Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 17 april 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu
Då och då dyker det i medierna upp en representant för teatervärlden som beklagar sig över att anslagen är så små.
Ännu oftare dyker det upp en representant för mindre teatrar som hävdar att statsmakterna är onda och kulturfientliga, eftersom de inte bekostar teaterns drift. Jag har satt mig och läst FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, men ingenstans funnit att där står skrivet att det är en mänsklig rättighet att få spela teater.
Tänk er att jag kliver fram i tv och säger att jag vill tillbringa min tid med att göra tändstickstavlor som föreställer min farfars bondgård i Slovenien. Mitt problem är att ingen vill köpa tavlorna — alltså bör staten understödja mitt skapande genom att köpa mina verk och hänga dem på landets alla långvårdskliniker och syokonsulentmottagningar. Alla skulle givetvis betrakta mitt krav som helt stolligt — utom möjligen de som producerar tändstickor.
Men när i princip samma krav framförs av teaterfolk nickar alla instämmande och ser lika bekymrade ut som mumintrollen när det drar ihop sig till åskväder. Till och med de som skär ned teateranslagen säger att de inte vill göra det, men att de är tvungna på grund av det rådande budgetläget.
Visst är det så att teatern brottas med problem och det grundläggande problemet är att det kommer för litet folk.
Jag tror inte att människor är ointresserade av teater eller kultur. Jag tror att vårt behov av teater, konst och litteratur är omättligt. Människor längtar efter den konst som ruskar om dem, får dem att tänka nya tankar, se världen på ett nytt sätt och som griper tag i deras hjärta och får det att ändra rytm.
Men jag är lika övertygad om att människor i dag är komplett ointresserade av det mesta av det som produceras inom kulturen. Där finns inget som berör och som framkallar ångest eller glädje. De stora institutionsteatrarna spelar samma pjäser om och om igen — samma Anton Tjechov, Eugene O’Neill eller Henrik Ibsen. Det enda som ändras är skådespelarna och att man för varje uppsättning styr ut skådisarna i nya kläder.
Ett större nytänkande ser man trots allt hos de mindre teatrarna, men det är också de som klagar mest över att det offentliga stödet är så dåligt. Men återigen är frågan — varför ska jag med skattemedel bekosta något som ingen vill se? Och om folk vill se det, så försvinner ju problemet — då lönar sig hela kalaset.
Teatern lider av en allmän kultursjuka, där det på något sätt är underförstått att folk i allmänhet inte förstår sig på god kultur — alltså måste staten gripa in och stödja den goda kulturen.
I stället för att tigga om stöd borde de som arbetar inom teatern sätta sig ned och fundera på varför folk inte kommer. De borde ägna tid och kraft åt att skapa effektiva kanaler för att marknadsföra och visa det de producerar. Där, utanför salongerna, finns det några miljoner människor som de senaste 20 åren fått uppleva hur botten gått ur samhället. Hur masugnar släckts, bruksorter lagts öde, nithammarens ljud upphört på varven och kranarna slutat röra sig i hamnarna.
En gigantisk social omställning följd av arbetslöshet, missbruk, en växande främlingsfientlighet och en ökad rikedom för några få. När sattes en pjäs med detta tema upp senast? I stället får vi ännu en uppsättning av Tjechovs ”Tre systrar” om några okyssta brudar med litet allmän ångest eller så får vi ett incestdrama från Öfvre Östermalm. Inte så märkligt då kanske att publiken vänder teatern ryggen.
Och om teatern inte vill skildra vår verklighet, så ska den heller inte ha del av de skattekronor vi andra släpat ihop i just denna verklighet.
Boris Benulic
Kommentar: Det finns en del platser som fyller mig med styrka, men också med frid. Marabouparken i Sundbyberg. En fabrikspark uppförd av chokladfabrikens ägare som ville att hans arbetare skulle utföra sitt värv i en miljö som gav dem kontakt med naturen och antikens ideal. På många platser står vackra statyer.
Och så har vi fontänen ”Arbetets ära och glädje” i Eskilstuna med sin fris som skildrar människor som arbetar och bygger familjer, och så väggmålningarna i Alviks Folkets Hus som visar samma typ av motiv.
Men offentliga utsmyckningar numera har inte som uppgift att visa folkets samlade skönhet och styrka utan framställer oss istället som en hop förenad av vår fulhet och svaghet.
Den svenska teatern har länge försett den nutida offentliga konsten med motiv. Därför har den problem.
Leave a Reply