Debatterna i den så kallade ”kvinnofrågan” blir allt mer märkliga. Kanske för att dessa debatter förs av personer som inte har ett genuint intresse för det motsatta könet?
Själv förhåller jag mig till frågan ungefär som Groucho Marx:
”How do I feel about women’s rights? Well, I like either side of them.”

Nästa nyhetsbrev utkommer lördag 31 augusti.

Om Lilla-Fridolf-staten och vår saknad efter Selma med brödkaveln

I min barndomsstad verkar gängen i förorterna inte ha informerats av Gunnar Strömmer om att kampen mot de kriminella gängen är ”framgångsrik”. En person sköts i går kväll i Lagersberg, och en i Årby. Den i Årby dog.
Varför kan ordningen i landet inte en gång för alla återställas?
Det finns ett nytt – och lite märkligt svar på den frågan.

Den senaste tiden har den växande kriminaliteten i Sverige allt oftare kommit att förklaras med en feminisering av staten och förvaltningsapparaten. Underförstått är kvinnor bärare av egenskaper som kan vara bra i mindre mer familjenära sammanhang – men rent fördärvliga när kvinnor befinner sig i maktposition. Kvinnor sägs vara alltför mjuka och omhändertagande för att kunna hantera mördare och våldtäktsmän. De vill vårda dem, ta hand om dem, sticka lovikavantar åt dem på fikarasterna så de inte förfryser avtryckarfingret.

Jag finner förklaringsmodellen svårbegriplig. Det är ingen skillnad på den verksamhet som utförs i dag i offentliga verksamheter som polis, domstolsverk, kriminalvård, frivår och socialtjänst, och den som bedrivits de senaste årtionden – även om fler kvinnor fått maktpositioner.
Det är heller ingen större skillnad på den politik som som förts sedan år 2000 när det gäller förorterna och gängen – oavsett vem som suttit i regeringen.
Feminismen kräver av kvinnor att de ska visa att de är lika starka och handlingskraftiga som män. Med tanke på handfallenheten och veligheten hos kvinnliga politiker och chefsbyråkrater kan man knappast säga att de utgör feministiska föredömen.
En möjlig invändning mot mitt resonemang är att kvinnorna visar handlingskraft genom att hantera frågor med hjälp av vad som påstås vara typiska kvinnliga dygder … moderlighet och värme, förståelse; som till exempel den kvinnliga JK som belönade en brottsling med 840 000 kronor. Han hade torterat och brutalt våldtagit två kvinnor. Han var yngre än man trott när domen föll, och var därför ”frihetsberövad för länge”. (Här undrar man förstås hur man någonsin skulle kunna påstå att han suttit frihetsberövad för länge.)
Visst. Erbarmligt beteende av en JK. En kvinnlig JK.

Tänker Morgan skylla på kvinnor?
Men hur ska vi förklara Dan Eliasson? Eller Morgan Johansson … och ett otal andra manliga makthavare som i årtionden visat förståelse för idéen om att mord och våldtäkt är följden av usla levnadsomständigheter.

Beskrivandet av handfallenhet inför brott och våld som en typisk kvinnlig egenskap är ett uttryck för kvinnoförakt – ett försök av maktens män att skylla misslyckanden de själva skapat på kvinnor (som de utnämnt och tillsatt).

Att vi i dag ser många fler kvinnliga chefer i statsförvaltningen är förvisso en följd av feminismen. Män stärker sin position som chef eller politiker om de befordrar kvinnor – för då visar de sin medvetenhet om att det finns ett ”patriarkat” och ett ”glastak” som måste krossas.
Så på så sätt har feminismen segrat, fler kvinnor får mer makt.
Men de kvinnor som befordras är de som accepterar den mjuka politik mot invandrad klankriminalitet som i snart 25 år kännetecknat svensk politik. De är olämpliga på sina poster, men det är också de män som utnämnt dem.

Kvinnor bättre ledare?

I den litteratur om organisationsteori som växte fram under de två årtiondena kring millennieskiftet rådde i grunden samsyn: organisationer – vare sig det gällde privata företag eller offentlig verksamhet var helt utformade på mannens villkor och tog inte hänsyn till vare sig kvinnors förmågor eller behov.
I ”Om makt och kön”, den statliga offentliga utredning som presenterades 1997 (SOU 1997:83) slogs ”sanningar” fast som med tiden blivit riktningsgivande för utnämningar och tillsättningar. Kvinnor ansågs besitta egenskaper som män saknade; samarbetsförmåga, vilja att kommunicera, omtanke om medarbetare, förmåga att inkludera alla i beslut. Dessutom ansågs kvinnor ha större förmåga att mobilisera sin personal, och uppmuntra kreativitet. Kvinnlig ledarstil definierades som anti-hierarkisk (ingen verkar ha gjort sig besväret att informera till exempel Lisbeth Palme, Anna Kinberg Batra, eller Märta Stenevi om detta).

Ingenstans i denna riktningsgivande SOU klargörs hur alla dessa för kvinnor tydligen utmärkande egenskaper skulle ha utvecklats – vilka biologiska, kulturella och sociala faktorer genom historien har gjort att kvinnor dag i Sverige är att betrakta som superchefer?
Det får vi inte veta.

Alvas ansvar

I juni 1941 håller Alva Myrdal ett anförande inför Sveriges Folkskollärarinneförbunds ombudsmöte, och Alva förklarar:

makars lycka beror mera på skicklighet än tur. Det är vår uppgift att hjälpa dem till en sådan skicklighet och inte minst är det skolans uppgift. Ty hemmen är inte i stånd att ensamma ge de unga den förberedande föräldrafostran, som en befolkningspolitik på lång sikt kräver. De enskilda hemmen är en produkt av den epok och den generation, som skapat dem, och följer inte så med i utvecklingen, att de kan förbereda de unga generationerna för ett framtida hemliv, som nödvändigtvis kommer att bli delvis annorlunda än det som leves i nuets svenska hem.

Alltså, både vuxna och barn är så vilsna att de måste formas av skolväsendet, annars kan de inte följa med i det Alva kallar för ”utveckling”. (Låt oss åt sidan lämna det faktum att Alva var en usel mor – det är ju sällan de som predikar för oss hur vi ska vara lever som de själva lär.)
Vi lever i dag i den verklighet vars grundstenar Alva lade – ett samhälle där män och kvinnor blivit av med de grundläggande sociala funktioner de haft sedan långt, långt innan staden Plovdiv grundades. Nu angrips till och med de biologiska funktionerna.

Men … det går som sagt inte att diskutera vad som är typiskt manligt och vad som är typiskt kvinnligt utan att diskutera kärnfamiljen. Och i dag befinner vi oss i en situation där ofta inte ens de som försvarar familjen som institution förstår vad en kärnfamilj är.

Så det reder vi ut på måndag … med en vandring genom historien. För det märkliga är att diskussionerna i dag i dessa frågor förs utifrån olika begränsade studier och enkäter utförda av sociologer och antropologer. Samtidigt finns det en mycket omfattande och grundlig forskning utförd av historiker –forskning som sträcker sig över århundraden, och västerlandets hela kända historia.
Men den forskningen tar man ingen hänsyn till.

Miljömutor och myter

Årligen förbrukas det i världen 30 miljarder ton betong.
Det är mer än tre ton per person.
Bill Gates, svenska staten samt svenska bolag och riskkapitalister tycker det är bra med betong, för annars skulle vi få hugga ner en massa träd eftersom städerna växer, säger de. Fast numera tycker de också att betongen ska vara ”grön” – vilket innebär att elproduktionen måste öka i Sverige … och nya former av våldtäkt på naturen blir nödvändiga (du kan inte ana hur många vindkraftsparker som är planerade för att hantera det ökade elbehovet).
Allt för att det ska produceras en produkt som få på världsmarknaden antagligen är beredda att betala för. Det får istället du som konsument och skattebetalare göra.
Den stora ”grön omställningen” förbättrar inte vårt förhållande till naturen, den accelererar bara försämringen av miljön. (Läs mer i Paul Kingsnorths ”En tillfrisknande miljöaktivists bekännelser”.)

Miljörörelsen har blivit en pådrivande faktor i den här processen. Det är en rörelse vars primära mål inte är att djur och natur ska överleva – dess förstahandsmål är att livnära den egna byråkratin och få den egna organisationen att växa. Därför säljer de licenser och certifieringar till företag som glatt betalar för att få en grön profil (… och som jag själv upplevt; den som vill få sitt företag extra mycket marknadsfört kan betala för en projektanställning i miljöorganisationen eller några stora seminarier. Bland annat om detta, och miljörörelsens utveckling, berättar jag i min bok ”Inte mitt krig”).

Den obegripligt stora stat vi redan dignar under strävar ständigt efter att växa, att finna nya uppgifter som kan få varenda mellanchef att begära mer resurser för att kunna reglera medborgarnas liv och ta hand om dem vid varje steg i livet, från BB till begravning. Nu lyckas de ju inte så bra med det – något som bara får dem att kräva mer resurser och så kan staten fortsätta växa. Därför älskar statens byråkrater – och politikerna – den ”gröna” omställningen. (Mer om hur staten fungerar kan du läsa om i Hans-Hermann Hoppes ”En kort historia om mänskligheten”).

Det arbetande folkets historia har alltid handlat om kamp för att värna den egna friheten och för att människor ska få rå sig själva. I dag måste de striderna föras mot staten och dess försök att utplundra det arbetande folket för att bekosta experiment som den ”gröna” omställningen; den som bara riskkapitalister tjänar på – du och naturen förlorar. (Det arbetande folkets långa historia och många strider kan du läsa om i Alfred Kämpes klassiska storverk ”Svenska allmogens frihetsstrider”).

Svensk sufism?

Ja, på sätt och vis.
Läs den här boken så förstår du vad vi menar.

Boris Benulic