I morgon hade jag tänkt bevista en debatt mellan Christer Sturmark och Joel Halldorf … de ska diskutera den eviga frågan om Guds existens.

Sturmark är ateisten som inte ens om Gud uppenbarade sig sig för honom och fixade ett under skulle tro på det – Sturmarks ateism bottnar i att han är lat … han inser att existensen av en Gud innebär att han har någon att svara inför … bättre då att låtsas som om han däruppe inte finns. 

Halldorfs ”kristna tro” har också sitt ursprung i lathet … Halldorf tänker sig Gud som en allt förlåtande entitet som alltid kommer att ta hand om honom. Gud som den ständigt förlåtande och förstående fritidsgårdsföreståndaren.

Jag hade tänkt närvara vid debatten, och om möjlighet gavs ställa impertinenta frågor till dem båda.

Men nu fick jag via e-post besked om att det är fullsatt och jag kan inte beredas plats.

Så den här texten får bli mitt bidrag.

….

En av de sista böckerna jag läste på Kolmården var Magnus Västerbros verk om vår tro på spöken, och hur den utvecklats … eller snarare avvecklats genom tiderna.

Vålnadernas historia: Spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen är ett typiskt Västerbroverk. Hans utgångspunkt är att alltid i sina böcker och texter försöka visa hur allting alltid blir bättre; som att vi svälter mindre nu än förr eller mer sällan drabbas av epidemier .

Med den inställningen är det självklart att Västerbro fått Augustpris samt blivit hushistoriker på DN. SvD har ju sin motsvarighet i Dick Harrisson som fått sitt uppdrag av samma orsaker; att få läsarna att förstå att de lever i den bästa av världar.

Båda är de synnerligen produktiva, men det beror på att de inte tänker och forskar själva utan kompilerar och strukturerar resultaten av sin läsning efter principen om att mänskligheten befinner sig på en ständig marsch mot ljusare tiden.

Det var i dubbel mening en fängslande upplevelse att läsa verket på Kolmården eftersom det är en stor byggnad som av många anses hemsökt. Under sina första årtionden i början på förra seklet tjänade den som sanatorium och var ett dödens väntrum för många av dem som var patienter.

Man hade till och med ett eget krematorium för hanteringen av döda.

Listan på spöken de intagna anser sig ha sett är lång; de mest fruktade var två av de gamla översköterskorna samt en vaktmästare som hängde sig i det som nu är biblioteket (och jag undvek själv att sitta kvar om jag blev ensam där sent på kvällen … man kan ju aldrig veta).

Till och med härdade bankrånare vägrade att bli placerade i vissa celler där det ansågs spöka. Så på anstalten levde spöktron kvar. Mot detta kan ju förstås Västerbro tänkas invända det inte är ett bra exempel på hur det är i allmänhet därför att kriminella i gemen är mer benägna till vidskeplighet eftersom de inte kan anses vara lika upplysta som de som befinner sig utanför murarna.

Upplysning och kunskap är nämligen nyckelord i Västerbros historieskrivning om oss och gengångarna. Ju mer kunskap mänskligheten ackumulerar desto mindre kommer den att tro på gastar.

Det innebär att Västerbro förutsätter att våra förfäder inte i viss mening skulle haft på sitt sätt rationella grunder för viljan att etablera kontakt med andevärlden, i hans beskrivningar är det bara frågan om gråtmild sentimentalitet när människor vill få kontakt med sin älskade, sina föräldrar eller ett barn som dött.

Så dumt.

Tidigare i historien har medvetenheten i västerlandet varit mycket större om att man ingår i en linje, en tradition, att ens släkt och familj utgör en tråd i väven. Dessa band var starkare och därav följde förstås att saknaden efter de döda … och viljan att försöka etablera kontakt med dem var stark.

Man behövde dem och deras kunskap. Deras erfarenhet.

I det moderna samhället är dessa band i allmänhet inte längre lika starka, ofta finns de inte alls … och givetvis kommer då viljan att genom deltagande i seanser försöka få kontakt med döda anförvanter att minska. Varför skulle man vilja tala med dem? Kanske gjorde man det knappt när de levde.

Visst har vår kunskap ökat om naturens och materians beskaffenhet, men det är inte det som gör att färre deltar i seanser eller tror sig få budskap från sin döde far. Det beror istället på att vi blivit mer onaturliga och mer materialistiska. Att vi inte bryr oss om det och de som varit.

När utvecklingen pulvriserar kärnfamiljen och släktband rycker den också undan grunden för tron på förfädernas andar. När vi luras att ständigt se framåt har vi inget behov av att försöka upprätthålla banden bakåt.

Därmed inte sagt att jag tror på spöken, men jag ser inte andetro som den värsta formen av vidskeplighet och förvillelse, utan mer som en förlängning av vördnad för döda familjemedlemmar och släktingar, för deras gärningar och insikter. Mer vidskeplig och förvillande är istället Västerbro som ständigt försöker få oss att tro att vi får det allt bättre.

Ett annat exempel på hur Västerbro inte komplicerar skeendet och istället väjer för märkligheter som stör hans syn på historien är hans syn på kristendomens inställning. Han noterar att kyrkans huvudsaklig beteende genom historien har varit att avvisa tron på spöken, men han försöker förklara det med ett det är en fråga om teologi – spöken inryms inte riktigt i någon riktning av den kristna tron. Man får inte ihop pusslet då.

Förkristna västerländska trosuppfattningar kännetecknades ofta både av tro på förfädernas andar (och andra andar) samt på en hel myriad av gudar. Den katolska kyrkan filade till sin teologi så att helgonen kunde tjäna som ersättare för alla de hedniska gudar som var bärare av olika egenskaper eller var företrädare för olika element eller verksamheter.

Vålnader gjorde man däremot inga försök att inrangera i sin tro, tanken på dem bekämpades (generellt sett … historien uppvisar vissa smärre och kortare avvikelser).

Förklaringen här är förstås att kyrkan ville att de troende skulle se framåt; se döden som en befriare, som gjorde att man i bästa fall kom ett steg närmare saligheten. Att försöka inlemma förfädernas andar i den kristna tron hade avsevärt (milt uttryckt) försvårat prästerskapets möjligheter att kontrollera kontakterna med högre makt, och hotat deras monopol på området. 

Allt hinsides var deras domän – hur skulle det se ut om man accepterade tanken på att döda anförvanter kunde dyka upp och ge råd till levande släktingar?

Det gick inte att formalisera detta och införliva den formen av uppfattningar på samma sätt som man kunde med olika former av polyteism eller för den delen med icke-kristna högtider (som också kunde formaliseras och få en annan innebörd). En parallell till fördömandet av tron på andar är förstörelsen av förkristna västerländska platser som ansågs ha magiska krafter – lundar, källor, gläntor, höjder och berg. De inbjöd också till ett privat dyrkande och ett mer individuellt uppgående i något högre som inte riktigt kunde övervakas och kontrolleras av kyrkan … så väck med det också. I Frankrike levde dock denna form av andlighet kvar till långt in på 1800-talet i vissa delar av landets landsbygd … och jag har en aning om att fallet är detsamma i andra länder … även Sverige … om än i begränsad omfattning. 

En fråga man bör ställa i sammanhanget är i vilken mening den tidiga katolska kyrkan var en traditionsbärare, och om det inte var så att den snarare bröt viktiga historiska utvecklingslinjer i västerlandet och bidrog till att lägga grunden för en naiv utvecklingsoptimism som gör att vi befinner oss där vi är nu.

Nu är jag i grund och botten långtifrån så anti-papistisk som det kan verka av ovanstående, och min beskrivning är givetvis svepande, liksom min kritik av Västerbro – men jag tror ändå att jag har mycket mer rätt än han … som inte ens ser problemställningarna på grund av sin tillit till att allt sker till det bästa … liksom av sig självt.

Samma tillitsfullhet visar Joel Halldorf på Expressens kultursida i en betraktelse inför långfredagen: Coronan väcker frågan om lidandets mening.

Han noterar med allt rätt att pandemin säkert får fler än vanligt att ställa frågan om lidandets mening.

Det svar han levererar är för mig svårbegripligt, för han meddelar oss att Gud också lider med oss. Själva långfredagen är ett tecken på detta eftersom han då en gång i tiden lät sin son lida för vår skull:

”Lidandet är ett mysterium. 

Och Guds svar är att sörja. Att inte bara stå vid sidan och sympatisera med de lidande, utan att själv bli en som lider.”

Jag är något osäker på vem som tröstas av den tanken, eller av följande:

”Det finns ingen smärta som Gud själv inte har burit. Det finns inga tårar som Gud inte har samlat i sin lägel.”

Det här är en kristendom för mesiga (och nej, det är inte de som avses med ”Och de sista skola bliva de första).

Min Gud (som jag nog mig menar kunna återfinna i Bibeln) är en som har ett stort, men ändå begränsat tålamod med dumhet, ondska och lathet, en Gud som är beredd att straffa, eller snarare låta oss självförvållat lida för att vi inte tagit tillvara på de möjligheter vi har.

På så sätt blir lidandet inte längre ett mysterium.

Och jag finner mer tröst i tanken på en sådan Gud – en Gud som både belönar och straffar – än i tanken på en som sitter och gråter.

Visst finns det sorg människor knappt kan bära, som den du fylls av när dina närmaste går bort.

Den kan ibland vara ohanterlig, ibland därför att döden faktiskt ter sig obegriplig.

Vissa kommer aldrig ur denna sorg.

Jag kan förstå dem som då tar avstånd från tanken på en Gud, lika väl som jag kan förstå dem som bibehåller tron på att Gud finns … men förbannar honom.

Alla förhållningssätt synes mig mer begripliga än tron på en Gud som sitter och samlar på våra tårar och blandar ut dem med sina egna.

Boris Benulic