Så här dagen efter den internationella kvinnodagen kan jag bara notera att den inte uppmärksammades särskilt mycket i medier och offentlighet.

En av förklaringarna kan vara man faktiskt inte vill stöta sig med den växande muslimska andelen av befolkningen, en grupp där tanken på befrielse av kvinnor inte riktigt finns med på att-göra-listan.

En annan förklaring kan vara att när kvinnor numera bara är ett kön bland väldigt många andra, och alla de andra  – nyligen uppfunna – könen anses vara mer förtryckta än till och med IS-terorristernas yazidiska sexslavar … ja, då känns väl frågan om kamp för just kvinnors rättigheter mindre viktig.

Den svenska försvarsmakten ville dock markera att man kände till att det var internationella kvinnodagen och köpte därför annonsplats på bland annat hela Svenska Dagbladets förstasida.

Budskapet var: ”En kvinnas plats är till exempel i en spaningsgrupp som rycker fram”. 

Nu är jag helt medveten om att kvinnor kan, och har kunnat hävda sig framgångsrikt i strid.

Uzkokerna – de slaviska piraterna – var fruktade i hela medelhavet. De plundrade habsburgska, venetianska och muslimska handelsfartyg.

Men de var inte de manliga piraterna som ansågs vara farligast … det var deras kvinnor.

Det sades att när sultanens styrkor passade på att belägra sjörövarfästet Senj medan männen var ute och plundrade så tvingades man till slut häva belägringen. Man hade räknat med klent eller inget motstånd eftersom det bara var kvinnor, barn och åldringar kvar innanför murarna.

Så fel de hade.

Kvinnorna försvarade sig framgångsrikt, och det sades att när matförråden var slut i staden så tappade de stupade fiendesoldater på deras blod och tillagade blodpudding.

Kanske var det sant, kanske inte.

I fortsättningen undvek dock faktiskt muslimerna att belägra uzkok-fästen.

Men att kvinnor kan strida som tigrinnor innebär inte att de bör tvingas göra det.

Man går i krig för att säkra sin nations överlevnad.

Nationens överlevnad säkras också genom att det föds barn.

För en enkel själ som mig är ekvationen enkel. Man bör undvika att skicka den egna nationens kvinnor till frontlinjen.

Men den svenska arméledningen vill till och med skicka dem framför frontlinjen … som medlemmar av spaningsgrupper.

Av detta drar jag slutsatsen att egentligen förstår inte arméledningen – och regeringen – sitt uppdrag. Bör därför bytas ut … kanske placeras i minröjningsplutoner … om de nu vill visa sin egen försvarsvilja genom att själva inta minst sagt framskjutna positioner.

Ett utmärkande drag för den internationella kvinnodagen under årtionden har varit demonstrationer för fred. Ett utmärkande kännetecken numera är istället att gårdagens feminister träder fram som krigshetsare.

Förr irriterades jag av kvinnorörelsens pacifism. Den förstod ofta inte att vissa krig måste föras – den egna nationen blir ibland angripen utan egen förskyllan.

Numera ser vi dock hur kvinnliga politiker i Europa istället verkar tycka att krig alltid är viktiga att föra … även om de inte riktigt förstår orsakerna till kriget.

I Murmansk har borgmästaren besökt mödrar till stupade ryska soldater och överräckt gåvor som ska uttrycka statens tacksamhet; det blir en blomsterbukett samt … en köttkvarn.

Något mer osmakligt är svårt att tänka sig med tanke på att ryssarna tillämpar vad som kallas köttkvarnstaktik. Våg efter våg av soldater skickas fram. När en våg mejats ner av fiendens eld skickas nästa fram. Tanken är att till slut ska fienden inte orka längre. Den ryska manskapsreserven är ju också enorm, och man får anta att militärledningen bunkrat upp med köttkvarnar som kan överlämnas som tröst till sörjande mödrar.

Vi står alltså inför ett krig på europeisk jord – ett krig där två oligarkregimer låter det arbetande folkets söner slakta varandra. Ett krig som är följden av ett stormaktsspel.

Rimligen borde den kvinnorörelse som ropade på ”fred till varje pris” nu inse att den här gången skulle parollen vara på sin plats.

Inget gott kan komma ur ett fortsatt dödande.

Det är inte säkert att något gott kommer ut ur fredsförhandlingar i det här fallet.

Men åtminstone lär resultatet bli mindre ont … än det vi nu ser pågå.

Men istället ropar kvinnliga politiker ”krig till varje pris”.

Det senmoderna samhällets dödsdrift har aldrig tidigare tagit sig ett så tydligt uttryck.

Möjligen skulle det i så fall vara den där annonsen där den svenska försvarsmakten propagerar för att vi ska sända kvinnor på spaningsuppdrag på fiendens territorium.

Det säger ganska mycket om tillståndet i nationen att man svårligen kan tänka sig en annons från försvarsmakten där vi ser en muskulös, beväpnad man kombinerad med uppmaningen:

”Unge man! Ditt land behöver dig! Ta värvning!

Boris Benulic