Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 15 mars 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu
Sveriges landsbygd ligger allt mer öde. När man passerat Västerås på väg norrut är det som att åka genom ett neutronbombat landskap. För fem år sedan lystes skogarna upp av flackande ljussken från gårdar och villor där familjer satt samlade framför tv:n.
Nu är det svart, tyst och öde mellan de punkter av liv och rörelse som städerna utgör. Nu är ljusen släckta, kronofogden har hämtat tv:n och familjerna har flyttat in till den stora kommunen eller till Stockholm. För vem kan försörja sig när bruken läggs ned?
Vem kan driva jordbruk när bara de mycket, mycket stora bondgårdarna lönar sig — och de lönar sig eftersom de får EU-bidrag för att inte odla saker som ärtor och majs.
Så vi lever i ett land där jord som brukats i århundraden ligger i träda. Svensk biff har ersatts med trådigt grovfibrigt kött från Belgian Blue. Det är ungefär som att äta en bastmatta — fast mindre smakrikt.
Men samtidigt lever vi i ett land dit hundratusentals människor flytt undan svält och krig i sina hemländer. Det är människor som fått lämna sina magra familjejordbruk för att bosätta sig i en trerummare i Rosengård, och det enda de kan odla är tomater i balkonglådorna — om nu socialen beviljar bidrag för inköp av sådana lådor.
Och med händer fårade av jordbruksarbete sitter männen och kramar koppar med halvljummet kaffe på förortskaféerna, och deras barn tvingas gå i skolor där inga resurser finns och dit lärare måste tvångskommenderas med hot om indragen a-kassa. Kvinnorna sitter hemma och kan inte annat än att drömma sig bort till den tid då de behövdes.
Vi låter alltså tiotusentals hektar perfekt, bördig åkermark ligga obrukad, samtidigt som duktiga flyktingar inte får bruka sina händer och använda sina kunskaper för att odla upp de gårdar från vilka ägarna tvingats bort. Varför skänker vi inte bort alla dessa nedlagda jordbruk? Tänk vad som skulle hända om svensk landsbygd plötsligt befolkades av kurder, eritreaner, somalier, serber, bosnier och peruaner som plogade, harvade och sådde.
Människor som varje lördag skulle åka in till torgen och sälja färska grönsaker, nyslaktat lamm och kött från grisar som vandrat fritt och blivit feta på ekollon.
Sveriges ekonomi skulle bli bättre, eftersom vi slapp importera bestrålade grönsaker och hormonbehandlat kött.
Avfolkningskommunerna skulle äntligen få en inflyttning och nya, friska skattekronor. Och grunderna för den svenska rasismen skulle utplånas på några få månader. För rasister kan bara växa i inflytande i ett land där flyktingar och invandrare tvingats in i getton, utan möjlighet att försörja sig själva. Men om vi dagligen möter svartmuskiga människor som producerar mat vi länge letat efter — människor som fått chansen att försörja sig själva genom att berika våra liv — hur ska då skinnskallarnas skräckpropaganda kunna få fotfäste?
Alltså! Släpp flyktingarna loss, det är vår. Skänk bort all den jord som nu ingen brukar.
Och varför inte öppna gränserna helt? Varför ska människor leva i misär i flyktingläger när de skulle kunna få 20 hektar åkermark i Sverige att odla — mark som kan försörja dem som bor på gården — och som dessutom kan ge oss andra bra mat till låga priser.
Om svensk landsbygd lever upp, så kommer hela Sverige att utvecklas. Vi får åter hantverkare ute i byarna, för på gårdarna kommer det givetvis att finnas skräddare och skomakare. Vi ska inte frukta en stor flyktingström till Sverige; öppnar vi den svenska landsbygden kommer vår framtid att se mycket ljusare ut den dag färjorna är fyllda med människor från hela världen.
Boris Benulic
Kommentar:

Leave a Reply