I dag högtidlighålls 80-årsdagen av Auschwitz befrielse. Det har uppenbarligen blivit ett tillfälle för skribenter på ledar- och kultursidor samt politiker att angripa politiska motståndare genom att påstå att motståndarnas dröm är att bygga nya koncentrationsläger i vilka judar ska inhysas innan de förpassas till gaskammaren.

Ett utmärkt exempel på detta är DN:s text i ämnet:

”Där står vi i dag, på Förintelsens minnesdag. Polariseringen sönderfräter hela debatten. De stora sociala medierna är avfyringsramper för naket judehat, världens rikaste man gör Hitlerhälsning och innan han hunnit sänka armen börjar hans miljoner fans backa honom.”

Själv finner jag Musks försök att påverka europeiska länders politik som problematiska … inte för att jag är så stollig att jag tror att Musk är nazist … utan för att jag anser att européer borde vara starka nog att själva göra upp med de alla de politiker i Europa som försökt fördärva deras nationer och kulturer.

Amerikaner ska hålla sina små prinskorvsliknande fingrar borta från Europa, oavsett vilken politik dessa amerikaner står för.

Men … det är inte det vi ska tala om …. utan ämnet för dagen är europeiska liberalers försök att hålla sig kvar vid makten genom att utmåla sina inhemska motståndare som judehatande nazister. Som framgår av DN-citetat är vi många som hamnar i den fållan … det räcker ju med att vi tryckt gilla någon gång på ett av Elon Musks inlägg på X.

Alltså; Musk viftar till med armen, någon trycker ”gilla” på ett Musk-inlägg … och blir därmed en person som vill att Auschwitz slår upp portarna igen på riktigt. I Musks fall kommer han inte undan Hitler-stämpeln ens genom att ha vallfärdat till Klagomuren, Auschwitz samt besökt offer för 7 oktober. Det skulle inte ens räcka om han karvade bort förhuden, drog på sig en kippa och skrev in sig i en kurs i hebreiska för att kunna läsa toran ordentligt.

Att det inte räcker beror förstås på att han på en massa andra områden angriper europeiska politiker som Starmer och Scholtz …. dessa har ju inget begripligt att säga till sitt försvar … det enda de kan säga är: ”Lyssna inte på Musk, det är Hitler som talar …. akta er!”

Hitler-stämpeln har inget att göra med om man är nazist eller fascist. Det finns nazister och fascister som behandlas som rumsrena av de kulturarbetande skikten i Sverige och Europa … hur mycket än dessa skikt i andra sammanhang tävlar om att brunsmeta dem som motsätter sig exempelvis islam och mångkultur.

Vi befinner oss i ett tillstånd där man kan stämplas som nazist utan att vara det, samtidigt som verkliga nazistiska medlöpare hyllas.

Vem kan jag tänkas syfta på?

I februari har Dramaten premiär på Marty Martins monolog ”Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein”, och vi kommer att få se Johan Rabéus framföra monologen (1985 var det Margareta Krook).

Monologen sträcker sig från begynnelsen av 1900-talet fram till slutet av mellankrigstiden. Här skildras Steins relation till bland annat Picasso, Matisse och Hemingway … samt förstås Alice B. Toklas.

Under den perioden grundläggs Steins rykte som en modernismens musa … och tillsammans med att hon var queer har det gjort att ryktet levt vidare och hon har blivit en idoliserad figur som det till och med skrivits mysböcker och gjorts puttriga radiodokumentärer om. Och så var hon ju judisk också.

Men … kring 2010 börjar man i USA ordentligt diskutera vad Stein gjorde under andra världskriget. Hon levde då i det rump-Frankrike som kallades Vichy – det som var kvar efter Petains kapitulation till Hitler och nazismen.

OK. Ni kan tänka er problemet. En amerikansk lesbisk judinna som är känd för sin förmåga att hjälpa modernistiska målare och författare att få ett erkännande – det kan inte ha varit lätt.

Jo, det var uppenbarligen lätt. Stein behöll sin uppburna ställning. Hon översatte till och med 32 av Petains tal till engelska och försåg dem med ett mycket uppskattande förord.

Stein beskyddades dessutom av Bernard Faÿ, en högt uppsatt tjänsteman i Vichyregimen som hade ansvar för litteratur och kultur (samt i hemlighet att spåra och registrera frimurare. Han var synnerligen nitisk i sitt hemliga värv. 1000 frimurare sändes till läger i Tyskland, förutom det avrättades 600).

I den långvariga brevväxlingen mellan Stein och Faÿ diskuterades ofta politik, och deras sympatier för Hitler, Franco – och efter Vichys upprättande Petain – var starka och uppenbarligen genomtänkta.

Om man vet så mycket om Stein att man vill sätta upp Marty Martins feelgood-monolog har man medvetet valt att blunda för hennes aktiviteter under Vichytiden.

Varför kan man fråga sig. På Dramaten ramlar ju både skådespelare och regissörer annars nästan ner från scenen i sin iver att vara politiskt korrekta.

Men … de ser faktiskt problemen på Dramaten … och Sven Hugo Persson har därför fått skriva en bakgrundstext där Steins aktiviteter under Vichy nämns lite i förbigående:

”Gertrude Stein och hennes livskamrat lät sig i stället beskyddas av en man, som samarbetade med de nazistiska ockupanterna, och slapp därmed få sin konstsamling konfiskerad. Det var naturligtvis också en överlevnadsstrategi.”

Alltså, Stein var nödd och tvungen är budskapet. Hon kunde ju inte göra på annat sätt, det gällde att rädda livhanken och konstsamlingen.

Men det är ju alltså inte sant. Hon var en ivrig propagandist för Vichyregimen från allra första början, ingen tvingade henne att skriva ett berömmande förord till Petains tal, eller hylla honom i samtal. Först efter Stalingrad börjar Steins offentliga hyllande av Petain att avta.

Det hade nästan varit mer smakfullt om Dramaten inte försökt skönmåla eller ursäkta Stein utan bara tigit om det hela.

Men publiken kommer säkert att vandra iväg til föreställningarna. 

Och en stor del av publiken kommer att bestå av personer som sålt sina Tesla-bilar då de fått för sig att Elon Musk är nazist.

PS. Paradoxalt nog finner jag faktiskt Gertrude Steins grundläggande idéer om politik och samhälle intressanta – hon gjorde vassa och säkra iakttagelser om hur den europeiska civilisationen börjar falla sönder under 1900-talet, hon föraktade masskulturen. Hon ville tillbaka till 1800-talet och se utvecklingen gå en annan väg.

Vem kan inte instämma i detta.

Problemet var att hon valde fel häst att grensla i sin iver att komma tillbaka till 1800-talet.