Det svenska folket ombeds konstant att stödja olika utländska nationer, grupper och rörelser.
Det är väl fint.
Fast …
Nu senast är det Thord Eriksson som på AB:s kultursida påminner oss om att det är tio år sedan Alan Kurdi drunknade.
Det här har AB:s kultursida ägnat sig åt i 20 år … talat om hur människor i andra delar av världen lider, medan man mycket medvetet tigit still om hur det arbetande folkets ställning i Sverige ständigt försämras.

Det är AB:s funktion – få människor att inte protestera när deras egna villkor försämras … och de ska fås att hålla tyst genom att de får veta att det finns andra som har det mycket, mycket värre.
Finns väl inte en folkgrupp utanför Europa vars lidande inte utförligt beskrivits på AB:s (och andras) kultursidor. Den ständigt ökande utsugningen genom statens försorg tiger man still om.

Men när människor låtit sig indoktrineras till att tro att de till och med är medskyldiga till detta lidande … då leder det inte till verklig solidaritet … bara till att den egna undergivenheten får ytterligare en dimension.

Så den där påbjudna solidariteten kommer vi faktiskt inte att få se på ett tag – inte solidaritet i verklig mening.
Och det beror på det arbetande folket i det här landet faktiskt inte ens förmår vara solidariskt med sig självt och stå upp för sig själva.
Vi står tyvärr inför ett obegripligt kuvat folk.
Och vilken solidaritet kan man vänta sig av den som låter sig kuvas av de jönsar vi ser sitta i riksdagen?

Dagligen låter arbetande människor i detta land sig tyst plundras på de pengar de sliter ihop – vare sig de är arbetare, tjänstemän eller företagare så ser de hur deras löner på olika sätt till två tredjedelar försvinner in i statskassan … där de förslösas av byråkrater och inkompetenta politiker.

Pengar som skulle kunna göra detta land till vad det en gång var – det bäst fungerande i världen.
Istället ser vi omkring oss hur skola, kommunikationer och vård förfaller.
Nu till och med landets vattenledningar!?

Och de kriminella äter sig alltmer in i varje del av rikets förvaltning, till och med i polisen.
Och ett folk som inte kan stå upp för sin egen sak, och ta tillbaka kontrollen över hur frukterna av deras arbete fördelas, ett sådant folk kan man inte förvänta sig ska stå upp för någon annan sak.
Inte i verklig mening. Det kan väl bli lite flaggviftande, eller lite mummel kring fikabordet om hur synd det är om det folk som medierna för tillfället anser det är mest synd om.

Men visst ska man vara solidarisk.
Men ska vi vara solidariska så måste vi börja med att det arbetande folket återtar kontrollen över rikets affärer.
Det är inte så underligt som det kan låta. Det finns ett samband.

Låt oss omgående kapa statens utgifter genom att skära bort alla bidrag till dem som inte vill försörja sig själva. Ta bort all form av utlandsbistånd som går till korrumperade stater och diktaturer. Ta bort alla, precis alla former av myndigheter som existerar vid sidan av de traditionella departementen (i nästa steg ska vi förstås skära i dem också.)
Vi måste inse att de arbetande människorna i det här landet på sina axlar bär på ett enormt köttberg av improduktiva, tärande byråkrater (som för sin egen skull bör sättas att utföra arbeten som verkligen behöver utföras).

Statens utgifter ska enbart gå till att hantera det vi vill se den hantera. Garantera vård, skola, omsorg, fungerande vägar och kommunikationer … och en stark krigsmakt och ordningsmakt. Resten sköter medborgarna själva.

Och när vi därefter lever i ett land där arbetande människor får behålla minst två tredjedelar av sin lön, då utgår jag från – och hoppas – att var och en av dem kommer att betrakta sin drastiskt förbättrade ekonomi och välja att hjälpa denna världens olyckliga, förtryckta och förtrampade med olika former av bistånd … som administreras av individer i frivilligorganisationer som verkligen vill hjälpa, och inte av osynliga statliga tjänstemän som alltför ofta fördelar våra pengar på sätt som de själva finner lämpligt.