Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 26 juni 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu
Den som älskar fotboll i verklig mening gör det för att det finns spelare som trotsar alla naturlagar. Att se vältrimmade muskelberg med lungor som vindtunnlar rusa upp och ned för planen har ju ingen större charm. Det är väl ungefär lika spännande som att se jumbojetplan starta och landa på Arlanda, och det drar ju inga större publikskaror.
Nej, den stora fotbollen utövas när de där individerna som har litet av kronvrak1 över sig kommer in på planen. Den lönnfete Roger Magnusson, den halte och krumbente Garrincha, för att inte tala om polska landslaget i början av 1980-talet; tjocka, flintskalliga, kedjerökande och i ungefär samma skick som ett korplag från gruvgång 13 i Katowice.
Men de spelade som gudar.
Vi vill förundras när vi ser fotboll — och det kan vi göra först när det oväntade sker — och det är inte oväntat när en tysk back avverkar 100 meter på elva sekunder blankt och sedan slår ett perfekt inlägg.
Men fotboll har blivit som politik; partiapparaterna sållar ju bort de udda begåvningarna. Kvar blir de som anpassar sig för att kunna stiga mot toppen. Samma sak är det med fotbollen — de udda genierna som envisas med att slå tunnlar och aldrig passa sedan de väl kommit in i straffområdet, rensas bort redan i tolvårsåldern. Kvar blir de lydiga lagspelarna som alltid står där tränaren ställt dem, för att sedan springa i av hjälptränaren anvisad riktning.
En del kan nu tycka att jag är överdrivet gnällig eftersom tiotals miljoner följer fotbolls-EM, men det betyder ju inte att det är bra fotboll som spelas. Valdeltagandet i Europa är högt — det betyder inte att folk tycker att det är spännande alternativ de ställs inför.
Fotboll och politik tillhör livets basvaror. Man tar vad man får. Äter man havregrynsgröt när man är hungrig innebär inte det att man inte skulle föredra en välhängd biff.
Så vad ska man göra åt fotbollens utveckling? Varför inte starta ett lag som samlar ihop alla de där udda begåvningarna som slås ut redan i pojk laget — ett sådant lag skulle bli komplett livsfarligt att möta. Tänk er själva — elva totalt oberäkneliga individualister — ingen skulle någonsin kunna förutse vad som skulle hända härnäst och motståndarnas alla motdrag och strategier skulle bli verkningslösa.
Det skulle bli som när Bobby Fischer mötte Boris Spasskij. Ryssen kunde alla öppningar och spelutvecklingar som finns nedtecknade i schackhistorien, men vad hjälpte väl det när Fischer skrev ny historia?
Och så borde den fotboll vi bjuds i EM också vara, men i stället känns det som reprissändningar av ett debattprogram i Utbildningsradion. Vi vet precis vad som kommer att hända.
Här kanske vi har den verkliga förklaringen till fotbollshuliganismen och läktarvåldet. Busarna kommer till stadion för att uppleva 90 minuter av artisteri. De vill få en glimt av paradiset. I stället får de en försmak av helvetet — för det är ju en plats som är jävlig för att nästan ingenting händer och det som händer har man upplevt förut.
En lösning är kanske att införa en kvotering i landslagen; varje elva måste ha minst tre lönnfeta spelare med taskig kondition. Det är de som måste kompensera sin bristande ork med överlägsen bollbehandling — och det är då fotboll blir roligt. Man brukar säga att det man inte har i huvudet får man ha i fötterna, men vi behöver nog fotbollsspelare som inte har så mycket i fötterna och får därför i stället använda huvudet eller någon annan kroppsdel, för att finta bort motståndaren.
Boris Benulic
Kommentar: Det är bra länge sedan jag förmådde uppbåda något intresse för fotboll, vilket beror på mekaniseringen och industrialiseringen av denna konstart. Fjärran är den tid då ett lags spelstil uttryckte en nations själ eller föreningen av olika regioners karaktärer. Parallellt med den process jag beskriver går också kommersialiseringen av de stora klubbarna — nu sätts lagen ihop beroende på vad den utsocknes tränaren tycker och hur stor ägarens plånbok är. Spelare köps och säljs och den som plockar ihop flest Terminator-liknande varelser i truppen vinner.
Givetvis urholkar det som sker på klubbnivå också landslagen, och hur någondera av dem i Sverige i dag kan dra publik är för mig obegripligt. Det är inte bara så att kvaliteten i spelet saknas, det finns heller ingen som helst lokal och nationell förankring.
Lagen är inte något som levande växt fram, utan de som vinner är de som chansat rätt när de shoppat spelare i Afrika.
Vad det hela har att göra med fotboll förstår jag inte riktigt.
Leave a Reply