Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 11 december 2003 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Alla tycker att det är ganska självklart att det är de allra mest fridsamma på denna jord som ska komma i åtanke då man utser fredspristagaren i Nobeltider. Problemet är att när man skrapar på en del av de som fått fredspriset visar det sig att de är ganska obehagliga figurer.
Moder Teresa med sin nästan perversa syn på lidandet som något förädlande, sina reaktionära åsikter om barnbegränsning, social rättvisa och aids. Hennes världsbild: folk ska veta sin plats, annars blir de överkörda av den racerbil som framförs av världens överhet. Det var då Moder Teresa och hennes med systrar stod beredda vid vägkanten och plåstrade om de överkörda. Märk väl — de tyckte aldrig att det var fel att deras offer blivit överkörda — de ville bara värva några själar genom att hälla honung i stället för salt i såren.
Eller minns ni Henry Kissinger? Påminde han om en fredspristagare ens när han besökte Lustiga Huset?
En del som fått priset har varit skurkar. De flesta har dock varit goda — som årets pristagare Shirin Ebadi, som visat osedvanligt mod i sin kamp mot islamisk fundamentalism.

Men räcker det som sagt med att pristagaren är snäll? Är det inte dags att vi ger fredspriset till folk som är beredda att ta i med hårdhandskarna? Vem har räddat flest liv under de senaste 100 åren? Givetvis är det de som vågat dra ut i fält mot onda krafter.
Winston Churchill, Franklin D. Roosevelt, Dwight D. Eisenhower och pansargeneralen George S. Patton räddade miljoner och åter miljoner liv genom att inte vika för axelmakterna.
Inte har någon ens tänkt tanken att Patton postumt skulle haft fredspriset 1946 — han hade varit en idealisk kandidat, eftersom man ska våga trotsa sina överordnade i kampen mot ondskan. Och det gjorde han. Det gällde att slå ut nazisterna och hinna före Josef Stalin — så då låtsades han inte om de order han fick om att bromsa offensiven.

I vår onda värld — det verkar som om Sauron faktiskt börjat ta över, men han är mer välbeväpnad den här gången — måste de goda vara beredda att ta till våld. För det gör de onda.
Men Nobels fredspris går i bästa fall till människor som går ut på slagfältet och plåstrar om de oskyldiga när de fått pisk. Offervilliga läkare, minröjare och återuppbyggare av utbombade sjukhus och skolor. Men priset borde gå till de som förhindrar att oskyldigt blod spills — inte bara till de som torkar upp det.
Alltså bör den kanadensiska FN-truppen i Rwanda kollektivt och i efterhand få fredspriset, eftersom de gjorde allt för att förhindra folkmordet, trots att världen inte brydde sig.
Wesley Clark borde fått priset då han under sin tid som Nato:s överbefälhavare trotsade sina överordnade. Han skapade en situation där USA inte kunde göra annat än att ingripa tillsammans med sina allierade. Men Clark ansåg att soldathedern omöjliggjorde för honom att stillatigande se på hur människor mördades och våldtogs.
Det är dags att fredspriset går till hederliga soldater, människor som riskerar både liv och karriär för att de anser att vi inte ska ha fred till varje pris. Fred kan kosta mer än krig.
Just därför ska de ha Nobels fredspris.

Boris Benulic

Kommentar: Jag vet att jag kan tyckas ha en militärromantisk ådra … och så är det nog faktiskt. I det moderna samhället finns det få bastioner kvar där mer ursprungliga dygder håller stånd.
Krigsmakterna är en sådan. Visst vet jag att de i många fall leds av personer som ingått fostbrödralag med vapenindustrin och politiker — men ändå finns där en sund grundval för verksamheten — vilket man inte kan säga om politiken.