I Sverige används fortfarande ordet ”makthavare”. Det bruket är svårt att förstå.

Machiavelli konstaterade att den som vill bli åtlydd måste veta hur man befaller.

Hur många sådana personer känner du?

Den som i dag vill besluta och befalla efter eget huvud riskerar att förlora möjligheten att leda andra, och även att ens bestämma över små handlingar i det egna privatlivet.

I Svt visas nu serien ”Wolf Hall”. Den bygger på Hilary Mantels romantrilogi om Thomas Cromwell och Henrik VIII. Kritikerna hyllar serien, liksom de en gång jublade över romanerna.

Studerar man reaktionerna ser man att få i dagens Sverige förstår vad som menas med makt – eller hur den bör utövas … och vad som krävs av dem som befinner sig i maktens centrum efter att ha gripit den.

Om romanerna skrev Gabriella Håkansson i DN:

”… jag vill gå längre och påstå att Mantels romaner inte ens handlar om Cromwell. De gestaltar ränksmideriet kring kungens alla kvinnor. Det är kvinnorna allt kretsar kring och Mantels stora prestation är att visa hur politiskt betydelsefulla de var.”

Förvisso var kvinnorna politiskt betydelsefulla för adel och kungahus under 1500-talet … som objekt; som föderskor av manliga ättlingar eller som döttrar, eller systrar som kunde giftas bort för att säkra allianser.

Men få av dem var subjekt, och kunde välja hur deras liv skulle gestalta sig.

Men det är inte alls det Mantel skildrar i sina romaner – i centrum står två män: Thomas Cromwell och Henrik VII.

Cromwell är son till en alkoholiserad smed, rymmer hemifrån, blir legoknekt på Europas slagfält, går i sinom tid i lära hos italienska och holländska bankirer och handelsmän. Återvänder till England och börjar klättra uppåt i den engelska statsapparaten. I begynnelsen som kardinal Wolseys skyddsling – och när denne avrättats av Henrik VIII blir Cromwell med tiden en alltmer viktig rådgivare för kungen, och statsapparatens mäktigaste man.

Det här är ett av de teman Mantel behandlar – ståndscirkulationen. Hon skildrar ett samhälle där du kunde gå från samhällets botten till dess absoluta topp enbart på grund av intelligens, bildning, slughet och handlingskraft. När Cromwell återvänder till England har han tjänat och fostrats av kondottiärer, finansmän, diplomater och filosofer. Han har lärt sig att döda, och han har lärt sig att förhandla.

Han har lärt sig att hugga som en kobra när så behövs, men också att planera långsiktigt och kontrollera sina impulser.

Han är helt sin egen man.

Men också därför beredd att tjäna.

Han ser världen som den är och förstår att en smedson från Putney bara kan kontrollera parlamentet om han har furstens nåd … den som vill att andra ska tjäna honom, måste också finna någon att tjäna.

Personer som Cromwell är så helt främmande för svenska litteraturkritiker att de inte förmår att förstå storheten hos den individ Mantel målar upp för oss. Själva idéen om renässansmannen som börjar med två tomma händer och som bygger upp sitt eget liv – och dessutom bygger om hela riket i dess grundvalar är icke-existerande i svensk offentlighet. Vi har att göra med något mer än kulturellt betingad ömklighet, det är en biologiskt nedärvd svaghet var bärare av kulturella och politiska skäl fått inta positioner där de syns och hör.

Ändå uppvisar svensk historien många personer som påminner om Thomas Cromwell. Från Olaus Petri och framåt. Till den starka och centraliserade statsmakt Gustav Vasa byggde rekryterades de mest dugliga ur folket, oavsett i vilket samhällsskikt de fötts in i. Det var snarare så att ju fattigare ursprung desto bättre. Adelssöner tenderade att sätta den egna ättens intressen främst, kungen ville ha starka byråkrater för vilken hans väl och ve var det viktigaste. Under Axel Oxenstierna blev urvalet än mer metodiskt – och statsapparatens styrka och de meritokratiska principerna var förutsättningen för den svenska stormaktstiden.

Men för att detta skulle bli möjligt krävdes en furste som ville vara enväldig. I Sverige en Gustav Vasa, en Karl IX eller en Karl XI … och som dessutom hade intelligensen, och handlingskraften att hävda sig själv.

Henrik VIII av England var just en sådan person – och det är det som gör att han till slut kan – och vågar – göra smedsonen Cromwell till statsapparaten mäktigaste man.

Henriks Tudorätt betraktas av de äldre adelssläkterna som uppkomlingar stammande från walesiska hästtjuvar. Ska Henrik behålla makten måste han kunna spela ut släkterna mot varandra, men ändå hålla dem från maktens centrum. Ett led i maktspelet är att äkta rätt kvinna, att se till att en Seymour eller en Boleyn skänker fursten en manlig arvinge.

Cromwell är väl medveten om detta, och i hans uppgifter ingår att agera äktenskapsmäklare – och om så behövs se till att de hustrur som inte klarar uppgiften förpassas ut i periferin – eller ut ur livet. När Cromwell gör detta gör han det både för att säkra Henriks makt – och sin egen.

Den som verkligen vill ha makt kommer att försäkra sig om att vara omgiven av de bästa – och Cromwell bygger också upp en egen formidabel skara av medarbetare, många liksom han själv komna ur enklare förhållanden. Det är män som kommer att leva kvar och utöva inflytande i England lång efter Cromwells död.

Här är en första idé som är svårsmält i dagens Sverige. Viljan till makt är i sig någonting positivt eftersom den är själva förutsättningen för ett meritokratiskt samhälle. Ett meritokratiskt samhälle är något bra.

Ett samhälle där det inte anses meriterande att vilja sträva efter makt kommer till slut de rädda och eftergivna att sitta på beslutsfunktionerna.

Ingen befaller längre. Alla vill bli omtyckta.  Det blir de räddas rike, och sådana går alltid under. Vare sig det gäller företag eller nationer.

Och märkligt nog … just när Wolf Hall börjar rulla i Svt utbryter en debatt i USA efter det att Elon Musk på meritokratiska grunder pläderat för att landet måste importera fler indier med hög IQ. Men han befinner sig mycket långt från Henrik VII:s och Cromwells syn på meritokrati. För dem var deras egna karriärer fast sammanbundna med den egna nationens öde – de förstod detta och agerade därefter. Cromwells meritokratiska syn lade en stabil grund för den engelska nationens utveckling under de kommande århundradena. Elon Musks syn på meritokrati kommer att undergräva USA.

Om detta handlar nästa avsnitt i denna serie.

Boris Benulic