Följ med på en resa i den kubanska djuravelns historia. Du får läsa om märkliga experiment, men du får också möta revolutionsledare som är beroende av glass, Frankensteinkossor, och maffiatorpeder.

När jag ser ett inslag i Rapport om hur man håller nötkreatur i Dalarna börjar mina tankar irra i väg till Kuba. Det är inte så underligt som det kan låta, om inte annat så kan ett midsommarfirande vid Siljan föra tankarna till festandet 26 juli i kubanska Cienfuegos … efter det att de mer officiella och påbjudna högtidligheterna är överstökade.

Kan det vara så att Fidel Castro inte är död? Han gjorde en Elvis, och medan denne numera håller till i Enskede valde Fidel att fejka sin hädangång för att kunna börja om i Dalarna.

I Dalarna satsar man nämligen numera hårt på små kor. Mycket små kor. Nyhetsinslaget jag tittar på är från Rättvik och en gård där man håller sig med irländska minikor av rasen Dexter. Fullvuxna blir de ungefär en meter höga.

Kvinnan på gården förklarar att:

– Många skaffar nog Dexter för att ha som hushållskossor.

Och maken fyller i:

– Vi hör att fler och fler skaffar Dexter för att ha dem på en hobbynivå, till exempel om de har lite mark som behöver betas av.

Ett förhållningssätt som verkar ligga mycket när Fidel Castros – den kubanske revolutionsledaren var närmast besatt av kor, i alla storlekar. Något som antagligen beror på att Fidel älskade mjölk. Jo, jag vet. Ni föreställer er Fidel med en cigarr i ena näven och ett glas rom i den andra.

Ack så fel, ni har. Hans kosthåll var lite mer som Fantomens.

Fidel Castros far var en välmående storbonde och en rimlig gissning är att Fidels kärlek till mjölkprodukter grundlades under uppväxten på gården. Fidel älskade inte bara mjölk till maten, mellan alla måltider (som alltid avslutades med glass) drack han milkshakes. Mejeriprodukterna fick gärna vara feta när de ställdes framför honom … som grädde och smör.

Men för att få full förståelse för det här måsta vi förflytta oss upp i luften, och ta oss en bit ut i världsrymden. Då får vi på alla sätt rätt perspektiv. Och det är där det hela börjar, det som på något sätt får Fidels kärlek till mjölk att utvecklas till en romans med kor.

Rymdkrig

Det talas numera ofta om att nästa militära slagfält är rymden. Inte bara USA, Ryssland och Kina satsar öppet på att bygga kapacitet för att skaffa sig positioner där uppe bland stjärnorna. Frankrike började organisera sina rymdkadetter redan 2010 och nu har även tyska Bundeswehr börjat göra det.

Men att vi på jorden får uppleva staters krigföring mot andra stater från plattformar i rymden är inget nytt … om vi ska tro på vad Fidel Castro hävdade i början på 1960-talet.

De sista dagarna i november 1960 dödas en ko som betar på en äng i södra Kuba. Kon, vars namn var Rufina dog förhoppningsvis mätt när hon träffades av rymdskrot från en amerikansk Thor-raket som avfyrats från Cape Canaveral med uppgiften att få upp en satellit i omloppsbana runt jorden. Thor-raketen exploderar och delar av den kommer alltså att förkorta den stackars Rufinas liv.

Själv antar jag att Rufina var lite nöjd med sitt slut. Andra kor avlivas – med slaktmask eller på annat sätt – för att bli föda åt oss människor.

Även om det är möjligt att Rufina blev uppäten efter sitt oväntade frånfälle är det väl ändå något jämförelsevis storslaget över hennes bortgång. Eller hur?

Det tyckte dock inte Fidel Castro. I ett tal hävdade han att det som skett var ”en grym attack och en kränkning av Kubas luftrum”. Det arrangerades demonstrationer i Havanna under paroller som:

”Yankees dödar oss utan nåd”.

Till och med kor var med i demonstrationerna.

Vid den här tidpunkten var inte kontakterna helt brutna mellan USA och Kuba och president Eisenhower gick med på att kompensera Kuba med två miljoner USD.

Rufina fick en statsbegravning.

Vem har sagt att det inte lönar sig att vara överdriven och melodramatisk?

En gigantisk ko

Eftersom mjölk och glass var viktigt för Fidels privata kosthåll var det inte så underligt att han ville bevisa att socialismen var överlägsen kapitalismen genom att låta det egna folket bada i mjölk (om de så önskade).

Ubre Blanca skulle göra detta möjligt.

Känner ni inte till denna enastående mjölkko?

I januari 1982 mjölkade hon under en enda dag 110 liter mjölk.

Ett världsrekord som skrevs in av Guiness i deras katalog över världsrekord.

Strax därefter satte hon ett världsrekord till; i februari 1982 hade hon i 305 dagar mjölkat i genomsnitt 24,2 liter mjölk per dag.

Under veckorna fram till världsrekordnoteringen rapporterades det dagliga resultatet av mjölkningen på nyheterna.

Ubre Blanca var Fidel Castros stolthet, han pekade på denna ko som ett bevis på det socialismens överlägsenhet när det gällde jordbruk och djuravel.

Ubre Blanca betyder Det vita juvret och hon var verkligen enastående … och unik.

Och det var själva problemet.

Det fanns bara en Ubra Blanca.

Även om partiorganet Granma brukade rapportera om hur mycket hon mjölkat, och även om det skrevs sånger och dikter till hennes ära, och även om hon fick pryda frimärken så fanns det bara en enda Ubra Blanca, och hennes världsrekord när det gällde mjölkproduktion under en dag stod sig ända till februari 2020 då brasilianskan Marilia levererade 125,5 liter mjölk. Ubra Blanca var ensam i sin klass i världen. Men det var hon på Kuba också. Väldigt ensam.

Ubra Blanca var resultatet av att kubanerna korsat en Holstein-frisisk tjur med en zebu-ko.

Hon avlivades vid 13 års ålder – vilket jag anser verkar varit otacksamt av regimen. Man tycker hon kunde fått koppla av och ta det lugnt och gå i pension, men det blev slaktmask istället eller hur det nu gick till.

Nåja, inget ovanligt öde för den som slitit hårt för socialismen.

Dock fick hon en riktig nekrolog i partiorganet Granma och stoppades dessutom upp och står nu i foajén till Nationella Institutet för djurhälsa.

Hon har dessutom fått en marmorstaty i sin hemstad Nueva Gerona.

Ubra Blanca var väldigt ompysslad. Hennes kost var synnerligen varierad, och ville hon en dag bara äta apelsiner så serverades det bara apelsiner … tills hon fick smak för gräs igen.

Och radion stod alltid inställd på de stationer som för tillfället verkade roa Ubra Blanca mest. Det var viktigt för dem som skulle hantera mjölkningen att hon var på gott humör eftersom kon var känd för att vara argsint och retlig (och med tanke på antalet gånger per dag hon skulle mjölkas får vi väl förstå Ubra Blanca).

Det är dock inte sant att hon hade luftkonditionering i sina utrymmen.

Men för att vi ska förstå varför hon var unik måste vi gå tillbaka i tiden till den period då en stor del av hennes föregångare på Kuba faktiskt levde med luftkonditionering.

Klimatdödade

De kor som fanns på Kuba innan revolutionen var antingen indiska Zebu-kor eller Creole-kor som kom med de spanska konkvistadorerna. Båda raserna är härdiga, och klarar klimatet på Kuba bra.

Men de ger inte mycket mjölk (köttet är ingen höjdare heller, som Texas Longhorns ungefär. Att man som ko klarar besvärliga förhållanden eller att röra sig över långa sträckor med minimalt med vatten innebär inte att köttet blir gott.)

Men Fidel som hade kontanter på fickan tack vare Sovjetunionens välvilja – och som ville ha kor som producerade mycket mjölk – bestämde sig för att köpa in en ras som var känd för att vara pålitliga, alltid producerande mjölkkor. Alltså importerade man från Kanada tusentals kor och tjurar av rasen Holstein-Frisisk.

Man byggde ett hypermodernt experimentjordbruk för deras räkning, och djurens ovana vid det tropiska klimatet hanterade man med hjälp av luftkonditionerade lokaler.

Det hjälpte föga.

Inom två månader hade en tredjedel av djuren dött.

Och efter det fortsatte de att dö, om än i långsammare takt.

Fidel Castro insåg att om man skulle skapa förhållanden lämpliga för de importerade mjölkkorna – då skulle det nog inte bli mycket kvar av det sovjetiska biståndet. Det blir liksom lite dyrt med luftkonditionerade ladugårdar.

Då föds idéen hos Fidel om att man ska avla fram en ko som både klarar klimat och kan leverera stora mängder mjölk; en ko som förenar de bästa egenskaperna hos Holstein-Frisiska kor med dem från Zebu-kor.

Och visst fick man fram en sådan ko.

En.

Och hennes namn var alltså Ubra Blanca.

Det har länge rapporterats om kubanska vetenskapsmäns försök att klona fram en ny Ubra Blanca; men det har uppenbarligen inte gått. Då skulle vi fått veta det, även om det varit som förra gången … att man endast fick fram en enda super-mjölkko.

Tror ni att det här innebar att Fidel Castro tappade experimentlusten?

Tvärtom!

Jättegrodor och mycket stora kaniner

I väntan på en ny Ubre Blanca, lanserade han Fidel ny idé. Den nya rasen av superkossor skulle kompletteras med en framavlad ras av minikor avpassade för ett hushålls behov och dessa minikossor skulle ge ungefär fyra liter mjölk per ko och dag.

2004 hävdade en kubansk mjölkbonde att han lyckats få avla fram en koras som var 70 centimeter hög och som skulle kunna uppfylla Castros vision om en liten ko i varje hem.

Det har dock varit tämligen tyst om den nya rasen av minikor så vi får väl anta att det kanske bara blev en eller några få små kor.

Antagligen gick det på på samma sätt som med Fidels planer på uppfödning av jättegrodor och väldigt stora kaniner för att lösa bristen på kött på Kuba … det blev inget av med det.

Nu är det i sig inte dumt att satsa på små kor – Dexterkorna börjar bli populära, de är cirka en meter höga, mjölkar bra … men kräver skugga och svalka. Det pågår försök på andra håll i världen att korsa Dexterkor med afrikanska raser som är mer tåliga mot värme.

Problemet med Kuba är inte i sig Fidel Castros alla hugskott och infall, de var mer en följd och funktion av det faktum att det styrande skiktet ganska snabbt utplånade all privat företagsamhet på Kuba. Entreprenörskap, driftighet och affärsmässighet blev brottsligt.

Kombinera det med årtionden av hjärntvätt, intensiv övervakning samt den mentala och fysiska utmattning som följer av att man aldrig får tillräckligt med mat och måste köa för allt och ni förstår varför det kubanska samhället är så efterblivet och varför jordbruket i dag är så misskött och illa.

Fäll en tår över kaffetårens försvinnande

I ett jordbruk och i ett näringsliv där allt självständigt tänkande utplånats är arenan krattad för en galen mans idéer.

Ingen vågar säga emot.

Till slut har ingen kunskaper nog att säga emot.

Ett sorgligt exempel på denna utveckling är det kubanska kaffet.

En gång i tiden ansågs det kubanska kaffet vara ett av de bästa i världen. Landet hade en stor export som gick i huvudsak till kunder i Europa som ville ha premiumbönor.

Efter revolutionen … och i dag?

Produktionen räcker inte ens till för de inhemska behoven (periodvis har kubanerna fått nöja sig med surrogatkaffe) och exporten är minimal.

Den kubanska ledningen har länge förklarat det med USA:s blockad – vilket är den vanliga förklaringen till alla misslyckanden.

Men USA var aldrig en stor marknad för kubanskt kaffe och även om blockad och importstopp hävdes skulle inte kubanerna ha något kaffe att exportera (och om de hade det är det inget som hindrar att de säljer till de gamla marknaderna i Europa).

Redan innan Sovjetunionen rasade ihop och upphörde med sina subventioner slutade ryssarna skicka smör till Kuba.

Dumstrutar och glasstrutar

Och kubanerna blev tvungna att välja – skulle den mjölk som fanns gå till att göra glass eller smör?

För Fidel var svaret enkelt.

Glass. Produktionen av glass kulle upprätthållas enligt de fastställda produktionsmålen. Den statliga kedjan av glassbarer – Coppelia – skulle till och med expandera.

Eugenio R Balari, den dåvarande chefen för ”Institutet för forskning om och styrning av inhemsk efterfrågan” (härligt namn eller hur på ett statligt organ) förklarade:

”I ett mycket varmt klimat som vårt är något kallt, gott och aptitligt mycket viktigt. Glass är också en god näringskälla som innehåller kolhydrater, fett, och proteiner. Det är orsaken till att vi försvarar vår glass.”

Men när Kuba vandrade in den konstanta – och mer märkbara – misären efter Sovjetunionens sammanbrott kunde inga prioriteringar rädda glasskvaliteten.

När ekonomin krymper med 40 procent kan man inte servera 50 sorters glass av hög kvalitet. Man stängde till och med en del Coppelia-filialer (men öppnade dock senare några i Venezuela).

Kubas stora satsning på glass i början på 1960-talet inleddes med att Castro såg till att den kubanske ambassadören i Kanada ordnade så att 28 stora behållare med glass skeppades från till Havanna. De innehöll alla de klassiska smakerna från Howard Johnson … körsbär … apelsin-ananas … kaffe … jordnöt … pecan-lönnsirap och så vidare. 28 olika smaker.

Castro mumsade sig igenom alla sorterna och deltog sedan aktivt i experimenterandet som skulle leda till smaker som passade på Kuba.

CIA & maffian

Hur viktig satsningen på glass var för Castro visas också av att han utsåg Celia Sanchez, sin högra hand och privata sekreterare, att projektleda uppförandet av Coppelia, denna den socialistiska glassens katedral. Namnet Coppelia kom sig av att det var namnet på Sanchez favoritbalett och servitriserna valdes ut för att de skulle se ut som balettdansöser och de var antagligen de enda på Kuba som fick gå omkring i kort-korta kjolar.

CIA betalade maffialedarna Sam Giancana och Santo Trafficante för att de skulle ordna med ett mord på Fidel Castro. De fick 150 000 USD för att se till att han fick ett piller med dödligt gift.

Maffialedarnas kunskapare på ön noterade Castros smak för milkshakes och man såg till att en kypare fick betalt för att – när tillfälle gavs – smussla ner giftet i en av Castros milkshakes. Attentatet misslyckades därför att kyparen förvarade giftampullen i hotellkökets frysbox …. Där frös det fast och när kyparen försökte bända loss det förstördes ampullen.

Castro klarade sig än en gång.

Men det var inte bara glass Castro satsade på för att Kuba skulle visa sin överlägsenhet över USA, man satte igång ett stort projekt för att producera bättre ostar än fransmännen och berömt är det tillfälle 1964 när Castro försökte pressa en besökande fransk diplomat till att gå med på att kubansk camembert var bättre än fransk … det slutade med att den franske diplomaten fick ett mycket förståeligt utbrott.

Döda och begravna

Ubre Blanca fick en statsbegravning … liksom Rufina.

Om jag besöker Kuba igen ska jag leta upp deras gravar – jag misstänker att det någonstans på öarna finns en djurkyrkogård för kor, hästar, getter och hundar som anses ha tjänat revolutionen och bröderna Castro på ett föredömligt sätt.

(I nästa avsnitt ska vi prata om hur Kuba kunde blivit ett nytt Schweiz – om Che Guevara fått leda landet i stället för Fidel Castro Nej, det är inte så vrickat som det kan låta. Det finns en speciell mentalitet i vissa argentinska miljöer … och både Javier Milei och Che Guevara är exempel på den mentaliteten.)