Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 5 juli 2006 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Någonstans i Sverige finns en skola som antagligen är större än OS-stadion i Berlin. Genom de ändlösa korridorerna vandrar tusentals ungdomar, unga finniga och glåmiga pojkar och flickor med alldeles för korta tröjor. En sak förenar dem alla; de kan inte läsa, skriva eller räkna tillräckligt bra för att börja gymnasiet.
Vadå? Tror du inte att det finns en sådan skola?
Men statistiken säger att förra året fanns 1 500 grundskole-elever som inte blev godkända i ett enda ämne. Lägg till detta sedan alla de elever som inte blir godkända i något av de viktiga ämnena svenska eller matematik. Då talar vi om tusentals elever.
Och numera vet vi var de håller till — för i söndags stod Göran Persson i Almedalen och berömde vårt svenska skolsystem. Men, sa han, någonstans där borta finns det kanske en skola som fungerar mindre bra, och den ska vi ta tag i.

Nu kanske du tycker att Göran borde se till att man ”tog tag” i det här problemet med en gång, men det finns skolfrågor som verkar viktigare för den rörelsen. Om de socialdemokratiska kvinnornas ledare Nalin Pekgul får bestämma, så är inte striden mot den växande analfabetismen den viktigaste skolfrågan, utan att bekämpa de religiösa friskolorna, som Pekgul påstår ibland är en plats för ”hjärntvätt” — så dit ska inga statliga bidrag gå.
Det är ju helt uppenbart att skolminister Ibrahim Baylan är totalt rådvill inför det faktum att fler och fler lämnar skolan med så bristfälliga kunskaper att det är ett under att de alls hittar ut ur lektionssalen.
Kanske tog han därför en semester i våras, för att vila och få tänka till.
”Sol, värme, vila”, tänkte Ibrahim, ”då ska jag nog komma på vad vi ska göra med undervisningssystemet.”
Kanske reste han till ett spanskspråkigt land. Kanske somnade han till i en solstol på stranden. Kanske vaknade han på kvällen av ljudet av vackra kvinnors röster från närmaste restaurang: ”¡Bailar! ¡Bailar!”, ropade de. Dansa! Dansa! Kanske tyckte Baylan att det var sitt namn han hörde och gick dit.
Och när han såg dem dansa drabbades han av den stora insikten: Dans ska rädda skolan — de små liven ska genom vals och hambo inte bara lära sig veta hut, utan också lära sig läsa, räkna och skriva.

Låter min teori helt stollig? Kom då på någon bättre förklaring till att Baylan nu skickat in närmare en miljon kronor för att förbättra dansens ställning i skolan. Och tro inte att tanken är att detta rytmiska skuttande bara ska ses som ett komplement till skolgymnastiken.
En av organisationerna som ansvarar för projektet är Nationellt centrum för främjande av fysisk aktivitet hos barn och ungdom (jo, det finns faktiskt en sådan organisation), som i sitt nyhetsbrev från april i år säger att dans kan användas för att lära barnen mer om rymden eller forntiden. Dessutom anses man kunna dansa sig till bättre baskunkaper i svenska och matematik.
Men hellre sätter jag mina barn i en religiös friskola än låter dem dansa sig till dumhet i Ibrahims undervisningssystem.

Boris Benulic

Kommentar: Skolpolitikernas eviga letande efter den där lustfyllda lekfulla aktiviteten som ska få eleverna att tycka att det är jätteskojsigt att lära sig saker beror antagligen på att dessa politiker aldrig själva upplevt den lust som föds först efter timmar av hårt pluggande av formler och grammatik.
De saknar själva bildning och den kunskapshunger som den kultiverade människan aldrig kan mätta.