I Svt:s ”Veckan med Camilla & Leif GW” diskuteras just nu klanernas infiltration av polis och rättsväsende.
En äppelkindad polis förklarar att man sätter upp affischer som varnar mot infiltration.
De deltagande i diskussionen – inklusive Leif GW verkar fortfarande inte riktigt förstå vad vi står inför.
Jag påminns medan jag förundrat tittar och lyssnar om den gång då DN:s ledarsida behandlade klanernas makt i Sverige, och inledde texten med att förklara för läsaren att det minsann fanns klaner i Sverige också en gång tiden.
Budskap: det är ingen större skillnad på oss och Ali Khan-klanen egentligen, svenskarna då var som mhallami-kurderna i Angered är i dag.
DN låtsas inte om att det gått sisådär ett halvt millenium sedan klanuppgörelser spelade någon större roll bland svenskar. Det viktiga är att skapa känslan av att vi egentligen är som de och de som vi. För då känner ledarskribenten att han står på fast grund när han förklarar vad som måste göras: staten ska stärkas! Bara så får vi bukt med klaner och kriminalitet (för skribenten har tidigare slagit fast att klaner bara kan uppstå och överleva i länder med svaga eller korrupta statsapparater. Ledarskribenten verkar inte förstå att han därmed också angriper den svenska staten eftersom klanerna frodas här.)
Jag är lite fascinerad av den svenska debatten om klaner – utgångspunkten för de flesta deltagare är att klanerna skulle gå att besegra, pacificera och omskola till fredliga falafel-försäljare.
Det går inte.
Se på Albanien.
När kommunisterna efter andra världskriget griper makten ger landets ledare Enver Hoxha sin högra hand Mehmet Shehu uppdraget att utplåna klanerna. Landsbygden ska kollektiviseras och klanerna som i två tusen åren befunnit sig i strid med varandra, med utländska ockupanter och ja, med vem som helst som hotar deras egendom, deras seder och traditioner och heder … de klanerna utgör ett hinder.
För inkräkta på egendom och klanledares makt är just vad kommunisterna tänker ägna sig åt.
Det var ett svårt uppdrag Mehmet Shehu fick. Albanien var ett land där spillandet av människoblod var en del av bevattningen av åkrarna.
Men Shehu var en hårding. På en partikongress förklarade han:
”Den som inte på alla sätt är överens med att vi leder landet, kommer att bli spottad på, slagen i ansiktet och om så behövs, få en kula i huvudet”.
I tjugo år ägnade sig Shehu åt att utrota klanerna. De ledare som inte böjde sig för kommunisterna avrättades genom arkebusering eller hängning. De som var inbegripna i blodshämnd kunde straffas med att begravas levande i sin familjs och sin bys åsyn.
Andra sattes i läger.
Någon gång på 1970-talet anser regimen att klanväldet är brutet.
Men 1981 utvecklas allt mer en maktkamp mellan Enver Hoxha och Mehmet Shehu. Den senare påstås ha begått självmord efter en hård uppgörelse i partiets ledning (eller så mördades han på Hoxhas order.)
Shehu kommer att fördömas för att ha varit spion åt Tito, KGB och CIA. På en och samma gång.
Efter hans död arresteras hans hustru Fiqirete och parets båda söner. Hustrun dör i fängelse sju år senare, en av sönerna begår självmord i sin cell.
Bara en i familjen Shehu kommer alltså att överleva Enver Hoxhas blodiga hämnd.
Detta visar hur djupt klanmentaliteten kan sitta i ett folks själ – även de som föresatt sig att utplåna den är kulturellt formade av den, för att inte säga genetiskt kodade till klanmentalitet. Jag ger mig inte bara på min fiende utan hans familj också.
I dag efter kommunismens kollaps är kriminella klaner åter en viktig maktfaktor i Albanien och Kosovo, och den albanska maffian spelar en central roll internationellt. Överst befinner sig fyra klaner bestående av 20 familjer som kontrollerar narkotikahandel, prostitution, trafficking, rån, och penningtvätt.
USA utrikesdepartement hävdar att ”Albanien är en hörnpelare för den internationella brottsligheten”.
Så kan vi göra något åt klanerna i Sverige när inte ens benhårda stalinister i Albanien kunde det?
Det vi kan lära av Albanien är att det inte går att utplåna klanväldet så länge det finns människor som ingår i klanerna och de familjer som utgör dem.
Man kan hålla dem i schack med extremt, brutalt våld. Släpper man efter tar de plats igen.
Men varför ska vi alls ens behöva överväga att införa diktatur på grund av dem?
De hör inte hit.
Boris Benulic

Leave a Reply