Den här texten publicerades första gången i tidningen Epoch Times 9 februari 2025 och publiceras här som en bonus till våra QLN-prenumeranter.
Den som saknar en riktig nyhetstidning med en tryckt helgupplaga i brevlådan varje helg kan hitta senaste prenumerationserbjudande här:
https://www.epochtimes.se/prenumerera

---

När vildsvin uppenbarar sig i litteraturen vet man att det är fara å färde. Som när Geoffrey Chaucer i ”Canterburysägner” målar upp en tillvaro i kaos och använder bilden: ”Och den oförsiktige jägaren strypt av vildsvin.”

Du bör alltid lära känna din fiende. Man bör inte vänta tills han klivit in på ägorna. Alltså har jag under en tid ägnat mig åt att läsa på om vildsvin.

Brutalt bökande vildsvin har bara dykt upp på ägorna en gång, men lämnade då gårdsplanen i ungefär samma tillstånd som om en fientlig stridsvagnskolonn rullat fram där i riktning mot huvudstaden.

Är vildsvinens införande i Sverige ett straff för att riksdagen tycker att vi betalar för lite i skatt?

Vildsvinen hade dock inte rört odlingarna och krusbärsplantagen.

Men nästa gång – vem vet?

För de kommer igen. Antalet ökar stadigt. För tio år sedan sköts 1 500 vildsvin i länet, förra året närmare 4 000. Men beståndet ökar snabbare än avskjutningen.

För 45 år sedan fanns det ungefär 100 vildsvin i Sverige.

I dag finns det 300 000.

Det beror nu inte bara på vildsvinens fortplantningsförmåga, det är också en fråga om politiska beslut. Jag är sällan överens med landets riksdag, eller de partier som bemannar den. Allra minst när det gäller frågan om vildsvin. 1987 beslutades det i riksdagen att vildsvin ska ”anses utgöra en naturlig del av den svenska faunan”.

Vildsvinet skulle därmed skyddas mot alltför hård jakt, som skulle kunna riskera artens fortlevnad.

Jag får inte ihop det riktigt.

De där 100 vildsvinen 1980 åstadkom ingen större och märkbar skada.

I dag ställer vildsvin till med skador för omkring en miljard kronor årligen i jordbruket. Till detta kommer kostnaderna – även de mänskliga – till följd av de trafikolyckor vildsvin orsakar. 2023 var det 10 381 olyckor, en ökning från 2022 med 3 764.

Logiken bakom denna utveckling är svår att förstå. Vildsvinet var utrotat i Sverige från ungefär 1700 f.Kr. till 1870 då en liten population etablerades på ett gods i Sörmland. En tidigare inplantering på 1700-talet på Öland avbröts på grund av böndernas ilskna motstånd.

I nästan 4 000 år hade vi inga fria vildsvin i Sverige. Det tillkom några få hägn med vildsvin i Sverige som etablerades under andra halvan av 1900-talet; rymlingarna från ett av dem kom att bli de där 100 frilevande vildsvinen – flocken som upptäcktes 1980.

Det kan jämföras med om kängurur rymt från någon svensk djurpark och etablerat sig i tall- och granskog, och därefter av riksdagen utnämnts till en ”naturlig del av den svenska faunan”.

Beslutet 1987 angående vildsvinets status var väl mest en följd av att riksdagen tyckte att de borde bli en del av den svenska faunan. Ett utslag av riksdagsledamöters känslor, snarare än av kunskap om naturen. Och följderna av ett sådant tyckande lider man av på svensk landsbygd i dag.

Eller så är det högre makter än riksdagen som är i spel. De gamla grekerna berättade om hur gudinnan Artemis en gång förtörnades över att Oineus, kung av Kalydon, glömt sitt årliga offer till gudinnan. Som straff hämtade Artemis en gigantisk vildgalt från underjorden och beordrade den att förhärja det bördiga Kalydons åkerfält, olivlundar och vingårdar.

Är vildsvinens införande i Sverige ett straff för att riksdagen tycker att vi betalar för lite i skatt, eller inte vördar våra politiker tillräckligt?

Kung Oineus organiserade en jakt för att få slut på förödelsen – men den svenska riksdagen har i stället antagit en förvaltningsplan till fromma för vildsvinen i Sverige.

Riksdagsledamöterna som fått för sig att de kan bestämma vad som är ”naturligt” befinner sig ofta mycket långt från människors traditionella syn på förhållandet mellan människa och vildsvin.

De gamla grekerna såg alltså vildsvinet som en straffdom som lynniga gudar använde för att pina människor som misshagat dem.

Men människorna slog tillbaka, de satte sig inte ner och skrev förvaltningsplaner för vildsvin. Det finns andra exempel än jakten på den kalydoniska besten: kung Eurystheus beordrade Herkules att infånga vildsvinet som spred skräck på berget Erymanthos.

Och i den romerska kulturen dyker vildsvinet upp om och om igen – som en symbol för kaos och förödelse.

Men så levde de gamla romarna också närmare vildsvin än vad svenska riksdagsledamöter gör.

Problemet för romarna av i dag är vildsvinets återkomst – i själva huvudstaden. De mer än 20 000 vildsvinen i Roms omgivningar har i åratal sökt sig allt längre in i huvudstadens bebyggda delar. Det är lätt att få sig ett skrovmål i en stad där sophämtningen ofta inte fungerar. Liknande problem har rapporterats från Barcelona och andra spanska städer. Frågan är när vildsvinen gör en första framstöt mot svenska städer och börjar uppenbara sig i förorternas villaträdgårdar?

Försynta motåtgärder kommer väl att föreslås först när en arg galt jagar riksdagsmän längs med Drottninggatan.

Boris Benulic