De är så tjocka att man med några få exemplar säkert kan bygga effektiva terroristbilshinder om de placeras på gågator i Sverige. Och det är väl möjligen deras enda vettiga användningsområde.

Jag talar förstås om Ulf Lundells dagböcker, som under benämningen ”Vardagar” utkommit i mer än ett årtionde. Nyss utkom nummer 12.

Recensenterna är som vanligt hovsamma och fulla av vördnad. Mest tror jag det beror på fruktan – de är rädda för att Lundell i berusat tillstånd ska ringa dem mitt i natten och överösa dem med förolämpningar … om de skriver en nedgörande recension.

Till detta kommer att den kritiske recensenten kan räkna med att tusenden och åter tusenden Lundell-älskar i sociala media skulle gå till motattack mot den som i text förklarade att Lundells dagböcker var undermålig litteratur. När det gäller Lundell står vi inte inför beundrande läsare och lyssnare, vad vi konfronteras med är en kult – och ska vi förstå kulter i kulturen måste vi fundera på hur det moderna samhället deformerat människors själar.

Och i det sammanhanget minns jag ett samtal jag återgett i mina egna dagböcker:

”Vi hade en familjemiddag för att fira L:s födelsedag och det var förstås trevligt att ha alla barnen samlade. Mest diskussioner som utspann sig kring N:s berättelse om kunder i den bokhandel där hon jobbar extra. Hon berättade att det är väldigt vanligt att kvinnor som är fyrtio år och därutöver kommer in och frågar om böcker där människor plågas. Ja, inte att de uttrycker det så direkt, men det landar alltid där, förklarade dottern. Fortfarande är Hanya Yanagihara  ”Ett litet liv” väldigt populär. Trots att det är tre år sedan den utkom marknadsförs den tydligen fortfarande effektivt med mun-mot-mun-metoden. De runt bordet som läst boken trodde först inte att det var möjligt.

Trots ämnet är det ett verk som närmar sig det parodiska. Ung föräldralös pojke utsätts för serievåldtäkter på barnhem, i kloster, i fosterfamiljer, av pojkvänner och när han slutligen lever i ett relativt normalt förhållande får han benen amputerade och därefter dör hans pojkvän och huvudpersonens bästa vän i en bilolycka. Huvudpersonen tar därefter livet av sig på plågsammast möjliga sätt.

”Rätt vanligt är också att de kommer in och frågar om vi har någon ny true crime-bok som handlar om kvinnor som hålls fängslade. Vi brukar kalla dem Fritzl-tanterna”, berättade N.”

Ulf Lundells dagböcker är så ointressant läsning att jag inte förstår hur han orkar plita ner sina vaga minnesbilder av vad som förevarit i hans tillvaro det senaste dygnet. Som jag konstaterade i i en text om tidigare titlar i serien ”Vardagar”:

”I »Vardagar 2» berättar Lundell om hur läsare hört av sig och berättat om hur mycket den första volymen betytt för dem. Den har hävt depressioner, gett dem livslust och varit allmänt stärkande och upplyftande. Finns inga skäl att betvivla detta, Ulf Lundell helar en oro i folksjälen som jag inte riktigt kan förstå, men en hel del av dem han botar skulle säkert också kunna kureras med ett besök på Ullared eller en rejäl stänkare. Det är få förunnat att kunna vara en själens helbrägdagörare av detta slag och att vara älskad av både Sverigedemokrater och miljöpartister. Jag tror att Ulf Lundell är medveten om detta fenomen, men det skänker honom inte minsta lilla glädje, eftersom Lundell själv uppenbarligen inte älskar dem som bor i Sverige (eller någon annanstans heller för den delen). Visst hedrar han dem ibland som när han sjunger om »dem som byggde landet», men det är en slags abstraktion han då ger sin hyllning, precis som när han i »Vardagar» angriper dem som river ner ett »folkhem» som är lika ogripbart och odefinierat som det där folket. 

Rätt många gånger när Lundell i »Vardagar» möter levande representanter för det där folket blir han bara irriterad … de kommer fram och pratar med honom när han ska äta sill i lugn och ro, eller så lägger de sig för nära honom på badstranden, eller så tittar de storögt på honom i livsmedelsbutiken. Vik hädan! 

Ser man på Lundells romanproduktion från »Jack» och framåt så gillade han inte heller folkhemmet särdeles mycket under den tid det inte var raserat, för det ska man ju inte göra om man vill bli rockstjärna. Då tycker man vardagen är grå, trist och kontrollerad av småskurna byråkrater. Kanske har han försonats med det som fanns förr därför att han själv nu känner sig litet grå och trist? 

Men det är nog just Ulf Lundell vantrivsel i tillvaron som gör att så många svenskar trivs med honom. Både hans sånger om kärlek och längtan och hans koleriska utbrott mot omvärlden i »Vardagar» är så oartikulerade och därmed otydliga att de flesta kan ta dem till sitt hjärta och identifiera sig med budskapet och känna att om någon förstår dem så är det Ulf Lundell. 

Om Lundell hade gett sina dagböcker ett mer genomtänkt innehåll, om han reflekterat och grubblat över varför han vantrivs med det mesta (kanske inte minst sig själv), så hade färre kunnat ta det till sig. 

Däremot ger en oartikulerad vantrivsel Lundell folkets kärlek och bidrar därmed till att något lindra hans egen vantrivsel, möjligen också det där folkets. En artikulerad vantrivsel skulle däremot inte vinna samma genklang i folkdjupen och därmed istället öka den Lundellska känslan av inte höra till. 

Jag kan tänka mig att det finns de som vill försvara den stora anhopningen av inte riktigt färdiga tankar och oartikulerad ilska i »Vardagar» med att det visar hur stor Lundells smärta är. Möjligen visar det hur stor hans leda är, men visst … vi kan väl säga att den kan göra ont. Mycket ont. Men vad vi aldrig bör gå med på är att den är så orkeslös, att Lundell inte orkar göra annat än plottra ner några hatiska ord om Trump eller SD eller företagsledare när han ser något på nyheterna eller läser i tidningen. Han försöker aldrig tänka själv, skaffa sig mer kunskap. 

Han försöker förvisso. Beställer böcker. Får dem. Börjar läsa. Ger upp. 

»Ska försöka återuppta läsningen av Therborns bok Kapitalet, överheten och alla vi andra Det är mycket deprimerande» 

(»Vardagar 2», sidan 507.) 

Han verkar aldrig återuppta den läsningen. För jobbigt på alla sätt antagligen. Eller: 

»Tyvärr har jag tappat Brøgger» 

(»Vardagar 2», sidan 541.) 

Här visar sig Ulf Lundells förmätenhet. Han orkar aldrig riktigt ta sig igenom en hel bok. Det är alltid något fel på boken. För tjock. För tunn. Förfelad. »För fan», vill man skrika till honom. »Du har all tid i världen till ditt förfogande. Skärp dig!» Själv verkar han dock tycka att han sliter hårt med tänkandet: 

»Jag fascineras ändå, men på gränsen till dum utmattning Av mitt intellekts kamp mot mina känslor» 

(»Vardagar 2», sidan 442.) 

Själv förskräcks jag av frånvaron av intellektuell kamp från Lundells sida. Förekommer det sådan i Lundells liv redovisas den i alla fall inte på dessa 1 200 sidor. Det är som om man slog på tv:n för att följa VM i Triathlon och istället får se EM i minigolf. Han orkar inte läsa och tänka på djupet. Däremot orkar han själv skriva dagböcker. Om ytan. Sin egen yta. 

….

De egna misslyckade försöken att läsa böcker hindrar dock inte Lundell från att för oss förklara vad som händer i världen. Det finns ju tv. Mycket enklare att ta till sig. Förmätet sitter han där tillbakalutad i soffan och muttrar missnöjt över det skeende som utspelar sig i nyhetssändningarna … och så plitar han ner det sin dagbok Sättet att förhålla sig till verkligheten påminner som sagt alltså mest om nidbilden som medströmsmedia har av dem som röstar på Trump eller SD. Skillnaden är väl att Lundell har en pava anständigt dyrt vin framför sig på soffbordet och inte en box med billigt rödtjut eller ett sexpack Arboga 10,2.”

(Utdragen kommer från min senaste bok ”Bränn alla båtar!” Där diskuterar jag i en avdelning det nutida svenska dagboksskrivandet med utgångspunkt från Ulf Lundells, och Lars Noréns dagböcker samt Jan Myrdals och Jörn Donners memoarer.)

Att skriva dagbok är en form av motståndshandling mot det moderna samhället, ett sätt att värja sig mot det samhällets försök att våldta ens själ … och kropp. Det är ett sätt skapa struktur i livet, och en metod för att hålla sinnena skärpta – därför bör man också skriva sin dagbok för han). När du för hand nedtecknar det du upplevt under dagen bromsar du tidens gång, och långsamheten gör det möjligt för dig att reflektera, värdera, och kanske omvärdera ord och handlingar – eller så förstår du det som skett bättre.

Du blir klokare.

Men Ulf Lundells dagboksskrivande gör honom inte klokare – och inte heller läsarna; de får sin egen uppgivenhet och mentala misär bekräftad, de kan se på Ulf Lundell som sin guru; hans muttranden blir ett mantra som förenar flocken med dess ledare.

Den hysteri många Lundell-älskare uppvisar när man kritiserar deras mahatma och mentor beror på att de följt honom sedan sina egna tonår. 

Lundell har genom hela sin karriär talat till de vilsna pojkar och män som inte riktigt vet varför de finns till, och till de kvinnor som ställs inför dessa män i sina egna verkliga liv; och det får kvinnorna att se med en förlåtande blick se på dessa vilsna män, och nöja sig med dem.

Genom Lundells låtkatalog klingar en ständig ton av uppgivenhet, där finns inget annat än viljan att fly bort till sprit och sex i jakt på något mer beständigt … men han vet inte vad.

Och det Lundells dagböcker bär vittnesbörd om är att inte ens på sin ålders höst – när han försöker slå sig till ro och påta i trädgården, när han inte längre kan hantera vare sig sprit och kvinnor (om hans någonsin kunnat det) – inte ens då förstår han vad som pågår.

Och i denna känsla förenas han med sina läsare …och med recensenterna.

Så att Lundell betecknas som ”folkkär” och älskad kan bero på att många inte älskar ens sig själva.

Boris Benulic