Många skarpare hjärnor än min har gått in i Friedrich Nietzsches värld. Antagligen har de flesta varit bättre lämpade än jag för den uppgiften. Men han har en märklig dragningskraft – och jag höll emot länge, innan han föll på plats för mig.
Och att jag ville förstå honom bättre var en av orsakerna till att vi reste till Rapallo där han tillbringade avgörande år.
Förstår du platsen förstår du personen.
Kanske.

Mina utmattande vandringar i Nietzsches fotspår

Vi står i Rapallo och tittar upp mot det vi kan skymta av helgedomen på toppen av berget Monteallegro. Den uppfördes till åminnelse av att jungfru Maria uppenbarade sig på den platsen för en bonde för lite mer än 500 år sedan.

– Jag kan inte övertala dig att vi ska ta linbanan upp, försöker Lina.
– Nej, orkade Nietzsche vandra upp dit orkar vi, svarar jag.
– Försök inte hänvisa till Nietzsche, du vill inte åka med linbanan på grund av du så lätt får svindel, kontrar Lina, men inleder ändå motvilligt vandringen upp mot toppen.

Det har genom åren hållits åtskilliga seminarier om Nietzsche i Rapallo. Här tillbringade han ju åren 1882 och 1883 och skrev första delen av Så talade Zarathustra.
Något gör att jag föreställer mig att de flesta av deltagarna på dessa seminarier tillbringade det mesta av sin tid på hotell Excelsior, blev det en vandring blev det längs med strandpromenaden. Numera asfalterad istället för stenlagd – och asfalteringen är så illa gjord att jag anar att ett gäng irländska travellers som ägnar sig åt asfaltering förirrat sig till Rapallo och erbjudit staden sina tjänster.

Att jag gör gissningen om att Nietzsche-forskarna höll sig till Excelsiors salonger och salar beror på att den forskningen är så … vad ska jag säga … ”icke-fysisk” kanske? Av filosofer behandlas Nietzsche som en stor hjärna som utsöndrade tankar, man bortser från att han hade en kropp.

Men man kan i hans brev studera hur han omtalar sina vandringar, liksom skiftningen i väderlek och naturförhållanden. Det kunde lika gärna vara brev skrivna av en ledande medlem i Friluftsfrämjandet.
De som skriver biografier eller levnadstexter över Nietzsche är däremot fixerade vid hans kropp – men då vid alla hans fysiska problem.

Vi testade att göra några av de vandringar Nietzsche förtäljer om i breven. Dels vandringen upp till helgedomen på Monteallegros topp och så tillbaka (trots min svindel var jag frestad att gå med på att återvända via linbanan).
En annan gång vandrade vi från Rapallo, längs med kusten bort till Portofino och förbi, en vandring på lite mer än en mil. Men sedan skulle vi tillbaka, och även då gick vi i filosofens fotspår, och valde en väg lite mer inåt landet, och på högre höjd.

Dessa turer och några till fick mig att förstå vilken fysiskt robust person Nietzsche var, och i hans brev framgår tydligt hur han uppskattar ansträngningen, den friska luften och naturen.
Men i texter som beskriver Nietzsches liv framträder en annan Nietzsche, en sedan barndomen sjuklig klen figur, vars olika sjukdomar bara förvärras med åren; migrän, allvarliga störningar av magens och tarmarnas funktioner, gradvis försämrad syn, reumatism … och så vidare.

Det är som om Nietzscheforskningen behövde en Nietzsche som konstant var i uselt fysiskt skick, den har ingen nytta av någon som vandrar upp och nerför Monteallegro (vars stigar är obehagligt branta).
Varför det är så vet jag inte, men jag håller mig till den robuste Friedrich som efter avslutad vandring slår sig ner på en taverna i Rapallos fiskehamn och beställer in ett litet, mycket litet, glas örtlikör. Det han får in är antagligen ett glas Basanotto; basilika, mynta, salvia och citron. Bra för magen.
Ibland ligger han på stranden i timmar i solen, likt en ”sjöborre”. Njuter.

I en neuropsykiatrisk tidskrift hittar jag en längre artikel som diskuterar Nietzsches galenskap. Det är den väntade ensidiga genomgången av varjehanda krämpor, men jag anar också en slags projicering från författarens sida. Han för in en psykosomatisk faktor i galenskapsekvationen – Nietzsches ”förödande/oövervinneliga ensamhet”.
Men breven från Rapallo vittnar om Nietzsches bejakande av ensamheten, den ger honom möjligheten att fullborda inledningen till Så talade Zarathustra.
Jag har en känsla av att allt för många läser Nietzsche som om han var en av oss andra.
Och det var han inte.

I artikeln i den neuropsykiariska tidskriften omnämns de två åren innan tiden i Rapallo som ett förskalv till det sammanbrott som kommer 1889.
Men det knepiga med det resonemanget är att det bortser från de verk Nietzsche skrev åren innan vistelsen i Rapallo, det bortser också från vad han skrev i Rapallo och därmed kollapsar teorien om åren 1880-1882 som ett förskalv till jordbävningen 1889.
Tesen bygger på att det är tilltagande isolering som försämrar Nietzsches mentala hälsa – vilket i sin tur förvärrar de fysiska problemen – vilket då leder till ökande social isolering. En ständigt nedåtgående spiral tills han når botten i Turin 1889.
Men studerar man Nietzsches verk under perioden, samt de brev han då skrev, hur han levde – och hur mottagande av Nietzsches tänkande hade förändrats innan kollapsen … då kollapsar också de gängse tolkningar av varför han blev galen.

Jag har ännu inte stött på en text som lutar åt den förklaring jag finner rimligast; vandringen in i galenskapen var en logisk följd av Nietzsches egen filosofi. Han blev galen därför att det storverk han började skriva i Rapallo hade börjat få genomslag. Och när han såg vilka som hyllade honom kortslöts hans hjärna.
Tar man Nietzsche på allvar, och om man utgår från att han – lite bonnigt uttryckt – hade rätt; då förstår man varför han blev galen. Allt annat hade inneburit att riskerat att svika sig själv – och sitt tänkande.
Hellre dårhuset än att bli en bland andra typiska intellektuella eller ”kulturarbetare”.

Behöver vi en kulturkanon?

Det diskuteras nu en hel del i Sverige om det pågår ett ”folkutbyte”. Men är det inte på det viset att det redan skett ett folkutbyte när det gäller ursprungsbefolkningen i landet? Kultur, sedvänjor, moral, inställningen till arbete, förmågan att skriva och läsa – allt detta har uppenbarligen genomgått en stor försämring sedan 1970-talet.
Mentalitetsmässigt har svenskarna grundligt förändrats de se senaste 50 åren. Själv finner jag det sorgligt. Det var min utgångspunkt när jag bjöds in till ett spännande samtal med Jalle Horn i hans pod ”På gamla och nya stigar”.
Det vi diskuterade var frågan en svensk kulturkanon. Behövs det en sådan? Och om svaret är ja … vad ska den bestå av?
Lyssnar gör du här:
https://www.sveating.se/p/svensk-kulturkanon

Boris Benulic