Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 19 februari 2004 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?

Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Ibland snackar jag med Gud. Ni kan inte ana vilka samtal vi har. Han är ganska krävande och gillar inte gnäll — inte ens när han är på gott humör. Tro nu inte att det här är något slags postmodernistisk ironi där marxisten Boris Benulic vill driva med kristna. I’m serious. Jag har snackat med honom där uppe sedan jag fyllde 31 år. Hade inte en tanke på att tro på honom innan dess. Så hamnar man i ett av de där lägena då alla gett upp och läkarna säger: Sorry grabben, din nyfödda dotter klarar inte natten. Skriv på här, så kan vi åtminstone rädda andra med hennes organ. Och man skriver på.
Går ut i lasarettets rökrum, och börjar be. Marxist eller inte — man kan ju alltid ta en rövare. Skada kan det ju inte. Vad skulle kunna bli värre?
Några timmar senare kommer en läkare in i rökrummet — där jag fortfarande ber — tittar förvånat på mig och säger: ”Böner kanske hjälper — för det har skett ett under.”
Just därför att jag är materialist är jag säker på att han där uppe finns — fixar han något som läkarna säger är omöjligt har jag ingen rätt att tvivla. Det man kan ta på finns också.

Funderar på det där ibland när dramat i Knutby rullas upp.
Det intressanta är inte den märkliga härvan av otrohet och mord. Det underliga är att en undersökning visar att två av tre svenskar blivit mer kritiska till pingströrelsen. För jag förstår inte varför händelserna i Knutby skulle ha någon bäring på vad folk anser om frikyrkor. I väckelserörelserna är ju inte skuttandet över skaklar ett okänt fenomen — även om man i församlingarna anser att trohet är viktigt. Men i rörelser där man lever tätt inpå varandra med en gemensam vision och där tempot är högt, händer sådana saker.
Utan att ha gjort en gallup kan jag svära på att otrohetstalen i en vanlig församling inte kommer i närheten av de på en tidningsredaktion. Eller på ett it-företag. Miljöerna är ganska lika, även om svordomarna är fler på de två sistnämnda ställena. Rörelsen i Knutby är ett hot mot den svenska demokratiska traditionen, inte mot våra sexseder.
Är det överord? Inte om man minns hur viktig väckelserörelsen var för demokratin och för fackföreningarna. Det var i väckelserörelserna som tanken först uppstod att de som bodde i torp och fiskarstugor var lika mycket värda som de som bodde i herrgårdar. För det hade han där uppe sagt — och alla fick tala med honom. Alla kunde ha en näst intill personlig relation med honom — vilket också innebar ett personligt ansvar. Det är svårt att tänka sig att det demokratiska genombrottet skulle ha kommit så fort utan alla människor som talade i tungor och sjöng.

Rörelsen i Knutby ansluter sig till en växande inriktning i frikyrkorna som talar om apostoliskt ledarskap, vilket innebär att församlingen ska underordna sig en eller flera starka ledare, för att han däruppe berättar saker för ledarna som han inte berättar för andra.
Starka ledarskap i frikyrkorna har alltid kunnat prövas — och har man blivit oense har en grupp dragit och snickrat ihop ett nytt kapell. Ingen stor sak med det. Ingen av parterna har ansett att Gud bara viskat i just deras öra. Starka ledare är utmärkt i en demokrati. Då kan de prövas och förkastas om så behövs. Men en apostolisk ledare kan bara Gud förkasta, och församlingens uppgift blir endast att hojta halleluja.
Åter finns en längtan i många olika sammanhang efter människor som tar makt — små vardagsdiktatorer. Väckelserörelserna är bara ett av demokratins slagfält. Så i tider som dessa, då förment starka ledare dyker upp i Knutby, Göteborg och Uppsala, bör de som inte tror på Gud undvika krypskytte mot frikyrkorna — för det är de som i dag tar striden mot personer som anser sig vara litet förmer än andra.

Boris Benulic

Kommentar: Det märkliga med den här kolumnen var kanske en del läsares reaktioner; det var för mig obegripligt många som trodde att jag var ironisk på något sätt mot dem som tror på Gud.
Jag har också i diskussioner mött den reaktionen innan de jag talar med inser att jag menar allvar och inte är ironisk när jag förklarar att jag tror på Gud.
… det är dock inget mot de reaktioner jag möts av de gånger jag deklarerar att också Djävulen faktiskt existerar …