Fragment ur en kommande större berättelse. Andra delen i serien om hur den globala snabbmatskulturen sliter sönder samhällen. Första delen hittar du här.

Korruption, köttfärs och Obamas snobberi

När jag kommer in i hamburgerrestaurangen förundras jag över gästernas sammansättning. Där finns ett gäng punkare, alla ståltrådssmala, bleka och gamnackade. Punkare? Nu? Det är ändå 2015, men jag börjar fundera på om det inte är 1975 … eller … 1965 när jag ser en grupp kvinnor med permanentat hår. Lika osäker som jag plötsligt blir på årtalet lika undrande blir jag om kvinnornas ålder. Alla kan de vara allt mellan 30 år och 60 år. Den lägre åldern är den tidpunkt vid vilken engelska kvinnor inträder i gruppen ”tant”, och det är ett tillstånd de bibehåller genom att använda någon form av mumifieringsmedel som är okänt i övriga delar av världen.
Där finns också ett gäng män i arbetsvästar och overaller. De intar en engelsk frukost fast det är tidig kväll … vita bönor i tomatsås, bränt bacon och mycket små och mycket trötta korvar. Märkligt på en restaurang där alla äter hamburgare … eller vänta … ser det inte ut som om punkarna äter varma mackor?

De som mest fångar mitt intresse är männen i ett av båsen. De har tunga grå trenchcoats. I augusti? Bordet är belamrat med tidningar. De verkar dricka kaffe, och askkopparna är fyllda. De kommunicerar genom muttranden mellan blossen. Alla har de yvigare polisonger än James i Onedinlinjen, teveserien från början av 1970-talet.
Jag befinner mig uppenbarligen i en slags tidsmaskin, alltså på en typisk Wimpy-restaurang. Den här ligger vid Wembley.
Och om jag klev in där i dag, nio år senare, skulle det med största säkerhet se ungefär likadant ut när det gäller gästernas sammansättning. (Redigerat utdrag ur resedagbok från 2015.)

Om de amerikanska hamburgerkedjornas historia är berättelsen om hur USA erövrar världens magar … och kulturer, så kan dock hamburgarens historia även skrivas som en krönika ur förlorarnas perspektiv; alla de där misslyckade försöken att skapa nationella alternativ till McDonalds segertåg i land efter land. Och efter McDonalds kom Burger King och nedkämpade de sista motståndsfickorna. Sedan kom KFC, Subway och Pizza Hut för att likt korpar ta för sig av det som fanns kvar på slagfältet.

I de senaste brittiska valen riktade Nigel Farages parti Reform UK in sig på ”Wimpy-väljarna”, alltså den grupp människor som frekventerade hamburgerkedjan Wimpy. Den etablerades i Storbritannien 1954 efter det att den brittiska restaurangkedjan J Lyon köpt rätten att använda varumärket på marknader utanför USA. J Lyon hade noterat McDonalds framgångar i USA, och tänkte vara först ut på marknaden i det egna landet. Wimpy i USA – som startades av den judiske grillbarsägaren Edward Gold – hade som mest 25 restauranger i USA. När Gold dog 1977 fanns det bara sju restauranger kvar, och ingen ville köpa det amerikanska varumärket av dödsboet.

Internationellt gick det däremot utmärkt för J Lyon att expandera Wimpy. Marknadsföringen siktade in sig på att lansera Wimpy som det nationella alternativet till de amerikanska kedjorna, och det blev mycket framgångsrikt i Storbritannien och Sydafrika. Wimpy i Storbritannien markerade att man var brittiskt genom att det på menyn fanns mer än amerikanska hamburgare; du kunde beställa skinkmackor, sardinsmörgåsar och gurksnittar.
Givetvis kunde du få in en kanna nybryggt te till bordet. Torra kex därtill. (Vi återkommer till restaurangjättarna J Lyon i nästa avsnitt).

Den som åt på Wimpy visade att han var en modern människa (inte mindre med i trenderna än en amerikan) – men han var det på ett brittiskt sätt.
Som mest fanns det 400 Wimpy i Storbritannien, och de blev samlingsplatser för alla de sociala skikt och grupper som i dag känner sig övergivna av samhällsutvecklingen, och därför röstade för Brexit.
Numera finns det bara 64 Wimpy kvar i landet – men kedjan går bra och har stora expansionsplaner.
Och det finns förstås ett Wimpy i närheten av Farages partihögkvarter, där man som sagt klart ser sin målgrupp – alla de som drömmer om det Storbritannien som en gång fanns, och där det fanns 400 Wimpy-restauranger.

Om brittiska Wimpy använde och använder känslan för den egna kulturen och det egna köket för att konkurrera med amerikanska kedjor så skedde och sker det ändå på marknadens villkor.
I Sverige skedde försöket att konkurrera med framförallt McDonalds genom att staten etablerade hamburgerföretaget Clock 1976 – ett försök som i sig var lite märkligt eftersom det inte innebar att man likt Wimpy satte en ordentlig nationell prägel på företaget, utan Clocks kök och kultur var amerikanskt … men ägt av den svenska staten. Hamburgarna var kopior av olika amerikanska varianter, och utgången var given. 1999, efter 23 år gav staten upp. Varför skulle man käka sin burgare hos en svensk kopia som gjorde allt för att verka amerikansk? På senare år har svenska Max rört sig mot Wimpy-hållet genom att till exempel lansera ”Norrländska älgburgare” med kantareller som ett av tillbehören.

Hamburgaren är numera en tydlig markör för var man står politiskt. Donald Trump säger sig ha tagit en kula för demokratin, och sina väljare – men han har sedan länge markerat att han är som sin målgrupp genom den föda han intar. I första hand, för att inte säga nästan uteslutande, är det burgare från McDonalds, men ibland också det som Burger King och Kentucky Fried Chicken erbjuder.
Vem minns inte när ett vinnande collegelag i amerikansk fotboll dinerade med Trump i Vita Huset; då bjöds det på hamburgare från McDonalds och Wendys.

Barack Obama däremot intar sina hamburgare på Uplands restaurang i New York, där klientelet annars utgörs av kända skådespelare, musiker och entreprenörer som vill omge sig med artister. Guide Michelin konstaterar att ”alla stjärnor måste ha stått i gynnsammast tänkbara läge” när Upland NY etablerades. Det passade Obamas image.

När Biden synts i samband med snabbmat har det alltid varit när han gjort besök för att värva minoritetsröster bland koreaner, centralamerikaner och afrikaner. Måste inneburit en påfrestning för en person som helst verkar livnära sig på enbart glass.

Antisemiter brukar ofta rabbla listor på judiska bankirer och finansmän.
Jag förstår aldrig riktigt vad de egentligen försöker säga mig. Jag har dessutom svårt att se att judiska familjer och personer spelar någon avgörande roll i världsekonomin.
Men den som studerar snabbmatens historia kommer inte att kunna undgå att märka hur judisk kultur är avgörande för hur snabbmaten erövrat den globala marknaden – en utveckling som direkt raserat lokala, regionala och nationella matkulturer.
Hur vi producerar den mat vi äter, vad vi producerar, och under vilka former vi äter den formar oss som personer.
Stora förändringar av vad vi äter, hur maten och hur den producerar kommer också att förändra oss.
Trots den judiska kulturens betydelse för snabbmatens globala segertåg behöver man inte yra om judiska konspirationer och bli antisemit.
Man bör istället lugnt analysera sakernas tillstånd.

Donald Trump var inte den första hamburgarpresidenten. Richard Nixons familj var involverad i denna form av snabbmat genom Richards bror Don som hade en kedja med hamburgerrestauranger i Kalifornien.
Ibland serverades det hamburgare när Nixon bjöd gäster på middag i Vita huset, och enligt Nixons anvisningar skulle köttfärsen kryddas med vitlök och Worcestershiresås. Till hamburgaren serverades guacamole, senapskål och ett stekt ägg. Nixons hamburgare serverades också på den största bjudning som arrangerades i Vita huset under hans tid, då samlades 4000 gäster i på gräsmattorna.

Under Nixons tid som vicepresident fick brodern Dons hamburgerkedja ekonomiska problem, men kunde räddas ur konkursen tack vare ett lån från miljardären Howard Hughes, som märkligt nog strax därefter fick ett stort kontrakt för leveranser till den amerikanska krigsmakten.
Ryktet om oegentligheter i detta fall kom att förfölja Nixon in i hans presidentskap – men några bevis framkom aldrig.

En av mina favoriter bland konspirationsteorier är att Watergateaffären har sitt ursprung i just kopplingen mellan Richard Nixon och Hughes lån till dennes bror Don. Teorin lyder så här: ledande personer i demokratiska partiet hade strypkoppel på Don efter att denne till slut gått i konkurs. De använde Don för att mata Richard med falsk information som innebar att det fanns dokument i demokraternas kontor i Watergate-byggnaden. Dokument som var tänkta att användas mot Nixon eftersom de bevisade att han ordnat Hughes lån till Don genom att lova Hughes försvarskontrakt.

Till slut beordrade Nixon sina ”rörmokare” att göra inbrott i kontoret – vilket ledde till Watergateaffären och Nixons avgång.
Så man kan om man vill hävda att hamburgare blev ”Tricky Dicks” fall.
Men Trump och Farage har uppenbart lärt sig använda hamburgaren på ett segerrikt sätt.
(Fortsättning följer.)

Boris Benulic