Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 14 juli 2005 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Det finns en nationaldag som firas av ett land som inte finns.
I dag högtidlighåller nämligen Frankrike stormningen av Bastiljen den 14 juli.
Frankrike finns på sätt och vis — de har en av omvärlden erkänd landmassa och ett fotbollslandslag. Men det Frankrike som firas den 14 juli finns inte — för då celebreras ett ärans och hjältarnas land. Det verkliga Frankrikes historia är fylld av svek och kryperi.
Under Andra världskriget småmorrade den franska överheten några veckor för att markera revir, innan de pudlade sig för Adolf Hitler och etablerade Vichyregimen. Franska gendarmer hjälpte nazisterna att jaga kommunister, judar och motståndsmän. Den François Mitterrand som skulle bli president var en lydig undersåte.
Men hokus pokus — efteråt var de alla motståndsmän, och med löparna såg till att kvinnor som umgåtts med tyskar snaggades och fick löpa gatlopp — medan deras egen Coco Chanel förläts, fastän hon öppet horat med nassarna.

Det är klokt att påminna om fransk förljugenhet i en tid då Frankrike är det EU-land som mest frenetiskt försöker skapa opinion i FN mot ockupationen av Irak.
Man skickar fram stroppiga aristokrater som Dominique de Villepin att tala om folkrätt i generalförsamlingen, och Jacques Chirac åker och flirtar med Vladimir Putin eller de kinesiska ledarna för att försvåra USA:s möjligheter att skapa ordning.
Men med vilken rätt gör fransmännen det innan de gjort upp med sitt arv av kolonialt förtryck? Den franska politiken bidrog till att folkmordet i Rwanda inte kunde stoppas, och i årtionden lät sig franska politiker mutas med pengar och diamanter av Zaires diktator Mobutu Sese Seko.
I fransk politik är det fullt möjligt att påstå att George W. Bush lät 11 september ske för att få en ursäkt för att starta krig — nyligen kom en fransk parlamentsledamot med en bok på detta tema.

Men kom då ihåg att Frankrike leds av en president som utreds för mutbrott och att fängelset väntar på ett antal partisekreterare, partikassörer och chefsbyråkrater för bestickning och andra brott begångna de senaste 20 åren.
Frankrike gillar att arabvärlden och Afrika styrs av brutala män med små samveten och stora bankkonton — då behöver man inte konkurrera med pris och kvalitet, utan bara med förmågan att fylla på de där stora, stora bankkontona.
När USA befriade Irak försvann Frankrikes möjlighet att fortsätta tjäna stålar på feta kontrakt med Saddam Hussein.
De enda konkurrenskraftiga produkter fransmännen numera tillverkar är ost och gåsleverpaté, och det är väl inga produkter som man direkt erövrar världsmarknaden med — så då får man muta sig fram för att få avsättning för sina skraltiga bilar och flygplan.
Låt oss isolera fransmännen tills de tar reson. Låt dem sitta där för sig själva, spela musettedragspel eller tugga på en smaklös baguette medan de stirrar på män med hemorrojder som trampar runt i Tour de France.

Boris Benulic

Kommentar: Jag vet att det kan framstå som att jag avskyr allt franskt … och det gör jag väl också egentligen … om man med franskt menar den från huvudstaden Paris påbjudna politiken och kulturen. Däremot uppskattar jag kulturen och mentaliteten i många av de regioner som i dag återfinns inom Frankrikes gränser.
Frankrikes historia är ju berättelsen om en stark centralmakt som genomför en inre ockupation och kolonisering där de lokala kulturerna kuvas och deras naturliga ledare dödas eller tvingas underkasta sig … en historia som sträcker sig från korstågen mot katarerna till den franska revolutionens massakrer i Vendée.
Den inre pacificeringen försig går alltid under förevändning av en storslagen idé … den katolska tron eller senare under parollen om ”Frihet, jämlikhet, broderskap” … men det är bara uttryck för den starka statens och centralmaktens expansion … en expansion som fortsätter ut över landets gränser under Napoleon och drabbar Europa.