Den här texten är utvald av webbredaktör bokmalen@qln.nu och publicerades första gången på Benulic.se 12 mars 2019.
Texten publiceras här som en bonus till våra QLN-prenumeranter.
bokmalen@qln.nu

---

Det finns en liten detalj i rapporteringen om riksdagsman Eskil Erlandssons förgripliga handlingar mot kvinnor jag inte riktigt kan förstå, men jag brukar förstås inte begripa politikers beteenden på något område här i livet.
Två av de riksdagskvinnor som berättar om hans tafsande vid luncher i vår folkförsamlings matsal avslöjar att hans händer så att säga fick fötter hösten 2018, och vandrade dit där de absolut inte skulle vara.
Hans beteende rapporterades till två partiledningar men inget händer förrän nu.

Det i sig är märkligt och oursäktligt. Han borde visats på dörren i riksdagen för ett bra tag sedan. Uppenbarligen har han betett sig på det här sättet i långeliga tider.
Den fråga man förstås kan ställa sig är varför inget hände under de där #metoo-kampanjerna? Skulle inte alla karlslokar av det här slaget rökas ut då?
Något säger mig att vi här ser att av problemen med de kampanjerna – de användes också för att göra upp en del personliga trätor och öppna nya karriärvägar.
Män som på olika sätt förnedrat kvinnor kunde dock klara sig om de satt i vissa positioner och inte samlat på sig rätt sorts fiender.
Men tydligen var nu Erlandssons tid kommen.

Den stora frågan för mig är dock det förhållande som konstateras lite så där i förbigående i en DN-artikel. Erlandsson fortsatte att luncha vid dessa kvinnors bord ända tills för en vecka sedan.
Och jag fattar absolut ingenting.
Erlandsson saknar alltså uppenbarligen alla former av vett som inte skäms för att slå sig ner där igen – om och om igen. Hade alla stenar i hans hembygd använts för murbyggen så att han inte kunde krypa ner under en sådan och gömma sig?

Men kvinnorna? Varför stod de inte upp och dängde en Ramlösa i huvudet på honom och skrek: “Karljävel, dra åt helvete. Här ska du inte sitta.”
Men istället sitter de där – i månader, och, säger saker typ: “Kan du skicka saltet?” eller “Kalopsen är fin i dag.”

Nu kommer jag att få höra att jag lägger skuld på offren – vilket är en fånig invändning – för det enda jag säger är att man rimligen av riksdagsledamöter ska kunna förvänta sig dådkraft, speciellt när den personliga integriteten på ett så obehagligt sätt kränkts. Om de inte står upp för sig själva – vare sig de är kvinnor eller män – hur ska de då kunna stå upp för oss? Kan man inte värja sig själv kan man inte värja andra. Då ska man inte sitta som folkvald.

Exemplet Eskil Erlandsson säger oss på fler sätt än ett ganska mycket om den politiska kulturen här i landet.

Boris Benulic