”Vänskap är en långsamt mognande frukt”, konstaterade Aristoteles … men jag antar att den gamle greken inte ingår i Sara Kukka-Salams kulturella arv. När hon förklarar att hon kräver av svenskar att de ser till att var femte vän de har är invandrare devalverar hon vad normala människor i västerlandet genom historien menat med vänskap. Det är något som växer fram över tid när man upptäcker att en annan individ står en så pass nära – på alla plan – att man är beredd att gå mycket långt för att hjälpa honom eller henne; och man vet att det omvända gäller.

Vänskap kan uppstå främst i verkliga gemenskaper; arbetsplatsen, idrottsföreningen, under utbildning – men givetvis kan vänskaper också uppstå i andra fungerande miljöer.

Men det tar tid innan band tar form och växt sig så starka att vi kan tala om vänskap.

Men Sara Kukka-Salam är formad av en annan kultur – en där hon lärt sig att bästa sättet för henne att komma sig upp i politiken är att ”nätverka” – det är kindpussar, kramar, ständiga pipande och kacklande utrop, typ: ”… bästa du”, ”… allra finaste du”.

Både män och kvinnor som vill upp i politiken eller kulturlivet tillämpar denna sykofantiska strategi. Det har inget av göra med verklig vänskap.

Så vad Kukka-Salam vill att ni ska göra är att pliktskyldigast börja heja lite oftare på någon som är invandrare, klappa dem lite på axeln och därefter förklara att ni har en invandrad vän. Ni får eliten guldstjärna och slipper stämplas som integrationsfientlig rasist av Kukka-Salam.

Så fixar man vänner i Kukka-Salams värld.

Det blir en tom gest som inte leder någon vart.

Men … Kukka-Salam vänder också ner på ansvaret för hur en eventuell vänskap ska kunna uppstå. Den föds som sagt i naturliga sammanhang präglade av att man gör saker tillsammans för att åstadkomma ett resultat …. man befinner sig till exempel på en arbetsplats. Och en obegripligt stor del av den invandrade befolkningen gör ju inte det – uppenbarligen för att de vägrar lära sig svenska och skaffa sig ett jobb … hur ska då den där vänskapen börja utvecklas?

Ska den som är svensk söka sig till socialkontorets väntrum i sitt sökande efter en lämplig vän, eller till parkbänkar och kaféer i de utsatta områdena? Hur ska det rent praktiskt gå till?

Min erfarenhet av arbete i olika miljöer är tämligen omfattande, och det har aldrig varit några större problem för dem av utländsk härkomst att utveckla goda relationer med svenskar … om de gör sitt jobb. Men att skaffa sig ett arbete är fan-i-mig invandrarens ansvar. Och arbete är en del av den grund på vilken vänskap kan utvecklas.

Intressant av allt är dock att Kukka-Salam låtsas att hennes förslag är möjligt att genomföra utan stora inskränkningar. Hon vet ju själv att Koranen inte tillåter vänskap mellan män och kvinnor eftersom det kan leda till sex.

Alltså … svenska män kan bli vänner med muslimska män.

Svenska kvinnor kan bli vänner med muslimska kvinnor … fast jag har en känsla av att många muslimska män inte skulle se med blida ögon på att deras fruar utvecklade vänskaper med svenska kvinnor.

Om en svensk man vill bli vän – och bara vän – med en muslimsk kvinna på sitt jobb … hur ser Kukka-Salam och hennes trosbröder på det? Ingen bra idé, skulle jag tro bleve deras svar på den frågan.

Men … det största problemet är att medlemmarna av det arbetande folket i Sverige är hårt ansatt. Det är svårt att få tiden att räcka till. Man ska sköta sitt jobb eller sina studier, ta hand om familjen, fostra barnen – och den lilla tid man har över räcker knapp till umgänge med ens gamla vänner.

Vad i allt detta tycker Kukka-Salam att man ska strunta i för att få utvidga sin vänlista med en invandrare?

Och varför vänder sig inte Kukka-Salam till de sina och läser lagen för dem, och förklarar att om de inte lär sig svenska och skaffar sig ett jobb utan lever på bidrag … ja, då kan de lämna landet.

Men .. det kan hon inte kräva … hon kan ju inte stöta sig med sina kärnväljare, det skulle Allah inte vara bekväm med.