En gång i tiden var sju sorters kakor en självklarhet i det svenska folkhemmet. Vare sig människor samlades i kyrkan, partilokalen eller hemmet stod kakfatet i centrum. Men om denna samvarons mitt inte längre finns, vad betyder då det?

Under våra resor runt om i Sverige kan jag ibland bli tämligen upplivad när jag och frun rullar in i ett litet samhälle. Det sker när jag får syn på en gammal skylt där det står ”Konditori”. Jag ber alltid frun parkera i närheten så att jag får möjlighet att inspektera utbudet. Varje gång jag kliver in på ett litet konditori på landsbygden när jag förhoppningen att jag ska mötas av ett rikt utbud av småkakor. Oftast blir jag besviken, för att inte säga smått sorgsen, när det närmaste som bjuds är industriellt framställda dammsugare, chokladbollar och mazariner. Man kan tycka att min saknad efter hantverksmässigt framställda brysselkex, drömmar, pepparnötter och hallongrottor är uttryck för en smak som är lite väl konservativ, för att inte säga reaktionär. För måste inte alla former av kokkonst – även bakning – utvecklas och förändras? Inte vet väl jag, men vad jag vet är att om vi låter den svenska småkakan dö ut är det ett bevis för att något mer har dött, något större.

Småkakan är som den ofta omtalade kanariefågeln i gruvgången. Vad människor knaprar på till sitt kaffe eller te säger ganska mycket om vilka de är. Det börjar åter bli lite mera tillåtet att diskutera olika folkgruppers och nationers särdrag samt vilka bidrag de har gjort till världskulturen och mänsklighetens framsteg. Alla vi som tillhör en annan etnicitet än den judiska kan ju känna en viss utmattning om någon som hör till det folket i en diskussion påbörjar en uppräkning av alla Nobelpris som erövrats av judar. När den uppräkningen är klar kommer rabblandet av alla framstående judiska affärsmän genom tiderna (i varje upptänklig bransch) och har man tur tar det stopp där. Men märkligt nog – och jag har upplevt en hel del sådana uppräkningar, och blivit vederbörligen imponerad av detta folks bidrag till kultur och vetenskap – nämns aldrig det som i mitt tycke är det judiska folkets största bidrag till Västerlandets kultur, och det är konditorikonsten: det hantverksmässiga skapandet av söta bakverk.

Jag anser att de svenska småkakorna som fenomen kan anses höra till de allra mest framstående bakverken – underverk i det lilla formatet, både som dessert och som huvudnummer vid ett konditoribesök. Men de svenska småkakorna hade antagligen aldrig existerat utan vad som i en del av våra södra grannländer kallas ”judekakor”. Den svenska småkakan i sig är unik som fenomen, och dess historia visar att den innebar uppkomsten av något helt nytt. Man kan se det som något som liknar förhållandet mellan den okända person som uppfann hjulet och skaparen av T-Forden. I slutet av 1400-talet fördrevs judarna från Spanien och Portugal efter det att kristna adelsmän återerövrat länderna från muslimerna. De nya härskarna ansåg nämligen att judarna samarbetat med det muslimska styret och därför var opålitliga (de nya kristna monarkerna var skyldiga judiska bankirer tämligen stora summor – och det hela var ett sätt att undkomma betalning).I historieböckerna omnämns de framstående judiska filosofer och naturvetenskapsmän samt finans- och handelsmän som tvingades i landsflykt. Men sällan nämns alla judiska bagare som sökte sig en fristad i europeiska städer som Amsterdam, Hamburg, Lübeck och Köpenhamn. Där kom de snabbt att dominera bagerinäringen, och därifrån spreds kunskaperna ut i Europa. Här kan man hitta förklaringen till att så många bakverk en gång hade prefixet ”jude-”; i Nederländerna har vi jodenkoek, i Tyskland fanns till exempel judenkuchen och judenkringel och i Danmark jødekager. I Nederländerna och Danmark är dessa bakverk fortfarande populära, i Tyskland har de efter andra världskriget bytt namn; antagligen eftersom det kan ge lite obehagliga associationer att förse något med prefixet ”jude-”. Och den som ätit en judekaka i både Amsterdam och Köpenhamn vet att det inte alls rör sig om samma sorts bakverk. Den judiska närvaron kom efter hand under 1800-talet att bli mycket stark inom konditoryrket i Wien, Budapest, Prag och Berlin, och många olika bakverk kom att förknippas med judisk bakkultur, men ofta rörde det sig om att de plockade upp lokala bakverk och gjorde dem nationellt kända genom att utveckla dem.

Det genuint judiska var i sin tur en sammanställning och utveckling av mesopotamisk och romersk bakverkskultur: vispade ägg, mjöl och minimalt med vätska. I början använde man olja, därefter smör. Det var fattigmanskakor som kunde kryddas med det som fanns till hands. Populariteten ökade allteftersom socker blev billigare och mer tillgängligt i Europa. Det som skiljer den svenska småkakstraditionen från andra länders är inte att vi skulle ha flest sorters kakor (även om de är väldigt många i Sverige har nog Tyskland fler), utan att de bakades i alla hem – från 1880 till 1980 (sedan har det varit i avtagande). I andra länder är småkaksbaket förknippat med större högtider, och man bjuder då på två, tre, kanske fyra sorters kakor – i Sverige ansågs sju sorters kakor vara självklart vid en bjudning, även i enklare hem.

Småkakan blev småfolkets sätt att visa att de också – med enkla medel – kunde skapa fantasifulla och välsmakande bakverk. Den som skapade vaniljdrömmen är värd ett Nobelpris i kemi för sin förståelse för hur ammoniumkarbonat fungerar tillsammans med fett och socker för att skapa en kaka som är torr utanpå och nästan smältande inuti.

Den svenska småkakan är ett resultat av att det fanns en välmående, självägande bondeklass, och kakorna var också följden av folkrörelsernas möteskultur. Kafferep, syföreningar, väckelsemöten och föreningsliv gjorde kakfatet till en central del av umgänget långt utanför de högre samhällsskikten. Skicklig kakbakning blev ett sätt att visa omsorg, duglighet och gästfrihet. Så om småkakorna blir alltmer ovanliga, vad säger då det om samhället?