Jag sitter på nattfärjan till Polen, det är slutet av 90-talet och baren är som vanligen tämligen tom, förutom långtradarchaufförer och några få privata resenärer som, liksom jag, väljer denna mindre vanliga inledning på en längre resa in i östra Europa.

I ett kanske inte så genomtänkt försök att få fler att nöjesåka med färjan har ägarna utannonserat att det är jazzfestival under alla turer hela veckan.

Festivalen visar sig bestå av en grupp på fyra personer som huserar i hörnet bredvid bardisken, där de sitter och musicerar. Jag lyssnar inte så noga, utan funderar mer över om det är ett dåligt omen att den enda vodka som finns i baren är av märket ”Estonia”.

Efter någon timme dyker en liten spenslig man upp vid mitt bord, och frågar om han får slå sig ner. Jag gissar att han inte vill sitta ensam, och att han tycker att jag är ett lämpligare alternativ än gruppen med vilt svärande och orerande chaufförer.

Jag nickar vänligt, och under en stund utbyter vi information om varför vi är på färjan. Han är amerikan och på väg till en tjänst på universitetet i Warsawa där han ska undervisa i företagsekonomi. Mitt i en utläggning om de problem han väntar sig, tystnar han och säger:

– In a sentimental mood.

Han ser att jag inte fattar och upprepar.

– In a sentimental mood.

Jag undrar varför han plötsligt vill förklara för mig att han befinner sig i ett sentimentalt sinnestillstånd, och ska just till att formulera en fråga om detta, då han pekar på orkestern och utbrister:

– They’re playing in a sentimental mood!

Aha, tänker jag … han tror att de fyra musikerna är lite sorgsna och därför inte presterar vad de skulle kunna prestera om de var i balans. När jag satt för mig själv hade jag antagit att ljuden jag hörde bortifrån hörnet berodde på att de fyra musikerna definierade sig som utövare av frijazz i dess mest atonala form.

Däremot hade jag haft svårt att förstå på vilket språk pianisten sjöng. Det var definitivt inte polska eller något annat för mig känt slaviskt språk. Kunde det vara så att jag såg de sista representanterna för ett slaviskt språk alla trodde var utdött? Polabianska? Kassubianska?

Eller var det så att sångaren bara körde scat rätt igenom?

Jag ska just framföra dessa tankegångar – att kvartettens känsloläge inte ursäktar hur dåligt de spelar – då amerikanen ånyo pekar på orkestern och utbrister:

– They’re playing in a sentimental mood!

Och då … kan jag plötsligt urskilja ordet ”sentimental” i pianistens sång, och jag skärper mina sinnen … och inser att de faktiskt spelar ”In a sentimental mood”, dock i ett arrangemang som skulle få Duke Ellington att återvända från jazzhimlen vilt svingande med ett notställ, som han avser att dra i huvudet på den sjungande pianisten som straff för dennes totalt undermåliga frasering som förvandlat engelska till vad som skulle kunna vara ett utdött slaviskt språk.

Samma känsla upplevde jag i slutet på Bob Dylans första låt under hans konsert i Globen. Jag hörde orden ”baby tonight” och kunde plötsligt sortera den ljudmassa jag hört och förstå att det måste vara ”I´ll be your baby tonight”.

Under konsertens gång kommer jag att uppleva samma fenomen ett antal gånger. Jag sitter där och undrar – vad i h-e spelar de nu … och så uppfattar jag ett, två eller tre ord som jag känner igen och kan börja dechiffrera ljudmassan och därefter identifiera låten. Jag känner mig mer som en obducent eller en medlem ett CSI-team än konsertbesökare.

Man kan förvisso invända att jag är en person som är minst sagt mindre lämpad att skriva något om både Bob Dylan och denna konsert – grunden för en sådan invändning skulle kunna vara att jag aldrig haft någon djupare relation till Bob Dylan, hans texter, musik eller scenpersona.

Och än sen?

Jag är här för att försöka förstå olika fenomen; som Bob Dylan, svenska musikkritiker samt den publik som fyller Globen denna kväll.

Någon kommer säkert att säga: Du kan inte skriva kritiskt om Bob Dylan för han har inte betytt något för dig, men han har varit viktig för väldigt många människor.

Aha, i så fall kan jag aldrig skriva ett kritiskt ord om Camilla Läckbergs deckare … eller?

De fyra Stockholmstidningarnas recensenter är alla hovsamma, och ger konserten tre stjärnor, getingar, smörbyttor eller navkapslar eller vad de nu använder för betygssystem denna säsong.

Gemensamt i deras texter är att de förklarar för oss att man aldrig vet vad man kan vänta sig av Dylan på scen, och det noteras att skribenterna faktiskt har sett honom ”buttrare” och ”sämre”.

Vi befinner oss alltså mycket nära Ulf Lundells hållning:

”En inställd spelning är en spelning det också”.

Fast nu är den formulerad som ”En obegriplig spelning är en spelning det också”.

Förvisso sant.

Expressens recensent skriver:

”I mitt anteckningsblock på väg hem läser jag spretiga bokstäver nedskrivna i mörker:

Hästgnägg. Tom Waits och Frankenstein. En mashup av Beatles ”Get back”. Munspel! Kubanskt gung. Melodier som uppfinns i stunden.”

Men det introduceras inget kubanskt gung i ”When I paint my masterpiece” den här kvällen, det vi får höra är några takter mexikanskt plink-plonk. Expressens utsände har uppenbarligen en underlig uppfattning om både kubansk musik … och vad som menas med ”gung”.

Snett framför mig sitter en tonårspojke med sina föräldrar. Varje gång Dylan spelar munspel börjar killen spela luftmunspel som om han var på en audition för en roll i en nyinspelning av ”Exorcisten”. Jag väntar mig varje gång att grabben ska avbryta luftmunspelandet och skrika ”The Devil made me do it”.

Publiken i övrigt reagerar på Dylans munspelande med att applådera … kanske är det av tacksamhet över att han då för stunden slutar sjunga och spela piano?

Första halvan av konserten drar alltså musiken åt att Dylan och bandet lajvar polsk frijazzkvartett, andra halvan försöker de få oss att tro att vi är på en pub i södra Yorkshire som försöker dra publik med att utannonsera att i kväll kommer besökarna minsann att få lyssna på ett bluesband … men si, de kommer de inte att få göra utan de som står på scenen är en övervintrad skifflegrupp av hobbymusicerande arbetslösa gruvarbetare som i all hast omskolats till bluesmusiker.

Blir inte över sig bra.

Men att vare sig jazzigheten eller försöken att få till bluesackompanjemangen lyckas under denna Dylankonsert beskrivs i Expressen som:

”Liveartisten Dylan inte bara dekonstruerar sin musik. Han krossar den med en slägga och limmar hjälpligt ihop de större delar som finns kvar.”

”Ett fyrhövdat kompband (med trotjänaren Tony Garnier på bas) håller huvudpersonen hjälpligt innanför avspärrningarna.”

Som ni förstår var det här inte bra – att ordet ”hjälpligt” återkommer säger en hel del. Ändå andas hela recensionen av den ”andäktighet” som skribenten påstår präglar publiken.

Vad som recenseras är ett fenomen, som i Aftonbladet:

”Att se Bob Dylan live kräver därför en fågelskådares förberedelser. Med kikare roar jag mig med att leta efter detaljer. Hur han blöter pekfingret för att vända blad i textpärmen. En superhjältelik huvjacka.”

Publiken – och kritikerna – verkar inte vara ute efter så mycket annat än att kunna säga: ”Jag var där, och såg Bob Dylan, 84”. Just möjligheten att säga att man såg legenden under hans sista turné har nog lockat en del av besökarna, det är ungefär som att kunna säga att man såg Bruce Springsteen uppträda innan han blev ”The Boss”.

När andra artister på sin ålders höst framför sina gamla sånger så att man ofta inte känner igen dem får de artisterna kritik, när Bob Dylan gör det säger kritikerna att han ”dekonstruerar” låtarna. Blir liksom lite finare då.

Problemet med Dylans stora beundrarskara är att de aldrig någon gång under sitt långa liv som Dylan-beundrare ställt sig frågan:

”Varför tycker jag egentligen att det här är bra?”

De har inte placerat sig utanför sig själva, och försökt att se klart och kallt på sin egen person, och den persona som dominerar scenen framför dem.

Men … tro för allt i världen att jag lämnade den här konserten övertygad om att Dylan alltid varit överskattad.

Tvärtom gick jag därifrån lite hjärtevärmd över den gamla mannens försök.

Och jag gick därifrån med en mer försonlig inställning till ”Dylan-mannen”.

Hur det kommer sig?

Det förklarar jag i nästa del – som publiceras på tisdag. Då ska vi tala om Dylan, Bertolt Brecht, Gamla testamentet och manlig … och kvinnlig … otillräcklighet i det moderna samhället.