundigheter. De körde hårt med att manikéerna var djävulsdyrkare, men framförallt spred kyrkan ryktet om att Trogir stank av skit, och att det överallt i staden fanns berg av mänsklig avföring.
Med tanke på inställningen till hygien, avföring och kroppsvätskor i Europa under medeltiden var det ju inte så att alla andra städer luktade lavendel och rosenvatten – så egentligen förstår jag inte riktigt denna angreppsvinkel mot manickerna i Trogir. Men vad vet jag, kanske åt man i Trogir saker som fick avföringen att lukta extra outhärdligt … men under mitt besök djupdyker jag i litteraturen och hittar uppgiften att manikeiska präster och predikanter i staden konstant ägnade sig åt att ta lavemang. Bergen av bajs kanske därför också var exceptionellt stora i just Trogir?
Varför då alla dessa lavemang?
Eftersom själen ansågs vara bärare av de spår av som fanns av den gode guden hos människan, och medan köttet var givet av Satan gällde det ju att tukta sitt kött för att så att säga skilja gott från ont, ande från kött. Fekalier var ju den allra värsta formen av det kroppsliga eftersom avföringen var ett bevis på att man inte kunnat kontrollera sig utan – ve och fasa – ätit.
För att visa sin religiösa nit ägnade sig då alltså prästerskapet åt lavemang … ut med Satans restprodukter ur kroppen.
Sex var heller inte att tänka på för den riktigt troende, så manik´ernas prästerskap levde i ett tillstånd av celibat och halvsvält, och sågs som föredömen av sina församlingar som tilläts både kopulera och äta, även om det sågs som berömvärt av dem också om de kunde vara någorlunda återhållsamma.
Även icke-präster kunde göra karriärdrag i slutet av sitt liv som gjorde att de närmade sig de utvaldas skara. Kände man att nu närmade sig döden kunde kan helt avstå från vatten och mat för att påskynda processen. Om man i en sådan situation ville ordna sitt frånfälle i expressfart kunde man begära att en anförvant kvävde en med en kudde … vilket gav en guldstjärna åt båda de inblandade parterna.
Här är det svårt att inte börja tänka på alla dessa gamla människor i Sverige som under covidpandemin dog i onödan genom långsam kvävning eftersom läkare – inte alltför sällan utan att ha träffat patienten – föreskrivit palliativ vård.
Nu är det inte så att jag tror att det finns hemliga manikeiska sällskap i den svenska läkarkåren, däremot finner jag det uppenbart att manikeernas inställning levt kvar i västerlandet, och i dag kanske styr vår vardag mer än vi förstår. Kanske förklarar en manikeisk mentalitet företeelser som vegetarianism och sjunkande födslotal och att allt färre har sex?
Om så är fallet – vad beror det på? Hur kan manikeismen ha överlevt? Det diskuterar vi i kommande avsnitt då vi också reder ut det här med de olika manikeiska riktningarna; som bogomiler, katharer och paulicianer.

(Illustrationen visar hur bogomilen Basileus bränns på bål i Konstantinopel 1117.)