I det här numret av QLN inleder vi en serie med anledning av den pågående Myrdal-fejden – där deltagarna strider om vem som ljuger mest; är det Jan Myrdal eller är det hans son och syster … samt den journalist de samarbetar med.
Har någon av sidorna rätt?
Ja, en av dem.
Men det intressanta är kanske att båda sidor inte berör det verkliga problemet med Jan Myrdal, och det är hans nedbrytande effekt på det svenska kulturlivet … (och nej, det har definitivt inget att göra med Lenin-priset eller att Jan Myrdal tyckte att Pol Pot var en klok karl som gjorde det enda rätta … och möjliga.)

Båda sidor i Myrdal-fejden verkar ändå vara tämligen ense om Myrdals storhet som skriftställare … bara han inte skriver om sin uppväxt och en del av sina fruar.
Min egen inställning är att Jan Myrdal hade fel om det mesta … och det beror inte på hans politiska hållning … utan på hans gravt störda personlighet. Ändå bör han läsas.

Visst kan en sådan person på ett nästan slumpartat sätt resonera rätt ibland, men om man tror att det händer mycket ofta hör man säkert till den grupp människor som köper lotter eller spelar på enarmade banditer. Men som sagt … han bör läsas … förhoppningsvis lyckas jag förklara varför.
Serie kommer att gå i tre delar. Andra delen på torsdag. Tredje på söndag.

Nästa QLN kommer på torsdag 7 november: Då blir det texter om regnskogar, kaffebröd, och trollformler … och så kommer den andra delen om Myrdal-fejden.

Du har väl inte missat att från 1 december blir QLN, som ett led i sin utveckling ett nyhetsbrev för betalande prenumeranter. Sådan blir du genom att köpa en bok – då får du minst tre QLN per vecka i tre månader – och alltså också en nyutkommen bok.
Det första erbjudandet är Bränn alla båtar – en samling med Boris Benulic texter 2016-2024. Den hittar du här.

Angående det korrekta sättet att tömma tarmen (Jan Myrdal 1)
Litterära fejder finner jag alltid uppiggande.
Mest för att jag kan känna mig lite förmer när jag betraktar hur lågt annars försynta personer kan sänka sig under detta knuffande för att få bli herre på kulturtäppan.
Bäst är de där skärmytslingarna när det blir riktigt personligt – när striden inte kommer att handla om litterär stil utan om sexuella preferenser och snedsteg, uselt föräldraskap, sol-och-vårande och lite allmän lögnaktighet, eller snikenhet.

Striden om Jan Myrdals eftermäle hade därför allt jag kan önska mig.
Jag skriver ”hade” för Lasse Didings i dagarna utkomna bok ”De grova lögnerna om Jan Myrdal i De hemliga breven” tar kål på debatten. Diding, ditt namn skall hädanefter vara ”Glädjedödaren”.

Didings verk är ett svar på boken ”De hemliga breven” vilken utkom förra året, som en gemensam insats av journalisten Bosse Lindqvist, Janken Myrdal (Jan Myrdals son) och Kaj Fölster (Jan Myrdals syster). Boken sades innehålla ”hemliga brev” som visade hur bortskämd Jan var; när föräldrarna Gunnar och Alva köpte honom ett hus kom han med en kravlista på åtgärder för att förbättra huset. Mycket vill ha mer.
Men som Diding visar – Jan Myrdal köpte huset. Det var ingen gåva från föräldrarna. Vad mer är; alla i familjen, inklusive sonen Janken visste om hur det förhöll sig. Karaktärsmordet – som fick stor uppmärksamhet i medierna – visar sig alltså bygga på förvridna uppgifter.

Didings motskrift är effektivt upplagd. I motsats till de flesta andra som yttrat sig i debatten har han återvänt till alla de skildringar som finns av livet i den familj där Jan växer upp. Han ställer skildringarna mot varandra … och finner att egentligen är bilden rätt entydig och tydlig.
Vad vi ställs inför är en familj som inte kan kallas dysfunktionell. Ordet ”dysfunktionell” ger oss ju trots allt känslan av ett problem som går att reparera. Man tar sig till psykologverkstaden och så mekar hjärnskrynklaren lite med de inblandade och så får de halta i väg ut i vardagen igen. Kanske inte i topptrim, men fungerande.
Sådan hjälp är omöjlig att tänka sig för en familj som bestod av Gunnar, Alva, Jan, Sissela och Kaj.

Familjen Myrdal var dömd från början. Gunnar och Alva borde aldrig skaffat barn. De borde inte ens ha tillåtits att ha en hund eller katt. Möjligen akvariefiskar (som dock antagligen skulle ha dött av vanvård).
Didings genomgång av litteraturen som finns i ämnet är synnerligen läsvärd; lugnt och sakligt trasslar han upp berättelsen, jämför historierna. Han gör inga försök att på något sätt framställa Jan som ”normal” – normal kunde ingen bli som föddes in i den familjen, och Jan är närmast predestinerad att bli en usel far.

Men … det finns ändå något märkligt ursäktande i Didings text – trots att han ser Jans tillkortakommanden som människa är det för Diding på något sätt skilt från Jans gärning som intellektuell.
Och visst … stora konstnärer kan vara skitstövlar. Men en författare som säger skriva i folkets tjänst, och som så uppenbart är upptagen av sig själv, och den storhet han anser sig vara i besittning av … kan han verkligen ge oss en riktig bild av världen?

Förvridna psyken och personer drabbade av grava anknytningsproblem kan säkert ge oss gripande poesi och drabbande romaner … men kan de ge oss stora reportage, historiska verk och politiska analyser?

Skaver det inte att någon som utsätter sina egna barn för lidande, och i princip överger dem, storvulet talar om döda barn i tredje världen:

”Om kampen för att återta stulen jordbruksmark i något land i Afrika innebär att tio vita farmare dödas, blir det en stor mänskliga rättigheters-affär i Väst, medan 100000 döda afrikanska barn är ointressant; deras öde är enbart ett normalt inslag.”
(Intervju i Hizbollahs tidning Al-Intiqad 2006).

Många personer säger att Jan Myrdal öppnade deras ögon, fick dem att läsa och förstå.
Men var han speciellt lämpad för det?
En person drabbad av anknytningsproblem och en mycket märklig mor … och far– kan han alls knyta an till verkligheten? Eller kommer han att knyta an till de makthavare han möter och samtalar med under sina resor i till exempel Kina och Indien?

Jo, jag vet. Många personer säger att Jan Myrdal öppnade deras ögon, fick dem att läsa och förstå.
Jag säger det också.
Mitt första minne av en myrdalsk text är från Stockholmstidningen. Jag var i tioårsåldern och mina föräldrar hade nappat på den nyss införda möjligheten att prenumerera på Stockholmstidningens helgupplaga om man bodde i landsorten.

Nyfiket tragglade jag mig igenom några av artiklarna och fångades helt av en betraktelse om varför det var bättre att sitta på huk och tömma tarmen än att använda en toalettstol. Man fick en känsla av att hela mänskligheten snabbare och lättare skulle kunna resa sig i kamp för sina rättigheter bara de först satte sig på huk och bajsade. Jag tror att jag redan där fångades av kraften i den myrdalska framställningen, det går ju inte att komma undan att karln inte bara talar med magstöd, han skriver med spänd diafragma också. Hans ord når fram. Och man tror att Myrdal har sett mer än man själv har gjort, och att han dessutom vet och förstår mer än man själv av världen. Han vet vad som behövs för att den ska bli bättre.
Och han ger aldrig upp – i motsats till andra:

”Många bland de svenska författare som för snart tjugo år sedan fick sig sitt namn och gjorde sig sina upplagor på upptäckten att jorden är rund har nu övergått till andra intressen. Några kikar sig i byxlinningen och undrar om de ännu kan få stånd. Andra letar kantareller och menar att det krävs mod att ta kamp för små nära ting. En del sysslar med inre frigörelse och New Age och en annan del har blivit fårfarmare och kvitterar ut subsidier.
Men imperialismen består.”
Folket i Bild/Kulturfront nr 17/1981

Men allt eftersom åren gick började ju Myrdal själv att tjata om att det som betydde något var ”klass och kön”, ibland med en referens till Friedrich Engels … för att läsaren skulle förstå hur rätt Myrdal hade.
Men Myrdal själv har bevisligen – om man ska tro honom – ägnat rätt mycket av sin egen tid åt att ”kika sig i byxlinningen”, men verkar oftast förnöjt ha kunnat upptäcka att allt fungerade som det skulle – något som noggrant redovisades i boken Ett andra anstånd. Där lägger han stor vikt vid vilka kvinnor han lägrat, hur han lägrat dem (”… jag organiserade hennes orgasm”), vilka han bedragit och vilka som gjort honom till hanrej.

Jag har vissa besvär med denna hans öppenhjärtlighet, denna vilja att berätta allt; och det beror inte på någon större prydhet. Det beror mer på att jag har svårt att fördra falskhet och förvirrade beteenden. I Jan Myrdals fall beror nog falskheten och förvirringen på att han inte förmår tänka klart när det gäller sina egna ståndpunkter om hur man ska förhålla sig till kärlek och sin partner. Intellektuell slöhet kan man väl beteckna det som, eller möjligen är det ett prov på Jan Myrdals vanliga oförmåga att tänka logiskt. Av hans beskrivningar döma utmärks hans eget kön inte av slapphet, tvärtom är han ständigt redo, men beskrivningarna av de handlingar det ger upphov till ger istället prov på en tankens slapphet.

Ett utmärkt exempel på detta är Jan Myrdals ofta framförda påstående om att hans och Gun Kessles förhållande kännetecknades av att de inte betraktade varandra som ”konservburkar” vilka ska öppnas för att innehållet ska kunna studeras. Han hävdar att de båda ansåg att man inte skulle gräva i den andres inre. Påståendet upprepas även i Ett andra anstånd.
Nåväl, det är en fullt möjlig inställning och vad vet väl jag … kanske är den också rimlig. Men betraktar man Jan Myrdals skriftställarskap fram tills i dag och till och med ”Ett andra anstånd” finns det absolut inget vi inte får veta om hans sexuella fantasier, hans erövringar och hur han idkar sina samlag.
Alltså, allmänheten har fri tillgång till de mer dunkla skrymslena av Jan Myrdals medvetande och liv, men hans partners hade det inte (en del av hågkomsterna i denna bok har ju delvis publicerats i andra sammanhang under den tid Gun Kessle befann sig i livet). Ska ekvationen gå ihop kräver det att Myrdals partners aldrig läst de verk där han förklarar hur ett förhållande mellan man och kvinna ska ordnas.

Motsägelsen kan bara förstås om man utgår från att beskrivningen av hans och Gun Kessles förhållningssätt till varandra är formulerad i ett sammanhang där det gäller att angripa en vänster som är lite mer själsfin än Jan Myrdal själv anser sig vara … då gäller det att hötta med fingret och säga att man inte ska gräva i varandras själsliv. Han har ju i böcker också angripit den tilltagande vurmen för psykologisering och terapier … som vi dock åter påminns om i nyssnämnda volym har just psykoterapi varit en viktig del i formandet av Jan Myrdal.
Alltså, handlingar som är tillåtna för Jan Myrdal blir då de utförs av andra exempel på deras småborgerlighet.

Vi kan också se en annan möjlig lösning på denna motsättning — Jan Myrdal anser sig som person vara så stor och viktig att samma regler inte gäller för honom som för andra. När han går i terapi är det som en gåva till mänskligheten, som att putsa på ett palats som ingår i världskulturarvet. När mindre själar går till terapeuten är det mer att betrakta som ett försöka att dränera grunden i ett illa byggt egnahem.

Boris Benulic
(Del 2 publiceras 7 november)