Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 16 oktober 2003 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se
Jag kommer aldrig att bli statsminister i Sverige — och det beror på att jag inte vill bli det. Men det kan inte de olika politiska partierna veta, och det som förvånar mig är att inget parti hör av sig och säger: ”Boris, kom igen — Sverige behöver dig!”
Jag har ju den rätta kombinationen av smarthet och bildning. Och så är jag snygg också. Gör mig dessutom bra på bild och är en talare som kan förtrolla vilken publik som helst. Men jag kommer aldrig att bli tillfrågad och det beror på att jag är blatte. ”Men”, säger ni, ”det finns massor av invandrare som arbetar politiskt.”
Jovisst. Och hur många sitter i riksdagen? Så få att vi kan namnge dem alla: Mauricio Rojas, Sermin Özürküt, Anna Ibrisagic, Ana Maria Narti, Yvonne Ruwaida, Nikos Papadopoulos, Nyamko Sabuni, Rezene Tesfazion, Yilmaz Kerimo och Luciano Astudillo. Kanske att jag missat några finnar.
Men säg att en sisådär tre procent av riksdagens ledamöter är av utländsk härkomst — det innebär att andelen med adlig härkomst är större.
Hur många är ministrar? Ingen alls. Leif Pagrotsky ser förvisso ut som en köpman från Galicien, men det är väl någon gen från mycket länge sedan som slagit igenom.
I partistyrelserna är det lika illa. En del har inte ens invandrare som ordinarie ledamöter, utan som suppleanter. S har tre, KD två. M, FP och MP har vardera två ordinarie. C har ingen alls.
Inavel är inte skadligt bara när det gäller djur. Om man betraktar en riksdagsdebatt, så får man lätt en känsla av att alla är släkt med alla, och man minns den där scenen i filmen
”Den sista färden”, när de fyra turisterna kommer till en avkrok där alla uppenbarligen haft sex med sina kusiner och en ung pojke sitter på en veranda och fingrar på sin banjo.
Jag tror att det är väldigt många i riksdagen som spelar banjo på fritiden.
Dyker en invandrare upp i politiken i en relativt hög position kan du vara säker på att han eller hon hamnat där som en ”pliktneger”, som en person som ska visa att just det partiet arbetar med integrationsfrågor och dessa ”pliktnegrer” sätts att arbeta med just sådana frågor, för annat antas de inte begripa.
Nu vill en av folkpartiets ledamöter samarbeta med socialdemokraterna, medan en annan FP-falang ska starta en arbetsgrupp med miljöpartiet om flyktingfrågor. Alla uttalar sig och alla bildar kommittéer, men det hjälper inte. För Sverige har helt enkelt ett politiskt system som är strukturellt rasistiskt. Hur ska politiska partier och en riksdag som inte släpper in invandrare kunna få samhället där utanför att ändra på sig?
Varför inte jämföra med USA? Det har fällts mängder av nedsättande kommentarer i Sverige om det politiska systemet i USA och Kalifornien sedan Arnold Schwarzenegger blev vald till guvernör. Men kan ni tänka er en blatte som kommer till Sverige i 20-årsåldern och som blir statsminister 40 år senare? Kan ni dessutom tänka er att hans svåraste konkurrent om posten är en person som heter Cruz Bustamante?
Arnold blev inte vald på grund av sin kompetens när det gäller integration av österrikare längs med den amerikanska Stillahavskusten — han blev vald på sitt politiska program (den som hävdar att han inte har något är inte påläst). Det visar på en sällsynt styrka att väljarna lägger sin röst på en person vars brytning får honom att låta som en sådan där filmnazist som skrek: ”Achtung Spitfire” eller ”Jo vill daj in diz kämp!”
Det finns personer som hånat Arnold för att han bryter och har muskler. En bra politiker ska med den logiken sakna både brytning och muskler. Well, då har vi nog den riksdag vi ska ha.
Boris Benulic
Kommentar: Antalet svarta och latinos har ju definitivt ökat i antal i USA:s valda församlingar … men det är ju svårt att se att det i någon avgörande mening haft positiva följder.
Fler invandrare på valda poster då för tiden i Sverige skulle heller inte inneburit att något blev bättre, och det innebär heller inte att något skulle bli bättre i dag.
Det jag egentligen pekar på i texten är att partisystemet förhindrar all form av verkligt meritokratiska val — den bör inte läsas som att jag tror att allt blir bättre om vi i riksdagen får en slags procentuellt korrekt fördelning mellan de olika etniska grupperna.
Texten är ett första uttryck för den genuina motvilja jag hade börjat känna mot alla som ingick i det politiska spelet och partiväsendet — oavsett tillhörighet — och skulle slutligen innebära att jag kom att anse att det var fel på hela systemet och den politiska strukturen.
Leave a Reply