Jag funderar på att plantera saffranskrokus på ägorna. Ett sätt att garantera lussekattsbakandet inför kommande jul – om Hormuzsundet förblir stängt. Jag kommer att behöva minst 200 krokusar för 2 gram saffran.
Alla är väl numera införstådda med att utvecklingen i Iran påverkar oljepriserna och världsekonomin. Vad däremot färre nog begrundar är att bombningar av Iran – för att inte tala om ett fullskaligt krig mellan USA, Israel och Iran – också kan påverka det svenska julfirandet.
Närmare 90 procent av världens saffran produceras i Iran – och Sverige återfinns bland de länder i världen som konsumerar mest saffran per person. Vi står för 3 procent av saffransimporten i världen men har bara 0,13 procent av världens befolkning.
Så det är inte alltför svårt att föreställa sig en situation där tillgången på saffran i världen blir så begränsad att lussekatter i juletid bara kommer att återfinnas i dessertmenyn på restauranger med tre stjärnor i Guide Michelin.
De som kommenterar ekonomi påpekar ofta hur sårbart Västerlandet är eftersom en stor del av världens datachip tillverkas i Taiwan. Vad händer om Kina invaderar?
Vi som är intresserade av mat blir minst lika nervösa av tanken på Irans dominerande ställning när det gäller saffran. Ett krig som hotar saffransskördar innebär ett hot inte bara mot lussekatterna utan också mot paella, bouillabaisse och risotto à la milanese. Jag antar att gotlänningar redan har börjat hamstra den gyllengula kryddan för att vara säkra på att kunna tilllaga sin traditionella saffranspannkaka. Eftersom gotlänningar är om sig och kring sig är det möjligt att de genom åren har byggt ett stort beredskapslager av saffran. Kanske är den huvudsakliga funktionen för öns alla fyrar att fungera som silor för saffran?
Men vad ska vi på fastlandet ta oss till?
Visst skulle man i ett nödläge kunna använda gurkmeja för att färga lussekatterna – men det blir ju inte riktigt samma sak.
Saffran är dyrt redan i dag – och har alltid varit det. Under medeltiden kunde den som ägde en stor mängd saffran i Europa använda den som säkerhet för lån. Den dyrbara kryddan var så åtråvärd att pirater påstods hellre kapa ett fartyg som hade saffran i lasten än ett som hade guld.
Men all saffran kom inte till Europa från fjärran länder – här odlades saffran av hög kvalitet i Spanien, Frankrike, England och Tyskland fram till 1600-talet.
Saffran användes inte bara i matlagningen utan också i mediciner och för att färga tyg. Att saffran är dyrt beror på att den måste plockas för hand och att det krävs uppemot 100 000 saffranskrokusar för att man ska få ihop till 1 kilo saffran.
Själva plockningen är komplicerad. Den måste ske samma dag som saffranskrokusen blommar, och helst tidigt på morgonen innan solen hunnit torka ut blomman. Man avlägsnar de tre röda pistillsträngarna, och eftersom blomman är ömtålig är det inte en process som kan automatiseras.
Under medeltiden härjades Europa av digerdöd, svält och krig, och saffransodlingarna kunde inte upprätthållas på ett sådant sätt att de kunde konkurrera med den saffran som importerades.
Men även om odlandet i större skala försvann i Europa hade handeln med saffran satt sina spår i olika länders rättsliga system. Den moderna livsmedelskontrollen kan härledas tillbaka till de inspektioner av saffranets kvalitet som infördes i metropoler för handel med denna krydda, som Basel, Lübeck och Saffron Walden. Där utsågs officiella tjänstemän som granskade färg, vikt, lukt och smak. Den som försökte sälja saffran som drygats ut med till exempel torkad ringblomma kunde dömas till stränga straff. Inte bara för sitt försök att lura köparen, utan även för att sådana affärer innebar ett hot mot hela stadens rykte som en fungerande handelsplats. I lindrigare fall blev straffet fängelse, prygel eller böter – men det kunde också sluta med döden. År 1444 brändes Johannes Ryneken på bål i Nürnberg efter att ha avslöjats som saffransförfalskare.
Men skulle det bli så att våra möjligheter att importera saffran hotas ska vi se det som en möjlighet. På Öland och Gotland finns rätt jordmån för odling av saffran. Klimatet på öarna är tillräckligt milt och torrt, och i stället för att vi oroar oss för att det blir varmare ska vi väl se det som en möjlighet?
Frågan om arbetskraft ser jag heller inte som problematisk, eftersom vi har tämligen stora grupper arbetslösa som anses ha svårt att etablera sig på arbetsmarknaden på grund av bristen på manuella arbeten – och just saffransskördande går inte att automatisera.
Kanske kan Sverige en dag bli en aktör på världsmarknaden för saffran?
Fast – först gäller det förstås att säkra tillräckliga kvantiteter för att garantera bakandet av lussekatter.