Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 25 april 2007 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

En märklig missuppfattning som alltför ofta sprids på managementkonferenser och liknande obegripliga tillställningar är att den bästa chefen är den som inte vill bli chef.
Han eller hon ska inte vilja leda, bestämma och ta beslut.
Visst, och i så fall kan väl rekryteringskravet för ekonomer vara att de inte ska gilla siffror, svensklärare ska vara analfabeter (oops, visst redan genomfört), präster ska inte vara troende (oj, det är ju också genomfört), Räddningstjänstens manskap ska inte kunna simma och så ska de ha höjdskräck och ett inträdeskrav till medicinutbildningen ska vara att man svimmar om man ser blod.
Att vara chef och att leda är en förmån och givetvis innebär det problem, men det ställs alla inför dagligen, oavsett var i organisationen de befinner sig.
Så jag blir litet trött på den allmänna gnällighet som blivit en självklar del av den svenska chefsrollen. I en ny utredning konstateras att var tredje svensk chef har problem med sexlivet.
Visst, kära chefer, om det nu är så ensamt där på toppen så att ni inte kan få upp den (jo, tyvärr, de flesta av er är fortfarande män), klättra ned då. Sitt inte kvar där uppe och gnäll.

På samma klagande sätt har svenska chefer på olika nivåer varit drivande i pigdebatten. Då och då får en och annan vd eller styrelseordförande med spökskrivares hjälp till ett inlägg om att de är så viktiga och har så mycket att göra, att de måste få skattelättnader för hushållsnära tjänster.
Gillar man inte att städa eller andra uppgifter är det helt okej att köpa den hjälpen (jag köper själv bilmekanikertjänster).
Men att man inte skulle hinna på grund av att man är chef är trams.
Jag är vd på ett miljardföretag, med minst 60 timmars arbetsvecka, har fyra barn, varav tre bor hemma, huset är på 300 kvadrat (svinbilligt, köptes i totalt behov av renovering tio mil från Stockholm), jag lagar ganska mycket av maten, ser till att ungarna kommer i väg på morgnarna och tar min del av städning, tvätt och inköp. Jag levererar text till den här kolumnen, två magasin, webbsajter och min egen blogg, totalt 25 000 tecken i veckan. Till det kommer fem gymbesök och så läsning av några böcker och magasin.
Den chef eller vd som inte kan organisera sitt liv så att han hinner med arbete, hem och familj, ska inte vara chef.

En sak till visar på dessa chefers oförmåga att lösa problem.
Om det nu finns manliga chefer som har det svårt med både potens och med att hjälpa till att hålla hemmet i ordning, varför inte hyra in en viril manlig städare som hjälper frun över hela fältet?

+ John Connolly är tillbaka med en ny Charlie Parker-deckare. Gistna trähus vid Maines vindpinade kust, fyllda av mörka hemligheter. Vad gör jag här egentligen?
– Vapenlagarna i USA. Det stora problemet är inte dödsskjutningar på skolor, utan att det är så lätt för de mexikanska knarkkartellerna att beväpna sig genom inköp ”North of the border”.

Boris Benulic

Kommentar: Vi glömmer alltför ofta bort hur den nutida svenska gnälliga mentaliteten förstärks av kinkandet från svenska företagsledare … de jämrar sig i mer personliga intervjuer och uttalanden om hur svårt det är att få livet att gå ihop, om hur stressande och pressande tillvaron är. Och de tar mer än gärna emot statens hjälp.
Istället för att vara en inspiration för andra hjälper de till att försänka alla i hjälplöshet.